Om en loppisfyndad bonad

Jag har fyndat en broderad bonad på loppis, återigen med ett religiöst budskap som jag är så förtjust i. Den här bonaden är dock egentligen lite väl blek för min smak; jag föredrar som bekant starka färger, men jag skall nog hitta en passande plats åt den här också. Tyvärr är den ännu lite skrynklig, vilket syns väldigt väl på bilden, men nu skall den strax tvättas och strykas så att den blir slät som aldrig förr.

Min förtjusning för broderade bonader härrör kanske från det faktum att jag själv inte kan brodera särskilt väl. Alla mina försök att brodera plattsöm har alltid slutat i bedrövelse då stygnen blir sneda och vinda och spretar åt alla håll. Dessutom har jag inte riktigt tålamod till det. Jag skulle dock önska att jag vore bättre på det; då skulle jag kunna både rita och sy mina egna bonader istället för att bara köpa dem på loppis...

Om en second hand-fyndad bonad

Som bekant så är jag svag för gamla broderade bonader och håller alltid ögonen öppna efter sådana då jag besöker second hand-butiker. Häromveckan kom jag över den här fantastiskt fina men lite sneda och vinda bonaden med religiöst budskap. Den är riktigt fin, tycker jag, och orden träffade mig dessutom rätt i hjärtat ty i likhet med de flesta andra har jag nog hårdnats lite väl mycket i den strid som kallas livet.

Den person som har broderat bonaden har dock slarvat lite och broderat innanför de ritade linjerna, vilket ju inte är helt korrekt. Tanken är ju att man istället skall brodera över det ritade mönstret för att det inte skall synas. Jag kan dock tycka att det inte gör så mycket och att de ritade linjerna som sticker fram här och var är en del av bonadens charm. Fast det kan jag bara säga då det är någon annan som har gjort den; hade det varit jag som hade broderat den så hade jag irriterat mig oerhört på det faktum att den inte är perfekt. Det är rätt märkligt, egentligen, att jag har högre krav på det jag själv åstadkommer än på det som någon annan har gjort.

När jag betalade för bonaden så pratade jag en stund med butiksbiträdet i second hand-butiken, en äldre dam som påtalade att det ligger mycket arbete bakom en sådan här handbroderad bonad, att det är synd att de har blivit så omoderna och att folk då inte uppskattar den här sortens handarbete längre. Nå, JAG uppskattar det i alla fall, svarade jag, och nu tänker jag hänga upp den här i mitt sovrum, omodernt eller ej. Och det är också just precis vad jag har gjort idag.

Om en loppisfyndad bonad

Som jag har berättat vid tidigare tillfällen är jag mycket förtjust i broderade bonader med ordspråk och håller ständigt utkik efter sådana när jag besöker second hand-butiker. Nyligen hittade jag den här bonaden för femtio kronor, vilket egentligen är oförskämt billigt med tanke på hur mycket tid, arbete och möda som någon har lagt ner på att brodera den en gång i världen. Jag tvekade inte utan köpte den på studs, och inom 24 timmar var den upphängd på en av de mest centrala platserna i huset.

Glädjen med att gå på loppis och springa i second hand-butiker är den att man plötsligt kan råka på sådana här fantastiska fynd. Man kan verkligen finna riktiga skatter på loppisar och när jag någon gång hittar en sådan, som den här bonaden, känns det helt fantastiskt. Då kan man verkligen tala om lycka.

Om mitt senaste second hand-fynd

Som jag tidigare har avslöjat är jag synnerligen förtjust i gamla broderade bonader, och särskilt då sådana med religiösa budskap. Den här hittade jag i second hand-butiken häromveckan och den blev min för sextio kronor. Så förfärligt gammal är den kanske inte nödvändigtvis, men stilen är att betrakta som gammaldags i alla fall. Jag tänkte dock vänta med att hänga upp den på väggen tills det går mot mörkare och kallare tider, ty den ser onekligen mer julig än somrig ut till sitt utförande. Så i väntan på vintertider får den tillfälligt förpassas till garderoben.

Om mitt senaste second hand-fynd

Jag är mycket svag för gamla (eller nya) bonader, och håller alltid ögonen öppna efter sådana när jag är ute och handlar i second hand-butiker. Jag tycker dels om dem för att de brukar vara välbroderade, en konst som jag själv inte behärskar särskilt bra alls, men också för att de i många avseenden är något av ett tidsdokument över en svunnen tid. Den här lite sneda bonaden med den breda blå kanten och broderier i pärlgarn inhandlade jag häromdagen.

I många avseenden känns den naturligtvis väldigt gammaldags, med sina blomsterbroderier och de för gamla bonader så typiska textraderna, och det är just det som tilltalar mig. Dessutom är det uppenbart att hon (eller han) som en gång i tiden broderade den har lagt ner mycket tid och arbete på sin fina bonad, och då känns det roligt att den hamnade hos mig som verkligen uppskattar den. Jag är mycket nöjd med mitt fynd, och fortsätter min spaning efter bonader i second hand-butikerna.

Om kudden som jag minns från min barndom och försöket att göra en likadan

Hemma hos min mormors syster och hennes man fanns det när vi var små en kudde som har fastnat i mitt minne. Den bestod av ljusgröna garnbollar som satt som på ett nät över ett fodertyg. Jag har letat i gamla fotoalbum efter bilder på den där kudden, delvis för att jag ville se om den verkligen såg ut såsom jag mindes den men också för att jag ville se om den överhuvudtaget existerade. Ingen annan i min familj verkade nämligen minnas den där kudden, så jag blev lite orolig att jag bara hade drömt eller inbillat mig alltihop.

Det blev mycket bläddrande i olika fotoalbum, men till slut hittade jag ett gammalt fotografi där kudden var med på ett hörn i soffan. Det är tyvärr en ganska suddig och oskarp bild, men garnbollarna syns i alla fall, och nätet av trådar som förbinder dem med varandra. Kudden ser också ut att ha en frans runtom i samma garn som bollarna är gjorda av. Med den här kudden som inspiration och utgångspunkt har jag sökt efter beskrivningar på hur man gör en likadan, och jag hittade en del beskrivningar på hur den här sortens kuddar tillverkas och hur den ram man knyter dem i ser ut. En beskrivning finns till exempel här. Alla beskrivningar var dock inte exakt likadana och vi plockade därför lite från flera, och utifrån dessa tillverkade pappa en ram till mig.

Ramen är kvadratisk, ganska stor och har fina rundade hörn. Det sitter rader med spikar längs sidorna och dessa lindar man garnet runt. Jag hjälpte faktiskt till med arbetet genom att förborra och spika i alla spikar, men erkännas bör att det var med ett stort mått vägledning. 

Och nu är jag i full färd med att försöka tillverka en egen kudde med garnbollar. Jag köpte ett billigt garn ifall att det skulle bli ett totalt misslyckat resultat, men jag har goda förhoppningar om att det kanske skulle kunna bli riktigt bra. Det skall i alla fall bli riktigt spännande att se hur det blir, och om det blir likt den där kudden som jag minns så väl från min barndomstid. Det är dock ett riktigt långtidsprojekt eftersom jag skall knyta mer än 300 knutar innan jag är klar, men man måste ju inte göra alltihop på en gång utan man kan varva knytandet med andra handarbeten emellanåt. Fortsättning följer.

Om mina mest värdefulla trasmattor

En dag för mer än femton år sedan fick jag tre trasmattor av mormor. På bilden ovan syns två av dem, den tredje ser ungefär likadan ut som mattan till vänster. Mormor berättade för mig att "dissa ä så värdefulle", inte i pengar naturligtvis men i ålder och affektionsvärde, och att det var viktigt att de skulle tas vara på. Mattorna är både trasiga och slitna, men trots det tycker jag att de är så tjusiga. Övertalningsförsök till att få mig att slänga bort dem har gjorts, men jag tänker absolut inte göra mig av med dessa. 

Till bottnarna har man använt sig av vad som verkar vara gamla blåbyxor, och den mittersta mönsterbården är vävd i blekrosa. Antagligen var färgerna starkare när mattan var ny, eftersom jag skulle tro att den måste ha bleknat under årens gång.

Jag har fått lära mig att man absolut inte skall väva av trikåtrasor, men på den här bilden syns det att man ändå har använt sig av sådana i mönsterbården. Och sakernas förhållande var förstås annorlunda förr i tiden; då fick man naturligtvis använda sig av vad man hade tillgång till, och man kunde inte vara alltför nogräknad rörande materialvalet.

Som så ofta när jag lägger ut saker för fotografering dök Ellen upp och skulle vara med, och här testar hon mattans klösmotstånd. Den verkar ha fått godkänt. 

Den högra mattan har samma slags mönsterbård, men den har bara två bårder, i övrigt är den smalrandig i blått, vitt och svart. 

Fransarna är rejält slitna efter att ha varit trampade på i många år, men det hör ju till mattans charm. Tyvärr frågade jag aldrig mormor vem som har vävt de båda trasmattorna, dumt nog, men kanske är det mormor själv som har gjort dem i sin ungdom, eller möjligen någon i generationen före henne. Oavsett vilket så var den här väverskan betydligt skickligare än mig på att få till fina mönsterbårder, så detta är någonting för mig att sträva mot och inspireras av i mitt framtida vävande.

Om snyggt och styggt och vad som definierar skönhet

Den här påskbonaden, som hittades i en låda häromdagen, är kanske inte så vacker egentligen; om jag ser på den rent objektivt så är tuppen för kantig och gräll i färgerna för min smak. Det är emellertid så att min mormor har vävt bonaden, och om jag blundar så kan jag se hur den hängde på morfars och mormors vägg i påsktider under hela min barndom. Och därför tycker jag naturligtvis att den är jättefin. Så det där med vad som anses vara snyggt respektive styggt kan bero på många olika företeelser, och skönhet definieras inte bara av hur föremålet i fråga ser ut och tilltalar ens smak, utan även av helt andra saker, såsom i detta fall gamla minnen. Och med den lilla filosofiska funderingen vill jag önska eventuella läsare en Glad Påsk!