Om mormors kudde och min nya flosspinne

När en låda städades ur så hittade jag ett gammalt hemvävt kuddfodral i ylle efter mormor, och jag bestämde mig för att sy ihop det till en soffkudde. Kuddfodralet var förvisso tillräckligt fint i sig, men jag tyckte dock att det skulle kunna göras ännu tjusigare med en flossad kant. På min dialekt skall en sådan kant visst heta fax, men det är inget ord som jag någonsin har använt utan jag brukar säga floss, som tydligen är det norska ordet. Den pinne som jag använder när jag syr floss till exempelvis vantar och handledsvärmare visade sig dock vara alldeles för smal, och den provbit som jag gjorde såg alldeles för liten och fattig ut mot den ganska stora kudden.

Så pappa och jag gjorde i ordning en ny, tjockare flosspinne, som var i precis rätt storlek för det här ändamålet. Jag kan i ärlighetens namn ingenting om att slöjda i trä och gäspade mig igenom de lektionerna i skolan, men det var faktiskt inte så svårt att skära med kniv som man skulle kunna tro. Jag skulle nog kunna lära mig det med, i alla fall med lite tålamod.



Sedan använde jag min nya flosspinne och sydde röd floss till mormors kudde. Först hade jag tänkt sätta floss på alla kanter, men bestämde mig sedan för att det räckte med att ha det längs sidorna.  

Och så här blev kudden till sist. Jag tror att mormor skulle ha varit nöjd med den, faktiskt. Det gick åt nästan två nystan av det tjocka röda ullgarnet, men så blev den också riktigt mjuk och gosig. Vi får hoppas att det finns någon som vill luta sitt huvud mot den när jag väl lägger den i soffan.