torsdag 26 november 2015

Om det första paret vantar jag någonsin stickade

Det har blivit dags att börja leta fram alla varma och tjocka vintervantar ur gömmorna, och medan jag häromdagen ägnade mig åt just den saken hittade jag dessa röda grovstickade vantar i en låda. Det är det första paret vantar som jag någonsin stickade, och i brist på annat av intresse att visa denna vecka så tänkte jag passa på att berätta om dem.

Vantarna stickade jag för mer än tio år sedan, mitt i sommaren när det egentligen var alldeles för varmt för att det skulle vara passande att ägna sig åt vantstickning. Jag använde mig av ett tjockt rött Lovikkagarn och de är gjorda i en klassisk modell som jag hittade i någon mönsterbok. Det var bland de första gångerna som jag stickade med strumpstickor och det var sannerligen inte det lättaste, ty jag var ovan vid stickorna som ville glida åt alla håll, och jag tappade maskor hela tiden. Det innebar således mycket krånglande innan det här vantparet blev klart.

Den uppmärksamme ser nog att det enkla broderiet längs uppviket vid handleden är ganska ojämnt och taffligt gjort, och jag borde kanske egentligen sprätta bort det och göra om det, ty jag vill nog hävda att jag kan prestera betydligt bättre än så här idag. Dock kan jag tycka att det ändå har sin charm att det ser ut som det gör, så jag tänker faktiskt låta det vara som det är, i all sin tafflighet. "Litte vinnt ä finnt," har jag fått lära mig, och även om jag inte alltid håller med om den saken så får det anses gälla det här vantparet i alla fall...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar