Om handledsvärmare med pärlor igen

Den senaste perioden har det tillverkats ett stort antal handledsvärmare i det här huset. Det är så det fungerar när man låter intresset och viljan styra sitt handarbetande; man gör det man har lust med och ibland kan det bli intensiva perioder då man gör mycket utav en sak. Och just nu är det handledsvärmare som gäller hos oss. Det här paret är stickat av mamma, och har pärlstickade bårder med hjärtan närmast handen. 

De glaspärlor som mönstret är stickat med är transparenta, och vi var först osäkra på om mönstret verkligen skulle framträda tillräckligt väl så att man skulle kunna se vad det skall föreställa. Lyckligtvis fungerade det alldeles utmärkt; mönstret syns och pärlorna glittrar dessutom riktigt fint i solsken (eller lampsken).

Om min tidiga talang

Jag hittade den här medfarna lilla trasan i ett skåp en dag häromdagen. Det är ett av mina första egenhändiga broderier. Mitt namn och min ålder har jag förstås inte korsstygnsbroderat själv, utan det har mormor gjort, och sedan har hon nog demonstrerat för mig hur man syr korsstygn i prydliga rader, till exempel längst ner till höger. Alla andra stygn är dock mitt eget verk.

Ni ser, jag var en mycket tidig talang beträffande textilt handarbete... 

Om varma vintervantar med fårskinnsbräm

Dessa varma tumvantar är stickade i ett tjockt lovikkaliknande garn i två färger. Mönstret utformade jag allteftersom jag stickade, och av det skälet blev de kanske lite underliga i formen vid hoptagningen mot slutet. Helt nöjd med dem blev jag därför inte riktigt; jag vill gärna att det jag tillverkar skall bli så fint och perfekt som det bara är möjligt (hur man nu definierar perfekt, vill säga), men de är att betrakta som acceptabelt dugliga, i alla fall.

"Dä ska synns att dä ä hanngjort!" är en kommentar som jag har hört mamma säga många gånger, och som jag försöker ta till mig i det här fallet. Med det menas förstås att ett handarbete skall bära spår av den som har gjort det, och inte vara lika exakt som ett föremål som har tillverkats i en fabrik. Och den här vanten bär ju verkligen spår av mig, i form av den lite knepigt utformade hoptagningen.

Vantarnas bräm är gjorda av fårskinnsbitar som jag har skurit bort från ett par handledsvärmare som jag har haft liggande länge i en byrålåda. De var fina men inte i rätt storlek för mig, så därför bestämde jag mig för att offra dem och återanvända fårskinnsbitarna till det här projektet istället. Och det var nog ett klokt beslut, ty vantarna ser onekligen bättre ut nu än de gjorde innan jag sydde på fårskinnet. "Nu blev de riktiga tomtevantar", som någon sade.

Inuti vanten har jag fodrat brämen med jeanstyg. Tanken var från början att jag skulle ha fårskinnet dubbelvikt så att det skulle bli extra varmt och ulligt även på insidan, men mitt sparsamma sinne sade mig sedan att det var för slösaktigt, och jag fodrade istället insidan av vanten med en bit jeanstyg som jag klippte till från ett par gamla utslitna jeans. Det innebär också att jag i och med min sparsamhet har två till likadana bitar fårskinn kvar i mina gömmor att använda till att kanta ett par andra vantar med, den gång det blir aktuellt. Och det blir det nog, förr eller senare...

Om pärlstickade handledsvärmare igen

Under den här tiden på året är det nästan omöjligt att ta bra bilder, eftersom det är mörkt när man åker på morgonen och lika mörkt när man kommer hem. Idag har det dock varit en stunds solsken, så vi har passat på att fotografera våra senaste handarbeten. Dessa handledsvärmare är pärlstickade av mamma. Garnet är rostrött och pärlorna är olikfärgade i grönt, blått, lila och guldgult.

När vi stickar med pärlor brukar vi oftast använda pärlor som är ljusare än garnet, men i det här fallet har vi gjort tvärtom och använt mörkare pärlor istället. Och det går ju lika bra, det med.

Om virkningen och världssamvetet

Jag läste nyligen i en bok att på vissa platser i Sydamerika har de fattiga som sköter de djur som producerar alpackaull inte råd att använda de värmande och för deras klimat så utmärkta fibrerna, utan allting säljs på export eller till välbeställda turister.

Samtidigt sitter jag här i en annan del av världen och har så gott om alpackagarn att jag tror att mitt bestånd kommer att räcka till en hel filt. Om kvällarna kryper jag upp i soffhörnet och virkar glatt vidare på mina sexkanter. Och världssamvetet gör sig påmint…

Om ännu en pärlstickad handledsvärmare

Ännu ett par pärlstickade handledsvärmare har färdigställts i detta hus. Dessa stickades i vinrött garn med blekrosa pärlor, och de gick förhållandevis snabbt att göra. Jag har dock inte bara haft dem som mitt extraarbete, utan jag har stickat mer regelbundet på sistone, och det gjorde förstås att det gick lite snabbare än vanligt.

Mönstret är en förenklad utveckling av det det här mönstret med bara en rad gåsögon istället för två. Tämligen enkelt, men likväl effektfullt.

Om hur stjärntäcket växer vidare

Stjärntäcket fortsätter att växa, bit för bit varje dag som går. Det börjar närma sig slutet på handsömnaden, och det är inte särskilt många fler stjärnor som skall sys innan täcket får anses vara tillräckligt stort. Jag har tänkt ut att jag behöver sy nio stjärnor till, om inte jag har både mätt och räknat fel, vill säga. Vi får se om det blir som jag har tänkt mig...

Om hur sexkantsvirkandet fortskrider och om en ärvd matta

Jag fortsätter att virka mina sexkanter av restgarn, och nu har den blivande filten blivit ännu lite större. En hel del restgarn har gått åt, men det finns också mycket kvar att virka av. En sak som dock börjar bli ett problem vid det här laget är det faktum att tillgången på färgerna varierar väldigt mycket; en del finns det gott om medan andra bara är smånystan som inte räcker till mer än någon enstaka ruta till. Som tur är använder vi det garn som jag virkar av ganska ofta, så det tillkommer nya rester med jämna mellanrum, och det är tur det ty annars skulle det bara förekomma några få färgvarianter i rutorna närmast kanterna.

Garnrester i alla möjliga färger finns med i min filt. Jag funderar på om slutresultatet eventuellt kommer att bli för brokigt, men jag tror också att det om jag virkar en enfärgad kant runtomkring kommer att bli desto bättre, ty det ramar in arbetet och lugnar ner brokigheten. Och eftersom jag har virkat ihop alla rutorna med lila garn kommer nog kanten också att bli lila, under förutsättning att garnet räcker, vill säga.

Den uppmärksamme läsaren noterade kanske en skymt av den fina mattan som virkningen ligger utbredd på på den första bilden. Jag måste visa en ordentlig bild på mattan också, ty den är så otroligt fin. Det är ett arvegods efter mormor, förstås, vävd med ylleremsor. Tyvärr är den väldigt kort, drygt en meter bara, och det är synd ty jag skulle verkligen önska att den vore längre. Mycket vacker är den dock, tycker jag, och den lyser upp det grå novembermörkret med sina fina röda bårder.

Om mina torgvantar med stora kragar

Så har de blivit klara; mitt senaste par torgvantar. Jag ville att de skulle ha stora kragar, och det var precis vad de fick också. Somliga tycker kanske att kragarna är i största laget, men jag skulle dock kunna tänka mig att göra ett par ännu större som går ännu lite högre upp på armarna. Det får bli nästa gång jag kommer i det som på min dialekt skulle heta torgvantsstickningstaga. 

Den extra sömnaden på kragarnas insida gör att kragarna inte bara är styva, utan de är också varma och sköna att ha på sig. Dessutom är de så pass vida att man utan problem kan ha dem utanpå såväl jackor som handledsvärmare och vad annat man kan tänkas ha på armarna.

Sammanfattningsvis är jag ganska nöjd med dessa torgvantar, men jag funderar på om de eventuellt skulle göra sig ännu bättre med ett korsstygnsbroderi på handryggen, såsom vi har gjort på några av de andra vantar som vi har tillverkat. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag vill ha det ännu, så jag får fundera på saken ett tag. Kanske tillkommer det ett broderi så småningom, kanske inte.

Om problemet med slätstickning och hur det kan åtgärdas

Jag är just nu i färd med att sticka ett par torgvantar av några nystan restgarn som vi har haft liggande ett tag. Jag är rätt så förjust i kragvantar, så jag bestämde mig för att det här paret skulle få stora och rejäla slätstickade kragar.

Jag stickade kragarna i slätstickning, av den anledning att det är det sticksätt som passar bäst till det mönster med lyfta maskor som jag hade valt till mina vantar. Problemet med slätstickning är dock att det gärna vill rulla sig längs kanten, vilket syns på vanten till vänster som jag just nu stickar på. Ibland kan det förstås vara dekorativt med en rullkant, men i just det här fallet passade det sig inte. Lyckligtvis går det ändå att få kragen rak och slät trots slätstickningens rullningsbenägenhet, och på vanten till höger har jag åtgärdat problemet med hjälp av en stoppnål och ett tjockt garn.

För att förhindra att kanten rullar sig kan man nämligen sy med ett annat garn upp och ner på maskornas avigsida; här syns hur jag väver tätt med nålen på insidan av kragen. Det gör att kanten blir styv och inte rullar ihop sig, såsom den annars gärna vill göra. Garnet som man använder bör vara ganska tjockt och stadigt; jag använde ett löst tvinnat och ganska kraftigt ullgarn.

Att sitta och sy på det här viset är kanske inte det mest roliga och inspirerande hantverk man kan föreställa sig, men det är förhållandevis snart gjort och det fyller sitt syfte. I det här fallet blev den färdigställa kragen precis såsom jag ville ha den. Dessutom kommer det isydda garnet att ge extra värme omkring handlederna när vantarna sedan skall användas ute i kylan, vilket naturligtvis är en positiv aspekt av arbetet. Nu återstår bara för mig att sticka och sy klart den andra torgvanten, så att paret blir komplett.

Om en gammalrosa handledsvärmare med volang

Nu har ännu ett par handledsvärmare färdigställts i detta hus. Denna gång är det mamma som har blivit klar med ett par som är stickade i gammalrosa alpackagarn.

Handledsvärmaren är resårstickad på strumpstickor för bästa passform, och volangen närmast handen görs som en sista avslutning på stickningen.

Handledsvärmaren kan naturligtvis bäras på flera olika sätt, men finast är det nog när man har den under en jacka eller tröja och låter volangen sticka fram ur ärmen, tycker jag. Det förhöjer även den mest mörka och tråkiga vardagsklädsel.

Om min Hugo-kudde

Så har det blivit en Hugo-kudde också; sydd på samma sätt som den föregående kudden med Ellen på. Så här i efterhand tycker jag nog att den bild som jag valde att överföra på den här kudden passar väldigt bra; det ser nästan ut som om Hugo tittar ut ur kudden, och han ser precis lika söt och nyfiken ut som han en gång var. De båda kuddarna har jag nu i min TV-soffa, och jag lutar mig emot dem så gott som varje kväll, så det skall bli intressant att se hur pass väl trycken kommer att hålla med tiden. De tycks mig vara hållfasta, men frågan är om de kommer att hålla för dagliga påfrestningar under lång tid. Om ett par år kommer jag kanske att veta svaret...

På baksidan har jag sytt fast en liten lapp som anger vem som har sytt kudden, inte så mycket för min egen skull utan mer för att eftervärlden skall få en ledtråd till vem som har gjort den. Vi har en del ärvda textilier såsom dukar och trasmattor som ingen vet vem som har tillverkat, så jag skulle önska att mina förfäder hade gjort detsamma med sina arbeten. Det hade varit roligt att veta vem som har tillverkat vad.

Om min Ellen-kudde

För tillfället är det väldigt tyst och tråkigt i det här huset, ty båda våra katter dog i somras med bara två månaders mellanrum. De betydde väldigt mycket för mig, och jag bestämde mig därför för att försöka göra någonting till minne av dem båda. Det skall bli två kuddar, och först ut är den här Ellen-kudden.

Jag började med att välja ut en bild på Ellen som jag tyckte var fin och passade till ändamålet, och sedan skrev jag ut den på t-shirt-transferpapper (finns att köpa i hobbybutiker). Därefter överförde jag bilden till en bit oblekt lakansväv. Detta var första gången jag provade transferpapper, och det blev riktigt lyckat, tycker jag. Den uppmärksamme betraktaren ser dock att bilden är lite skrynklig; det blev den när jag vände kudden ut och in, och jag vågar inte stryka på trycket, eftersom jag är rädd att värmen från strykjärnet kommer att förstöra det. Jag räknar dock med att skrynklorna kommer att släta ut sig när man har lutat sig mot kudden tillräckligt många gånger. 

Jag ramade in bilden med två olika tyger; först ett bomullstyg och sedan ett svart glesvävt linnetyg. Bomullstyget med hjärtan är en stuv som jag köpte i ett svagt ögonblick i en tygaffär för ett tag sedan; jag tyckte att tyget var fint men ångrade mig sedan när jag kom hem ty jag hade ingen aning om vad jag skulle använda det till. Det blev därför liggande i en byrålåda, tills jag nu äntligen fick bruk för i alla fall en del av tyget. 

I den svarta linneväven broderade jag in Ellens namn. Det var oerhört svårt att brodera jämna stygn på svart tyg, i alla fall för mina ögon, och fem bokstäver var fullt tillräckligt. Det lilla hjärtat satt på ett julklappspaket som jag fick en gång för många år sedan, och jag sparade det i fall att det skulle kunna användas till någonting. Och till den här kudden tyckte jag att det passade bra.

De fyra tofsarna i hörnen är gjorda i rosa ullgarn, i samma färg som några av de hjärtan som finns på tyget, och de är till för såväl dekoration som för att dölja det faktum att kudden inte blev exakt så rak som jag hade önskat. En rar liten minneskudde blev det i alla fall, och jag måste säga att den har det finaste motivet som någon av mina kuddar någonsin har haft. Härnäst skall jag sy en Hugo-kudde.

Om det återupptagna arbetet med stjärntäcket

Mitt lapptäcke med stjärnor har jag inte skrivit något inlägg om på länge, och det beror på att jag har varit ganska trött på det under en period och låtit det ligga i träda i väntan på bättre tider. Det är verkligen en fördel med att ha flera projekt på gång samtidigt; om man tröttnar på ett kan man lägga undan det och jobba med någonting annat tills man får lusten och inspirationen tillbaka. Och lusten att sy är precis vad jag har fått tillbaka nu, ty jag har börjat arbeta på mitt handsömmade stjärntäcke igen.

Det är naturligtvis ännu en bit kvar innan stjärnmönstret är färdigsytt, men det syns ändå att det alltmer börjar likna ett täcke i storlek. Jag hade sedan tänkt att sy en enfärgat kant runt alla stjärnor när de så småningom är färdigsydda; för att rama in och framhäva mönstret ordentligt, och jag har redan börjat fundera på vilken färg den kanten skall ha. Jag tycker mycket om rött och tror att det skulle passa, men jag ramade som bekant in blomsterträdgården med rött tyg, och för variationens skull vore det på sin plats att ta en annan färg den här gången. Frågan är bara vilken. Som tur är finns det ännu tid kvar till att fundera på vad jag skall välja för färg till mitt täcke. 

Beträffande tyget med julbockarna så funderade jag ett tag på om det verkligen passar med ett sådant uppenbart julmotiv i ett icke säsongsbetonat täcke. Till slut bestämde jag mig dock för att det fick vara med i alla fall; jag gillar julbockar, och dessutom har jag inte så gott om mörkgröna tyger, så jag behöver använda varje liten bit i den färgen som finns att tillgå...

Om hemstickade raggsockor

Raggsockor är ett måste om man vill undvika kalla fötter i detta hus, och de hemstickade är förstås de allra bästa. Detta par är stickat i ett ull- och nylongarn; ull värmer fötterna på ett oöverträffat sätt och nylon gör att sockorna blir hållbara och inte slits sönder med en gång. Den här gången användes också ett garn som randar sig självt, vilket gör att sockorna blir färgglatt randiga utan någon extra ansträngning alls. Enkelt, grant och oumbärligt i dessa hösttider. 

Om mammas grönmelerade fingervantar

När nu vintern snart är i antågande passar det bra med ett par hemstickade fingervantar i tunt ullgarn. Dessa är precis lagom; varken för varma eller för kalla och lätta att ta på och av vid behov. Just det här paret har mamma stickat, och hon har valt ett grönmelerat garn som randar sig själv, vilket förstås är smidigt när man vill att vantarna skall bli randiga utan att man behöver byta och skarva garnet hela tiden.

Att sticka fingervantar är kanske inget nybörjarprojekt, men samtidigt är det inte så svårt som man kanske skulle kunna tro. Det gäller bara att lugnt, metodiskt och noggrant sticka ett finger i taget.

Och här ser vi en nöjd och glad vantbärare med sina grönmelerade fingervantar.

Om ett traditionellt tenntrådsarmband

De flesta av mina tenntrådsarmband brukar vara egna påhitt med olika kombinationer av pärlor, nylontråd eller koppartråd, men jag kan faktiskt göra armband av det mer traditionella slaget också. Det här armbandet är tillverkat av tenntråd och svart skinn, de material som man vanligtvis brukar använda när man gör tenntrådsarmband.

De traditionella tenntrådsarmbanden är vackra, men tyvärr ligger det inte för mig att göra armband som ser likadana ut. Jag vill hellre experimentera och prova nya saker, testa olika färger och material i nya kombinationer, och av den anledningen är det sällan som jag gör traditionella armband. Det blir bara någon enstaka gång då och då, som vid det här tillfället...

Om mitt fortsatta sexkantsvirkande

Jag fortsätter att virka och virka ihop mina sexkanter, och nu har det blivit en lite större bit. Det är förstås långt kvar till den filt som jag tror och hoppas att det skall bli, men det märks att arbetet i alla fall går framåt. Alla garner är restgarner efter handledsvärmare som mamma och jag har gjort sedan minst fem år tillbaka, så det syns att vi har tillverkat en hel del av den varan, och i många olika färger...

Om mina senaste pärlstickade handledsvärmare

Nu har även det här paret handledsvärmare färdigställts. De gick förhållandevis snabbt att sticka eftersom de inte går lika långt upp på armarna som mina handledsvärmare vanligtvis brukar göra; det blev helt enkelt inte lika många maskor att sticka per varv. Dessutom har handledsvärmarstickningsandan varit över mig ett tag, och det har gjort att jag har arbetat med dem ganska frenetiskt den senaste tiden.

Det fina med handledsvärmare med pärlor är att de blir mer som smycken snarare än som klädesplagg, och när man har flera par i olika färger och mönster kan man variera dem beroende på vilka kläder man har på sig eller vilket humör man är på. Det här paret kommer nog att göra sig bra till jeans, skulle jag tro.

Förutom handledsvärmare kallas de som bekant bland annat för armringar, pulsvärmare och muddar. Kärt barn har många namn, brukar man ju säga, och i det här fallet stämmer det, även om det förvisso handlar om ett kärt plagg istället.

Om min trådrullshållare med tofsar

Så här blev då den fina trådrullshållaren efter att den hade fått sina gröna tofsar. Jag tycker att den är fantastiskt fin och jag blir glad av att titta på den.

Om mitt fantastiskt fina fynd och hur jag skall göra det om möjligt ännu finare

När vi var på en marknad för ett tag sedan så fick jag syn på det här fantastiskt fina fyndet; en trådrullshållare i luffarslöjd. Den har en stor röd nåldyna, och plats för minst tio trådrullar, och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Den kostade mig nio tjugolappar, och utan att egentligen känna till någonting om luffarslöjd (eller trådtjack vilket det som bekant också kallas) så förstår jag att det är ett mycket billigt pris sett till vilket arbete som har lagts ner på att tillverka den. En slik trådrullshållare gör man ju knappast i en handvändning. 

Om man lyfter bort nåldynan så ser man hur fint arbetad hållaren är, och öglorna längs kanten är som gjorda för att hänga någon typ av dekoration i. Jag funderade först på att göra någonting med pärlor och hänga i öglorna, men så läste jag nyligen ett reportage om just luffarslöjd i ett magasin, och där stod det att man förr brukade dekorera sådana här hållare med tofsar i vackra färger. Så tofsar är precis vad jag är i färd med att göra just nu, för att om möjligt göra trådrullshållaren ännu vackrare.

Jag hittade ett grönt och ganska tunt bomullsgarn som jag tyckte passade bra till tofsar, och jag lindar det runt en ask i passande storlek för att alla tofsar skall bli lika stora. Den här lilla plåtasken innehöll en gång för längesedan tabletter från apoteket i Gillberga, men nu används den som mall för garntofsar istället. Hur trådrullshållaren slutligen blir när jag är klar med alla mina tofsar avslöjas i nästa inlägg...

Om det pågående arbetet med en pärlstickad handledsvärmare

Handledsvärmarstickningsandan föll på igen, så just nu är jag mitt uppe i arbetet med en ny handledsvärmare med pärlor. När man skall börja sticka ett par sådana måste man först bestämma sig för vilket garn och vilka pärlor man skall använda sig av. Pärlorna måste vara små och garnet måste vara så tunt att det går att trä upp pärlorna på det. Ju tätare stickad en handledsvärmare än desto bättre, anser jag. Jag brukar använda mig av stickor 1,5 eller 2.

Sedan skall man ha ett mönster som visar hur pärlorna skall stickas in. Man kan välja pärlrika eller enkla mönster. I det här fallet ville jag ha ett riktigt pärlrikt mönster. Man kan hämta mönster från virk- eller korsstygnsbeskrivningar, vävnotor eller stickmönster, och man kan givetvis också rita sina egna mönster. Att sedan sticka in pärlorna efter mönstret är inte svårt, men om det är första gången man gör det bör man nog välja ett enkelt mönster med inte alltför många pärlor. Det som jag visar här är således inget egentligt nybörjarmönster.

Sedan är det dags att börja sticka med pärlorna. Man drar fram pärlorna på garnet och placerar dem mellan två maskor, vilket gör att en ruta i mönstret inte motsvarar en maska utan istället mellanrummet mellan två maskor. Alla maskor stickas räta, och det gör förstås att handledsvärmaren blir elastisk. När man har så här många pärlor på garnet tenderar den dock att bli mindre elastisk, eftersom pärlorna håller ut bredden. Det återstår således att se hur den här handledsvärmaren kommer att ta sig ut när den blir klar; fortsättning följer...