Om min marsma

En marsma eller maschma är en liten påse med stängningsanordning, gjord för att förvara sybehör i. Enligt vad jag har fått lära mig är ordet marsma från början av samiskt ursprung. Om man söker på Pinterest på ordet marsma så kommer det upp massvis med bilder på oerhört kreativa sypåsar i olika material och med olika dekorationer; där kan man få mängder av inspiration om man vill tillverka en egen. 

Jag har precis som många andra sömnadsintresserade en egen marsma som jag kan förvara sybehör i. Den är gjord i svart skinn och har ett påsytt färgglatt band som dekoration. Jag har dock inte tillverkat den själv utan jag köpte den på Fårfesten i Kil för tre-fyra år sedan, och jag borde nu förstås ge kredd till den person som har tillverkat den men tyvärr minns jag inte vem jag köpte den av, dumt nog.

Så här ser min marsma ut när den är stängd. Den röda tofsen var inte där från början utan den har jag sytt dit som lite extra dekoration.

Inuti är den fodrad med grönt kläde och längst ner finns en ficka att lägga sina sybehör i. Från början fanns också det breda bunadsbandet till att fästa nålar i; i övrigt är det jag som har dekorerat min marsma ytterligare genom att sy dit det smala bandet och den virkade blomman. Dessutom har jag egocentriskt nog broderat mitt eget namn i rött ullgarn. Jag har också gjort en ögla och sytt i en knapp till fickan, så att jag verkligen kan lita på att den skall hållas stängd.

I fickan får det plats en del småsaker till sömnad; bland annat en liten sax, måttband, sprättkniv, fingerborg och sytråd. Och i bunadsbanden skall man förstås fästa nålar av olika slag; både knapp-, säkerhets- och broderinålar. Det är praktiskt att ha allt nära till hands på det sättet.

Min marsma brukar komma till användning när jag skall sy någon annanstans än vid min vanliga plats, till exempel om jag skall sy ute i trädgården eller om jag skall ut och resa. Den är väldigt praktisk; lätt att ta med och tar ingen plats men rymmer ändå det viktigaste. Så har man ingen egen marsma är det dags att skaffa en, tycker jag. Man kan antingen göra en egen (med till exempel inspiration från Pinterest) eller så kan man göra som undertecknad och köpa en för att sedan dekorera den så att den blir personlig. Båda sätten är lika bra.

Om nyinköp av garn

Detta med att jobba heltid på annan ort är verkligen förödande för hantverks-orken (och lusten), så just nu blir det tyvärr inte så mycket gjort på den punkten som jag skulle önska. Men nytt garn har jag köpt i alla fall, så jag planerar en del nya projekt. Detta skall bli något regnbågsfärgat, hade jag tänkt. Fortsättning följer...

Om ett handsytt fodral till mina solglasögon

En liten julledighet innebär att det finns tid och möjlighet att göra klart en del gamla oavslutade projekt. Det här solglasögonfodralet som jag började sy på i somras har jag haft liggande i halvfärdigt skick under lång tid. Nu har det dock äntligen färdigställts.

Fodralet är handsytt av små hexagoner och de tyger jag har använt mig av är delvis återbrukade och delvis nyinköpta. Merparten av dem kommer från det stora tyginköp som jag gjorde förra sommaren.

Inuti har jag fodrat fodralet med en gul tygstuv som en gång i tiden var ett underlakan. Jag funderade även på om jag skulle ordna någon slags stängningsanordning till fodralet, en knapp och en ögla eller liknande, ty det kan ju hända att glasögonen kommer att glida ur om jag har det liggande i väskan. Dock har jag inte gjort det ännu; jag skall prova mitt fodral ett tag först, och skulle det visa sig att det behövs en stängningsanordning av något slag så får jag se till att ordna en sådan.

Nu har vi haft ganska grå dagar här så det har inte precis varit tillfälle att använda vare sig solglasögon eller fodral, men när väl solsäsongen sätter igång så kommer jag att vara redo!

Om vad som skall bli ett fodral till mina nya solglasögon

Jag köpte nya solglasögon häromveckan men insåg snart att jag behöver ett fodral till dem eftersom jag inte vill riskera att de skall repas då jag bär dem i handväskan. Nu kan man förstås köpa ett fodral, vilket går både snabbt och enkelt, men det är varken särskilt roligt eller innovativt; då är det betydligt bättre att göra ett eget. Jag har börjat sy ihop små hexagoner i grått tyg och tanken är att det om det blir som jag har tänkt mig så småningom skall bli ett fodral till mina solglasögon.

Några av de tyger som jag har använt mig av hittills är återbrukstyger men flertalet kommer också från förra sommarens stora tyginköp, då jag handlade en hel del grå tyger. Så här små hexagoner har jag aldrig arbetat med tidigare men det går precis lika bra som att sy med större, tycker jag. Dock är det lite mer tidskrävande, vilket gör att vi får se om fodralet hinner bli klart i sommar eller om det dröjer ända till hösten (eller nästa sommar) innan det blir färdigt...

Om hemstickade disktrasor

Att tillverka sina egna disktrasor i lin är ett enkelt handarbete som inte tar särskilt mycket tid eller kraft i anspråk. Dessutom är det att betrakta som miljövänligt då trasorna lätt kan tvättas när de börjar bli ofräscha och därmed kan användas tills de slits ut helt och hållet, vilket torde dröja rätt många år. Man kan välja om man vill sticka eller virka dem; jag föredrar att sticka då jag helt enkelt är bättre på det än på att virka.

Jag har stickat mina disktrasor i en lintråd av okänt slag som jag har ärvt efter tidigare generationer: den är ganska grov och det gör att disktrasorna river bra om man skall skrubba bort någonting. Däremot är kanske inte uppsugningsförmågan den allra bästa, så behöver jag trasor som klarar den saken bättre får jag nog köpa mig något annat slags lingarn att sticka disktrasor av. Dock tycker jag att den tråd jag har duger bra och täcker mina behov.

Jag har stickat flera trasor i samma garn med olika mönster och lite olika stickfasthet. Det går dock alldeles utmärkt att nöja sig med enkel rätstickning om man vill sticka sin egen disktrasa; det är definitivt gott nog.

Här syns några enkla varianter på disktrasor som jag har gjort. Flera av dem har jag använt i många år och tvättat ett stort antal gånger. De är kanske inte så vackra men däremot användbara och synnerligen praktiska, och eftersom jag hade allt material sedan förut har de inte kostat mig en enda krona. Billigt och bra!

Här kan man verkligen tala om bruksslöjd som används i vardagen.

Om ett löv i silver

Jag har gått en helgkurs i silversmide, något som jag har tänkt under flera års tid att jag skulle vilja göra men det har inte blivit av. Inte förrän nu.

Med ett stort mått hjälp och vägledning lyckades jag under helgen förfärdiga ett hängsmycke i formen av ett löv. Min tanke var att det skulle likna ett asplöv; den förlaga jag skissade utefter föreställde nämligen ett sådant, fast jag vet inte om slutprodukten blev så värst lik ett asplöv, egentligen. Någon sorts löv blev det till sist, i alla fall.

Att arbeta med silver var på sätt och vis både svårare och enklare än jag hade förväntat mig. Att såga ut formen på lövet var förhållandevis enkelt men att sedan ciselera ytan var desto svårare, i alla fall om man har ambitionen att det skall se någorlunda rakt och snyggt ut, vilket jag naturligtvis hade. Jag var inte tillräckligt stadig på handen så ådringen blev inte alls såsom jag hade tänkt mig utan mina linjer blev hackiga och spretade åt alla håll. Först trodde jag att jag hade förstört mitt löv helt och hållet med mitt ojämna hackande, men sedan kom jag på att jag för att dölja hur snett och vint det blev kunde fylla hela ytan med linjer. Så gjorde jag också och då såg det betydligt bättre ut.

Mitt löv är inte på något vis perfekt utan det är såväl snett som skevt och ojämnt i alla möjliga avseenden; ett typiskt nybörjararbete kan jag tro, men trots det är jag omåttligt stolt över det eftersom det är MITT första försök att smida i silver. Jag har burit mitt silverlöv med stolthet hela veckan och kommer nog att fortsätta ha det på mig varje dag under ett bra tag framöver...

Om de färdigmålade tidsskriftssamlarna

Det är mer än ett år sedan som vi visade våra egenhändigt målade tidsskiftssamlare här på bloggen. Den gången hade jag precis grundmålat dem och tanken var att mamma sedan skulle dekorera dem med något litet detaljmåleri. Så blev det också men av någon anledning glömde vi bort att visa det färdiga resultatet på bloggen. Nå, det kommer nu istället; bättre sent än aldrig som det ju heter. 

Vi ville att det skulle vara blommor på tidskriftssamlarna så vi letade i olika böcker om målerier tills vi hittade förlagor som passade att utgå ifrån, imitera och inspireras av. Till både grundmålningen i engelskt rött och blomstermotiven användes vanlig allmogefärg.

Och nu har vi en uppsättning riktigt fina och framförallt unika tidsskriftssamlare att sätta tidningar och diverse papper i. Jag är jättenöjd med dem och tycker att de är superfina. Frågan är om inte vi skall försöka göra i ordning några fler, ty tidningar som bara ligger och skräpar i osorterade högar finns det onekligen gott om.

Om en stickad muff

För att bli av med lite gammalt restgarn provade jag att sticka en värmande muff. Den är stickad av ett melerat blandgarn som jag har haft liggande oanvänt i minst tio år men nu äntligen fick bruk för. Som dekoration sydde jag fast tre tofsar som nog ursprungligen är avsedda för gardinuppsättningar, men eftersom de var i samma färgskala som garnet tyckte jag att de passade som utsmyckning på min muff.

På insidan är den resårstickad i svart ullgarn och den är fodrad med en gammal sliten halsduk som egentligen var färdig att slängas men som nu kom till användning i alla fall. Dock insåg jag när jag provade den att jag nog borde ha försökt göra min muff ännu varmare och tjockare och fodrat den med något mer, ty vid starka vindar blåser det kallt rakt igenom den, märkte jag.

Min stickade muff får dock anses som en kul grej snarare än som någonting som jag kommer att ha bruk för. En muff är ju inget särskilt praktiskt plagg egentligen; det är ganska obekvämt att gå och hålla händerna framför sig hela tiden, tycker jag, och den kommer därför knappast att bli välanvänd. Men det är alltid roligt att experimentera och det var därför kul att prova att tillverka en egen.

Om ett hårspänne med tenntrådsfläta

Jag läste i en inspirerande bok att man kan sätta tenntrådsflätor på hårspännen, och den idén var jag tvungen att prova. Jag har således klätt ett vanligt hårspänne med en bit renskinn och limmat fast en enkel tenntrådsfläta med rosa glaspärlor därpå. Detta var mitt första försök att dekorera ett hårspänne, och det blev ett förhållandevis lyckat sådant, måste jag faktiskt säga.

Det var dock inte särskilt enkelt att få till det här hårspännet; limmet kladdade och kletade överallt och det var svårt att få skinnet och flätan att sitta rakt och snyggt. Jag vet dessutom inte hur hållbart det kommer att vara i längden eftersom flätan inte är fastsydd på renskinnet utan endast limmad. Kommer mitt hårspänne att kunna motstå väder och vind och tidens gång? Nå, det återstår ännu att se...

Om att lappa och laga

Jag anser att textil hemslöjd inte endast handlar om att tillverka nya saker av nytillverkat material, utan det är minst lika viktigt att lappa och laga sådant som man redan har och därmed se till att det håller så länge som möjligt. Jag har ett gäng färgglada handdukar som jag har ärvt; de är säkert fyrtio år gamla vilket gör att alla kemikalier bör vara borttvättade sedan länge, och av det skälet föredrar jag att använda dessa framför nyköpta. Visst är de lite slitna, det medges, men handdukarna duger gott och väl till att använda i vardagslag.

Problemet med gamla handdukar är att hankarna som man hänger dem i brukar bli slitna av all användning och så småningom gå av. Den här handduken är en av flera som behöver lagas och få en ny hank.

Med nål och tråd och en bit band tillverkar man enkelt nya hankar. Jag brukar titta efter band när jag går på loppisar; där finns det ofta många färgglada och unika bandstumpar i olika kvaliteter, mönster och färger. Just den här gången valde jag dock ett föga färgglatt band med små hjärtan på eftersom jag tyckte att handduken i sig var färgglad så det räckte.

Sådärja, nu går dessa handdukar att använda ett bra tag till.

Att sy fast nya hankar på handdukar är kanske någonting som anses vara självklart för de flesta och därför kan det tyckas vara överflödigt att jag tipsar om det här, men faktum är att jag har märkt att många människor inte gör sådant här handarbete längre. Jag tycker mig ha noterat att många slänger hela handduken när hanken har gått sönder eller slänger en fullt användbar skjorta för att den saknar en knapp. Somliga tycks inte ens ha nål och tråd hemma längre. Att inte laga utan istället slänga trasiga textilier anser jag vara slöseri, i synnerhet med tanke på att vi verkligen behöver se över vår alltför stora textilkonsumtion. Så fram med nål och tråd och börja lappa och laga!

Om en gammal trasmatta som fick nytt liv

Den här bleka gamla mattan var en av de första trasmattorna jag vävde då vi först satte upp vävstolen för ungefär tio år sedan. Då var bottnarna färgglatt orange- och aprikosmönstrade, men tidens tand och framförallt solens strålar har blekt mattan och gjort den både färglös och trist. Dessutom hade den fått en stor ful och synnerligen missprydande fläck mitt i en av bottnarna.

I övrigt var det dock inget fel på trasmattan; den var inte trasig och till och med kanten och fransarna var hela, så jag ville inte gärna slänga bort den. Därför bestämde jag mig för att prova att färga den, för att förhoppningsvis kunna ge den ett nytt liv.

Och det visade sig gå riktigt bra! Efter att ha snurrat runt i tvättmaskinen tillsammans med lite textilfärg fick mattan en ny blå färg och den ser nu inte längre så trist ut. Och fläcken syns inte heller, dessutom. Det gör att trasmattan går att använda igen och förhoppningsvis kommer jag nu att kunna ha bruk för den i tio år till. Minst.

Sedan är ju frågan vad som är det mest miljömässigt gångbara alternativet; att göra som jag har gjort här, alltså färga en gammal matta och därmed kunna använda den i flera år till, eller om det är bättre att helt enkelt väva en ny trasmatta. Det uppenbara svaret tycks kanske vara att färga och använda den gamla istället för att göra en helt ny, men färgen innehåller troligtvis en del kemikalier och är väl knappast helt miljövänlig i det avseendet, misstänker jag. Så det är inte alltid så lätt att veta vad som är det bästa alternativet...

Om att göra om när ens tycke och smak förändras

För några år sedan så köpte jag en trådrullshållare i luffarslöjd som jag dekorerade med gröna tofsar för att den skulle bli extra fin (jag har tidigare berättat om den i det här inlägget). Trådrullshållaren har jag stående på mitt arbetsbord så jag ser och använder den varje dag, men trots att jag tycker mycket om den så har de där gröna tofsarna stört mig lite på sistone. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag använde ett grönt och ganska blankt bomullsgarn till tofsarna när nåldynan som den redan var försedd med är sydd i rött kläde. Den kombinationen matchar inte riktigt.

Så en dag då jag inte hade något annat i händerna gjorde jag nya tofsar till min trådrullshållare; denna gång i entrådigt ullgarn i nära nog exakt samma röda färg som nåldynan. Garnet är en överbliven rest efter en sjal som jag stickade en gång i tiden. Nu tycker jag att trådrullshållaren ser betydligt bättre ut än förut eftersom de röda tofsarna matchar nåldynan bättre både när det gäller materialkvalitet och färg. Jag slängde dock inte bort de gröna tofsarna utan jag har dem sparade i en liten ask ifall att de kan visa sig komma till användning vid något projekt i framtiden.

Det är intressant det där med hur tycke och smak kan förändras och utvecklas med tiden. Det som jag uppenbarligen tyckte såg bra ut för några år sedan uppskattar jag inte alls nu längre; det gäller naturligtvis långt ifrån allt men så var det åtminstone i det här fallet. Fast det ligger väl i människans natur, förmodar jag; att utvecklas och förändras. Och förhoppningsvis blir det väl till det bättre...

Om våra egenhändigt målade tidsskriftssamlare

Mängden papper och tidningar som skall sparas för framtiden började bli ohanterlig i detta hus, så för att försöka bringa lite ordning bland dessa köpte jag några enkla tidsskriftssamlare i plywood från ett möbelvaruhus. Detta för att ha någonting att förvara alla tidningar i. Tidsskriftssamlarna är egentligen fina som de är, tycker jag, men för att göra dem lite personligare bestämde vi oss för att måla dem.

Som ett första steg grundmålade jag tidsskriftssamlarna med allmogefärg. För att få rätt nyans på färgen blandade jag julrött med brunt och en liten gnutta svart. Jag beströk dem två gånger och använde mig av både pensel och en svamp för att försöka få färgen så jämn som möjligt, men trots det blev den ändå lite ojämnt fördelad på en del ställen. Jag tycker dock inte att det gör så mycket; "dä ska synns att dä ä hanngjort," som mamma brukar säga.

Här ovan syns tidsskriftssamlarna efter första färgstrykningen. Man skulle förstås kunna nöja sig med att ha dem så här; de blev ju riktigt fina, men vi tänker göra ännu lite mer och dekorera dem med ett litet detaljmåleri. Mina målningsfärdigheter sträcker sig dock inte så långt; att grundmåla är gränsen för vad jag klarar av. Detaljmåleriet faller således på mammas lott, vars skicklighet då det gäller att måla vida överstiger min. Fortsättning följer så småningom...

Om tovade karottunderlägg i mängder

Som jag har berättat i ett tidigare inlägg så håller vi i det här huset på med många olika former av kreativt skapande, varav ett nu på sistone har varit tillverkning av karottunderlägg. Att göra sådana var riktigt roligt så vi gjorde ganska många av bara farten, och nu har vi fått en hel uppsättning av underlägg klara. 

Som jag tidigare har nämnt så består karottunderläggen av grov filt, köpt på ett överskottslager för många år sedan, och av denna filt klippte vi rundlar med en vanlig tallrik som mall. På dessa har sedan motiven nålfiltats. En del motiv gjordes med pepparkaksmått som mall, andra med inspiration från mönsterböcker och några är helt eget påhitt. Vi har sedan nålat ihop framsidan med en odekorerad baksida, och emellan dessa båda har vi lagt lite kardad ull som stoppning.

Inuti stoppningen strödde vi också lite torkad lavendel. Att använda sig av sådan är givetvis ingen nödvändighet, men vi råkade ha det hemma så vi lade det i stoppningen. Och lavendel gör att det doftar gott av underläggen, i alla fall.

Sedan syddes de båda filtlagren med stoppningen emellan ihop med ett tvåtrådigt ullgarn och vanliga langettstygn.

Här ses till sist några av de färdiga karottunderläggen. Arbetsfördelningen har varit sådan att mamma har torrtovat motiven och sytt sömmen runtom, medan jag har klippt rundlar, stoppat och nålat dem. Sammanfattningsvis har det varit ett riktigt roligt projekt, och vi har fler idéer till motiv än vad vi har hunnit göra. Nu har dock kardorna och nålfiltningsnålarna och all ull städats undan för tillfället, men de kommer säkert att plockas fram igen förr eller senare, för det här var riktigt roligt och väl värt att göra fler gånger.

Om kreativt skapande

I detta hus pågår just nu ganska mycket kreativt skapande, förutom handledsvärmarstickande och sexkantsvirkande så ägnar vi oss för tillfället åt tillverkning av karottunderlägg. Dessa är tillklippta av en gammal grov militärfilt med en vanlig mattallrik som mall. Motiven av kardad ull torrtovas på militärfilten och vi använder bland annat pepparkaksmått som mallar för de olika figurerna. Sedan skall varje underlägg sys i hop med en baksida och stoppas med ull, likt det karottunderlägg som vi tidigare har visat här. Fortsättning följer...

Om en mosstickad poncho i tweedgarn

Oftast visar vi ju bilder på sådant som vi har gjort som vi anser vara lyckat, men här kommer ett inlägg som handlar om någonting som nog får betraktas som misslyckat. Åtminstone i förhållande till hur det var tänkt från början. 

Mamma har länge längtat efter en stor och mysig poncho, och efter mycket om och men och bläddrande bland olika mönster beslöt hon sig till slut för att sticka den här. Den består av två raka mosstickade stycken som sedan har sytts ihop, och den är tämligen enkel att göra men det har givetvis tagit sin tid att sticka och sedan sy ihop den.

Runt nederkanten har den dessutom fått en virkad uddkant i samma tweedgarn som den är stickad i.

Ponchon visade sig dock inte alls bli så bra som det var planerat; den hade fel passform och kändes helt enkelt inte bekväm. Så beslutet togs att den nu skall repas upp och tanken är att det skall stickas en tröja av tweedgarnet istället. Om nu det blir som vi har tänkt oss, vill säga; det vet man ju aldrig. Det är förstås trist att behöva repa upp ett plagg som man har arbetat med under lång tid, fast å andra sidan är det en del av handarbetarens vardag; gör om, gör rätt...