Om mörkbruna handledsvärmare med mönster av gyllenbruna pärlor

Dessa pärlrika handledsvärmare har varit färdigstickade ett tag men har blivit liggande omonterade, fram tills för någon vecka sedan då jag äntligen sydde ihop dem. I vanlig ordning har jag använt mig av minsta sortens glaspärlor och tunt alpackagarn, och de garnrester som blev över kan jag få bruk för till min lapptäcksfilt som jag förhoppningsvis får lust att virka klart någon gång; kanske under sommarens ledighet.

Ofta brukar jag rita mina egna mönster till handledsvärmare men den här gången gjorde jag inte det; istället använde jag mig av en vävnota som jag hittade i en handarbetstidning och stickade in pärlorna utefter det mönstret. Man får utgå från vad man har att tillgå och det här gick minst lika bra det också.

Om mina cirkusvantar

Dessa hemstickade vantar, som mamma kallar cirkusvantarna eftersom de är så färgglada, har varit klara ett tag men av någon anledning har jag inte kommit mig för att visa dem på bloggen tidigare. Nå, nu får de äntligen komma med; bättre sent än aldrig.


Mönstret till vantarna är i grunden baserat på Hanna Leväniemis Pearl Chain Mittens, men jag freestylade lite och gjorde bland annat tummarna annorlunda så att de skulle passa till mitt garn och min stickfasthet.

Vantarna är stickade i tjockt ullgarn varav allt är smårester som jag har haft liggande i flera år. Eftersom jag som bekant är förtjust i rött, rosa och lila valde jag att använda mig av färger inom det spektrat.

Kavelfransen, eller flossen som den kallas på min dialekt, gjorde jag med min allra grövsta flosspinne så att den skulle bli riktigt tjock och generös, och den värmer verkligen ordentligt runt handlederna. Här använde jag mig också av restgarn; ett tjock svart lovikkagarn som hade blivit över efter något gammalt projekt (oerhört svårt att fånga på bild, för övrigt, eftersom garnet är just svart).

Vantsäsongen är ju i princip över, så dessa mina cirkusvantar kommer knappast att bli välanvända under den närmaste tiden. Men när hösten kommer, däremot; då lär de komma väl till pass. Eftersom de är stickade i så tjockt garn är de väldigt varma, och de går att använda även under kalla vinterstormar utan att man behöver frysa om händerna.

Om en sjal i regnbågens alla färger

Av delar av garnet i föregående inlägg har jag påbörjat en regnbågssjal. Det blir en enkel modell i slätstickning med ett hålvarv vid varje färgbyte. Arbetet går dock enormt långsamt då det inte finns mycket tid över till mitt hantverk nuförtiden, och det gör att jag börjar längta till sommarledigheten då jag äntligen kommer att få ordentligt med tid till att slöjda. Det återstår ännu att se om den här sjalen kommer att bli klar före eller efter sommaren; mitt hetaste stalltips är att det nog inte blir förrän efter...

Om blå tumvantar med stjärnbroderi

Lagom till höstkylans ankomst har mamma stickat ett par blå tumvantar med stjärnbroderier.

Vantarna är stickade efter samma mönster och av samma sorts blått garn som dessa vantar. Den enda skillnaden är att de har prytts med olika broderier. Just detta par vantar har fått korsstygnsbroderade stjärnor, sydda med restgarner i två färger.

Dessa vantar skall nu snart vara på väg till sina nya ägare. Förhoppningsvis kommer de att passa vederbörande alldeles utmärkt...

Om det första paret handledsvärmare för säsongen

Det var längesedan det gjordes några pärlstickade handledsvärmare i detta hus men nu har mamma slutligen färdigställt detta par. Det är gjort enligt samma mönster som dessa handledsvärmare fast med andra färger på garn och pärlor. Jag vet för övrigt inte riktigt vad jag skall kalla färgen på garnet, men jag antar att man skulle kunna säga att det är grå-blåmelerat.

Just detta mönster är väldigt lättstickat med raka ränder och förhållandevis få pärlor, så vill man ha ett enkelt nybörjarmönster kan detta vara synnerligen passande. Man kan också rita ett eget mönster av ännu enklare slag ett på rutat papper, och det gör det förstås stickningen ännu roligare när man har ritat mönstret själv. Våga prova, tycker jag, om inte du har gjort det tidigare; att pärlsticka handledsvärmare är riktigt roligt.

Om hemstickade disktrasor

Att tillverka sina egna disktrasor i lin är ett enkelt handarbete som inte tar särskilt mycket tid eller kraft i anspråk. Dessutom är det att betrakta som miljövänligt då trasorna lätt kan tvättas när de börjar bli ofräscha och därmed kan användas tills de slits ut helt och hållet, vilket torde dröja rätt många år. Man kan välja om man vill sticka eller virka dem; jag föredrar att sticka då jag helt enkelt är bättre på det än på att virka.

Jag har stickat mina disktrasor i en lintråd av okänt slag som jag har ärvt efter tidigare generationer: den är ganska grov och det gör att disktrasorna river bra om man skall skrubba bort någonting. Däremot är kanske inte uppsugningsförmågan den allra bästa, så behöver jag trasor som klarar den saken bättre får jag nog köpa mig något annat slags lingarn att sticka disktrasor av. Dock tycker jag att den tråd jag har duger bra och täcker mina behov.

Jag har stickat flera trasor i samma garn med olika mönster och lite olika stickfasthet. Det går dock alldeles utmärkt att nöja sig med enkel rätstickning om man vill sticka sin egen disktrasa; det är definitivt gott nog.

Här syns några enkla varianter på disktrasor som jag har gjort. Flera av dem har jag använt i många år och tvättat ett stort antal gånger. De är kanske inte så vackra men däremot användbara och synnerligen praktiska, och eftersom jag hade allt material sedan förut har de inte kostat mig en enda krona. Billigt och bra!

Här kan man verkligen tala om bruksslöjd som används i vardagen.

Om blå tumvantar med korsstygnsbroderi

Egentligen är det ju helt fel tidpunkt på året för att visa upp varma tumvantar, men när nu dessa har blivit klara så måste de ju dokumenteras, vårväder eller ej. Detta par har mamma stickat av ett blått blandgarn som från början var tänkt till ett annat projekt som dock aldrig blev av, och det har gjort att garnet har blivit liggande. Nu kom det dock till sist till användning. Den slätstickade modellen är tämligen enkel och har resårstickning runt handlederna.

På handryggarna broderades med korsstygn vad som mest liknar två stiliserade hjärtan. Broderiet är hämtat ur en mönsterbok och visade sig passa perfekt till detta par vantar. (Det är för övrigt inte lätt att hitta på kreativa sätt att ta bilder på vårt hantverk; ofta blir alla bilder ganska lika varandra, men att luta vantar mot ett stånd med snödroppar har jag inte gjort förut. En ny och kreativ idé, således.)

Om en stickad muff

För att bli av med lite gammalt restgarn provade jag att sticka en värmande muff. Den är stickad av ett melerat blandgarn som jag har haft liggande oanvänt i minst tio år men nu äntligen fick bruk för. Som dekoration sydde jag fast tre tofsar som nog ursprungligen är avsedda för gardinuppsättningar, men eftersom de var i samma färgskala som garnet tyckte jag att de passade som utsmyckning på min muff.

På insidan är den resårstickad i svart ullgarn och den är fodrad med en gammal sliten halsduk som egentligen var färdig att slängas men som nu kom till användning i alla fall. Dock insåg jag när jag provade den att jag nog borde ha försökt göra min muff ännu varmare och tjockare och fodrat den med något mer, ty vid starka vindar blåser det kallt rakt igenom den, märkte jag.

Min stickade muff får dock anses som en kul grej snarare än som någonting som jag kommer att ha bruk för. En muff är ju inget särskilt praktiskt plagg egentligen; det är ganska obekvämt att gå och hålla händerna framför sig hela tiden, tycker jag, och den kommer därför knappast att bli välanvänd. Men det är alltid roligt att experimentera och det var därför kul att prova att tillverka en egen.

Om hemstickade raggsockor

Varma hemstickade raggsockor är ett måste på vintern när man skall gå omkring på kalla dragiga golv. Dessa båda par har mamma stickat och sänt iväg som julklappar. Förhoppningsvis har de kommit fram till mottagarna vid det här laget.

Om det första paret vantar jag någonsin stickade

Det har blivit dags att börja leta fram alla varma och tjocka vintervantar ur gömmorna, och medan jag häromdagen ägnade mig åt just den saken hittade jag dessa röda grovstickade vantar i en låda. Det är det första paret vantar som jag någonsin stickade, och i brist på annat av intresse att visa denna vecka så tänkte jag passa på att berätta om dem.

Vantarna stickade jag för mer än tio år sedan, mitt i sommaren när det egentligen var alldeles för varmt för att det skulle vara passande att ägna sig åt vantstickning. Jag använde mig av ett tjockt rött Lovikkagarn och de är gjorda i en klassisk modell som jag hittade i någon mönsterbok. Det var bland de första gångerna som jag stickade med strumpstickor och det var sannerligen inte det lättaste, ty jag var ovan vid stickorna som ville glida åt alla håll, och jag tappade maskor hela tiden. Det innebar således mycket krånglande innan det här vantparet blev klart.

Den uppmärksamme ser nog att det enkla broderiet längs uppviket vid handleden är ganska ojämnt och taffligt gjort, och jag borde kanske egentligen sprätta bort det och göra om det, ty jag vill nog hävda att jag kan prestera betydligt bättre än så här idag. Dock kan jag tycka att det ändå har sin charm att det ser ut som det gör, så jag tänker faktiskt låta det vara som det är, i all sin tafflighet. "Litte vinnt ä finnt," har jag fått lära mig, och även om jag inte alltid håller med om den saken så får det anses gälla det här vantparet i alla fall...

Om vinröda handledsvärmare med volang

Jag är glad att det har blivit höst och kyligare väder, ty då får man äntligen använda alla de sjalar, halvvantar, handledsvärmare och tjocka tröjor som har legat på vänt under sommarhalvåret. Detta vinröda handledsvärmarpar som vi visar på bloggen idag har min mamma stickat.

Modellen är tämligen enkel med en bred resårstickning som övergår i en volang. Mönstret har vi använt oss av tidigare, till exempel till den här handledsvärmaren som är gjord efter samma princip. Det faktum att modellen är enkel är dock inte att betrakta som en nackdel ty det enkla är ibland det allra bästa.

Just den här sortens handledsvärmare med volang är särskilt snygga då de bärs under en jacka eller en långärmad tröja där hela handledsvärmaren eller bara volangen kan sticka fram ur ärmen. Det både värmer frusna händer och gör klädseln lite roligare.

Om handledsvärmare av tjockt ullgarn

Nu när vi går mot kyligare tider har det blivit dags att inleda handledsvärmarsäsongen igen. Detta par är stickat på strumpstickor av ett ganska tjockt ullgarn i ett mönster där maskorna förskjuts ett steg för varje varv, vilket bildar en spiraleffekt. Därefter har jag sytt fast floss, eller kavelfrans som det också kallas, längs kanterna på de färdiga handledsvärmarna. Flossen gjorde jag av restgarn som hade blivit över efter ett tidigare projekt.

Själva flossen kan man göra på flera olika sätt; jag har sett att man i vissa fall till och med behöver vara två personer för att tillverka en flossad kant enligt en särskild metod. Jag gör dock min floss på egen hand, och den som är nyfiken på hur det går till kan ta en titt på det här inlägget där jag kort förklarar hur jag brukar göra. Till dessa handledsvärmare har jag dock inte använt en lika tjock flosspinne som den jag visar upp i det inlägget; här har jag istället haft en betydligt tunnare variant för att flossen skall bli tunnare och nättare. Ty det är ju så att ju större och tjockare flosspinne desto större och tjockare floss. Och det passar sig inte med alltför tjock och klumpig floss till handledsvärmare.

Om en mönsterstickad kofta

Minns ni den misslyckade ponchon som vi tidigare har berättat om? Antagligen inte för det är mer än ett år sedan som vi visade den på bloggen. Problemet med ponchon var att den hade fel passform och inte kändes så bekväm som det var tänkt, så efter att tålmodigt ha repat upp och nystat om det gröna tweedgarnet stickade mamma en kofta av det istället.

Koftan är mönsterstickad och har gröna knappar. Mönstret är hämtat från en minst trettio år gammal bok med stickbeskrivningar, så den är väl att betrakta som en klassisk modell, kan jag tro. Jag frågade mamma om hon hade något att säga om koftan som hon ville att jag skulle skriva i det här inlägget. Svaret jag fick var: "Ja, jag stickade den och sydde ihop den och sedan var den klar." Så där har ni det; tydligt och rakt på sak.

Om de färdigtovade vantarna

Sådärja, vantarna har nu tovats i tvättmaskinen och har krympt till en för människohänder mer passande storlek. Nästa steg blir sedan att brodera på dem eller hitta på någon annan slags lämplig dekoration, men det kommer inte att ske nu utan får nog bli till hösten när det börjar bli aktuellt med vantar igen. Tills dess (eller kanske till och med ännu längre) får dessa ligga på vänt i UFO-högen.

Om ett par gigantiska yllevantar

Mamma har stickat ett par gigantiska vantar på stickor nummer fem i tvåtrådigt ullgarn. De är större än de flesta grytvantar och skaften räcker nästan ända upp till armbågen.

Nå, vad skall vi med ett par så stora vantar till, kan man kanske fråga sig. Jo, de skall strax åka i tvättmaskinen och bli tovade till en mindre storlek. 

Att tova i tvättmaskinen kan vara nog så spännande; oftast blir det riktigt bra men ibland kan det också resultera i ett föga lyckat resultat. Det återstår ännu att se hur detta projekt skall sluta.

Om en svart stickad och maskintovad väska

Den här svarta väskan tillverkade vi för flera år sedan och jag har använt den ganska frekvent om vintrarna, men av någon anledning har vi aldrig kommit oss för att visa den här på bloggen. Förrän nu.

Mamma har stickat och sytt i fodret i väskan medan jag har gjort dekorationerna, sytt i knappar och gjort andra småsaker. Den är stickad på grova stickor med ett ganska tjockt svart ullgarn lämpligt för tovning. När väskan var färdigstickad såg den mest ut som en gles och ganska oformlig påse, men sedan tovades den i tvättmaskinen och då fick den den form den har idag. Vårt inlägg om att tova väskor i maskinen kan läsas här. 

Väskan har en isydd bit av en gammal heltäckningsmatta i botten för att den skall bli lite stadigare och hålla för att bära tunga föremål i. Den är sedan fodrad med en bit grönt återbrukat sammetstyg som en gång i tiden var en kjol. Samma kjoltyg har vi använt oss av till andra projekt, bland annat till det här tenntrådsarmbandet. 

För att inte väskans handtag skall töja sig, något som stickade handtag gör om man bara låter dem vara som de är, sydde jag fast en silverfärgad kedja på dem. Kedjan fungerar således som dekoration samtidigt som den även har en praktisk funktion. Vanligtvis brukar vi fodra handtagen på stickade och tovade väskor med stadiga ripsband för att undvika att de skall töja sig, men den här metoden med att använda en kedja fungerade riktigt bra den också. 

Väskan stängs med stora tryckknappar och har ett smalt väsklock på vilket jag sydde fast en fjäril som jag tyckte passade som dekoration. Fjärilen har suttit på ett halsband som jag köpte en gång i tiden men knappt har använt utan istället har haft liggande i byrålådan i många år. Till det här projektet kom den dock äntligen till användning.

Sammanfattningsvis är detta en praktisk och ofta använd väska, just för att den går i svart, en färg som passar till allt. Dock har jag inte använt den särskilt mycket nu i sommar, ty den fungerar mest som vinterväska. Emellertid kommer det innan vi vet ordet av att snart bli vinter på nytt, och då kommer denna väska att komma väl till pass igen. 

Om roströda handledsvärmare i alpackagarn

Säsongens sista par handledsvärmare tror vi nu har tillverkats i detta hus; vädret blir ju allt varmare och behovet av slika plagg är i princip överflödigt. Detta par blir nog inte så mycket använt nu i vår utan får nog ligga på vänt i byrålådan tills det blir dags för höstrusk och kyligare väderlek.

Denna gång har mamma stickat ett par i rostrött alpackagarn av samma grundmodell som dessa handledsvärmare. Det har blivit något av ett favoritmönster; klassiskt, enkelt och rätt så snabbstickat och dessutom går det att variera i många olika garnkvaliteter och färger.

Om de färdigställda stickade och tovade vantarna med broderi

Så har de stickade, tovade och broderade vantarna också blivit klara. Det spretiga broderiet i tvåtrådigt alpackagarn blev riktigt lyckat, tycker jag; effektfullt och framför allt personligt. Det ser lite grann ut som två färgglada solar som strålar ut från vantarnas handryggar.

Längst ner på vantarna syddes en kant med langettssöm i rött garn; ganska enkelt men ändå effektfullt när man viker upp kanten mot handen. Man kan förstås också välja att ha dem som de är utan att vika upp dem, och istället stoppa in dem innanför jackan för att få det riktigt varmt runt handlederna.

Detta var mitt och mammas första försök att sticka, tova och sedan brodera på vantar, och några misstag har vi onekligen gjort som vi skall försöka undvika nästa gång vi ger oss i kast med någonting liknande. Bland annat blev tummarna på det här paret lite i kortaste laget. Men trots det är vi ändå rätt nöjda med vantarna, måste jag säga. Synd bara att det är så varmt och soligt väder att det inte är läge att använda dem just nu, utan de får nog ligga på vänt tills vintern återvänder, vilket väl blir någon gång i november, kanske...

Om stickade och tovade vintervantar med broderi

Vantsäsongen är väl i det närmaste över för i år med tanke på det varma väder som vi har haft de senaste dagarna, men trots det vill vi passa på att visa ett par vantar som vi arbetar med. Dessa kommer dock mest att användas under kommande vinter och inte så mycket i vår, misstänker jag.

Vantarna har jag stickat i tvåtrådigt ullgarn på stickor nummer fem, och det gjorde att de blev väldigt stora, glesa och sladdriga när de var klara. Efter det har de dock tovats i tvättmaskinen på 60 grader, vilket gör att de nu är desto tjockare, fastare och varmare (egentligen borde jag givetvis ha tagit en bild på hur vantarna såg ut innan jag tovade dem i tvättmaskinen, men det glömdes oproffsigt nog bort av mig). För att dekorera dem har sedan mamma börjat arbeta med ett broderi på vantarnas handrygg. Mönstret till broderiet är i grunden detsamma som vi har använt oss av här och här men med vissa enkla variationer.

Broderiet sys i tvåtrådigt alpackagarn, vilket gör att det blir ganska grovt och lite luddigt, en effekt som vi i det här fallet tycker blir riktigt bra. Ett försök gjordes först att brodera med ett tunt ullgarn men det såg mest spretigt ut, så alpackagarnet visade sig vara ett bättre val. En vante är nu färdigbroderad och arbetet pågår med den andra. Tanken är också att det därefter skall tillkomma en broderad slinga av något slag, antingen runt handleden eller längs kanten. Hur det blir med den saken återstår dock att se. Fortsättning följer, således...

Om lilamelerade handledsvärmare med mosstickad kant

Så har det blivit dags att visa upp ett par nystickade handledsvärmare igen; denna gång blir det ett par som mamma har stickat. Det garn som har använts är ett lilamelerat tvåtrådigt alpackagarn, och grundmönstret är detsamma som användes till den här handledsvärmaren. Den enda skillnaden är att den mosstickade kanten gjordes lite smalare på detta det nyare paret.

Just alpackagarn lämpar sig alldeles utmärkt till handledsvärmare, skulle jag vilja påstå; det är ett mjukt och följsamt garn och dessutom är det mycket varmt. Och ju fler handledsvärmare som stickas av tvåtrådigt alpackagarn desto bättre, naturligtvis, ty det innebär att jag får fler restgarner till den virkade filt som jag då och då ägnar mig åt (den intresserade kan beskåda filten här).