Om mina cirkusvantar

Dessa hemstickade vantar, som mamma kallar cirkusvantarna eftersom de är så färgglada, har varit klara ett tag men av någon anledning har jag inte kommit mig för att visa dem på bloggen tidigare. Nå, nu får de äntligen komma med; bättre sent än aldrig.


Mönstret till vantarna är i grunden baserat på Hanna Leväniemis Pearl Chain Mittens, men jag freestylade lite och gjorde bland annat tummarna annorlunda så att de skulle passa till mitt garn och min stickfasthet.

Vantarna är stickade i tjockt ullgarn varav allt är smårester som jag har haft liggande i flera år. Eftersom jag som bekant är förtjust i rött, rosa och lila valde jag att använda mig av färger inom det spektrat.

Kavelfransen, eller flossen som den kallas på min dialekt, gjorde jag med min allra grövsta flosspinne så att den skulle bli riktigt tjock och generös, och den värmer verkligen ordentligt runt handlederna. Här använde jag mig också av restgarn; ett tjock svart lovikkagarn som hade blivit över efter något gammalt projekt (oerhört svårt att fånga på bild, för övrigt, eftersom garnet är just svart).

Vantsäsongen är ju i princip över, så dessa mina cirkusvantar kommer knappast att bli välanvända under den närmaste tiden. Men när hösten kommer, däremot; då lär de komma väl till pass. Eftersom de är stickade i så tjockt garn är de väldigt varma, och de går att använda även under kalla vinterstormar utan att man behöver frysa om händerna.

Om handledsvärmare av tjockt ullgarn

Nu när vi går mot kyligare tider har det blivit dags att inleda handledsvärmarsäsongen igen. Detta par är stickat på strumpstickor av ett ganska tjockt ullgarn i ett mönster där maskorna förskjuts ett steg för varje varv, vilket bildar en spiraleffekt. Därefter har jag sytt fast floss, eller kavelfrans som det också kallas, längs kanterna på de färdiga handledsvärmarna. Flossen gjorde jag av restgarn som hade blivit över efter ett tidigare projekt.

Själva flossen kan man göra på flera olika sätt; jag har sett att man i vissa fall till och med behöver vara två personer för att tillverka en flossad kant enligt en särskild metod. Jag gör dock min floss på egen hand, och den som är nyfiken på hur det går till kan ta en titt på det här inlägget där jag kort förklarar hur jag brukar göra. Till dessa handledsvärmare har jag dock inte använt en lika tjock flosspinne som den jag visar upp i det inlägget; här har jag istället haft en betydligt tunnare variant för att flossen skall bli tunnare och nättare. Ty det är ju så att ju större och tjockare flosspinne desto större och tjockare floss. Och det passar sig inte med alltför tjock och klumpig floss till handledsvärmare.

Om mormors kudde med flossad kant

Ja, så här blev då mormors kudde när den kantades med floss längs sidorna. Jag tycker nog att det blev ganska så lyckat; flossen framhäver och ramar in blommorna och alla ränder i kudden. Vad mormor själv skulle ha tyckt om saken är inte lätt att veta, men jag tror nog att hon hade gillat flosskanten, och framför allt hade hon nog tyckt att det var roligt att hennes gamla kudde kom till användning igen.

Flossen är lite ojämn och spretar en aning, men det tycker jag faktiskt inte gör så mycket. I det här fallet tycker jag istället att spretigheten ger kudden mer liv än vad den skulle ha haft om alla garnändar vore precis lika långa. Det hör till kuddens charm, helt enkelt.

Om att sätta floss på ytterligare en kudde

När vi letade efter någonting på vinden i våras hittade vi mormors kuddfodral med orange blommor. Vi tror att mormor vävde det någon gång på femtiotalet. Kuddfodralet var ganska så skrynkligt och solkigt efter att ha legat nerpackat i en kartong i minst tio år, men efter en tvätt blev det som nytt igen.

Jag tänkte då att jag skulle göra iordning mormors kudde och sätta floss på kanterna, precis som jag gjorde med den här kudden, som definitivt är mormors verk. På bilden ovan har jag börjat vika in fransarna längs sidorna, men så kom jag plötsligt på att jag skulle ta en bild på kuddfodralet också innan jag började med flossen.

När jag väl hade kommit igång greps jag av plötslig inspiration och hetsjobbade hela kvällen och långt in på natten. Jag använde förstås min största och tillika ganska nygjorda flosspinne, för att jag skulle få så stora och rikliga floss som möjligt. Man kan göra floss på olika sätt, varav en del metoder är mer komplicerade än andra. Jag gör dock min variant genom att väva med en stoppnål över pinnens varptrådar med det garn som flossen skall bestå av.

Sedan är det bara att sy några extra stygn för att allt skall hålla ihop ordentligt och till sist syr man fast alltihop på kudden. Därefter skall flossen klippas upp på samma sätt som man gör med garnbollar, och helst skall det bli så jämnt som möjligt, vilket inte alltid är så enkelt. Hur kudden blev när den blev klar, det avslöjas i nästa inlägg.

Om vintervantar i grått och svart

Vantstickning är verkligen inte min styrka; det är både svårt och krångligt (och knövvligt, som det heter på min dialekt), i synnerhet när man skall sticka tummen. Mina svårigheter beror dock på att jag är ovan, jag har ju bara stickat några enstaka par vantar under hela min livstid, så med lite träning så skall nog vantstickningen gå desto enklare. 

Detta par i svart och grått restgarn tog ungefär en vecka att färdigställa med alla upprepningar och ändringar inräknade. Att sticka med två färger gick ganska bra, men det svåraste var intagningarna och och att få till själva tummen, som ju helst skulle stämma med mönstret på resten av vanten. 

Flossen, eller kavelfransen som den visst kallas på rikssvenska, sydde jag runt mittendelen till en byxgalge. Inget särskilt glammigt verktyg, förvisso, men det fungerade bra ändå. 

Och ja, det blev ganska bra till sist i alla fall, trots allt krångel...

Mer om kudden

Ja, en liten spekulant på att ligga bredvid kudden fanns det i alla fall. Ellen ville dock inte ligga på den, utan intill. 

Om mormors kudde och min nya flosspinne

När en låda städades ur så hittade jag ett gammalt hemvävt kuddfodral i ylle efter mormor, och jag bestämde mig för att sy ihop det till en soffkudde. Kuddfodralet var förvisso tillräckligt fint i sig, men jag tyckte dock att det skulle kunna göras ännu tjusigare med en flossad kant. På min dialekt skall en sådan kant visst heta fax, men det är inget ord som jag någonsin har använt utan jag brukar säga floss, som tydligen är det norska ordet. Den pinne som jag använder när jag syr floss till exempelvis vantar och handledsvärmare visade sig dock vara alldeles för smal, och den provbit som jag gjorde såg alldeles för liten och fattig ut mot den ganska stora kudden.

Så pappa och jag gjorde i ordning en ny, tjockare flosspinne, som var i precis rätt storlek för det här ändamålet. Jag kan i ärlighetens namn ingenting om att slöjda i trä och gäspade mig igenom de lektionerna i skolan, men det var faktiskt inte så svårt att skära med kniv som man skulle kunna tro. Jag skulle nog kunna lära mig det med, i alla fall med lite tålamod.



Sedan använde jag min nya flosspinne och sydde röd floss till mormors kudde. Först hade jag tänkt sätta floss på alla kanter, men bestämde mig sedan för att det räckte med att ha det längs sidorna.  

Och så här blev kudden till sist. Jag tror att mormor skulle ha varit nöjd med den, faktiskt. Det gick åt nästan två nystan av det tjocka röda ullgarnet, men så blev den också riktigt mjuk och gosig. Vi får hoppas att det finns någon som vill luta sitt huvud mot den när jag väl lägger den i soffan.