Om en varmgul kudde med återbruksbroderi

Den här varmgula återbrukskudden sydde jag för ett bra tag sedan men av någon anledning tycks jag ha glömt att visa den på bloggen. Nå, bättre sent än aldrig brukar man ju säga, så här kommer en senkommen förevisning av min kudde.

Kudden består först och främst av ett färgstarkt broderi i långstygn som jag hittade i second hand-butiken för en billig penning. Jag fastnade särskilt för färgerna och för det faktum att motivet föreställer just ett löv, ty jag visste då genast vilken fras jag senare skulle brodera på kudden. Det färgglada broderiet var då jag köpte det uppspänt på en spånskiva och hade fungerat som en tavla, så jag sprätte bort det från skivan, tvättade broderiet och ramade sedan in det med varmgult linnetyg.

Sedan sydde jag dit bokstäverna med korsstygn. Orden jag valde är ett citat från en TV-serie som jag har älskat högt sedan jag var tonåring, så den här kudden fick bli lite av en hyllning till den. Jag centrerade texten ovanför broderiet och satte texten under det åt vänster, och att blanda på det här sättet inser jag nu i efterhand att jag kanske inte borde ha gjort. Det hade nog blivit bättre att antingen centrera båda texterna eller att sätta båda till vänster. Men nu är det som det är och ingenting att göra åt.

Till sist sydde jag ihop kudden och satte tofsar i brunt ullgarn i de fyra hörnen; garnet var en rest efter ett tidigare projekt. Tofsar i hörnen är det klassiska knep som jag brukar ta till när det gäller att dölja att kudden inte är helt symmetrisk och rak; det fungerar alltid lika bra och är rentav nödvändigt för en föga skicklig maskinsömmerska som jag.

Och därmed fick jag en gul kudde att pryda soffhörnet med. Den här kudden uppskattar jag verkligen, dels för att jag tycker mycket om färgerna men också för att den just fungerar som en hyllning till en älskad TV-serie. Och så känns det förstås bra att kunna göra något nytt och unikt av sådant som någon annan inte längre vill ha utan har lämnat till second hand-butiken. Återbruk är verkligen fantastiskt!

Om en lappkudde sydd på symaskin

Som jag tidigare har berättat är jag inte särskilt duktig på att sy på symaskin, åtminstone inte om målet är att sömmarna skall bli så raka som möjligt (och det vill man ju oftast att de skall vara). Jag försöker dock träna och därigenom förhoppningsvis bli lite bättre, och den här gången har jag övat genom att tillsammans med mamma sy en lappkudde.

Kudden består av enkla trekanter av återbrukat tyg från våra gömmor. Vi skar ut längder med hjälp av rullkniv och skärunderlag, sydde ihop längderna på maskin och skar dem sedan i fyrkanter som då kom att bestå av två trekanter i olika färger. Därefter sydde vi ihop dem, först två och två och sedan till långa remsor. Mamma som kan detta med att sy trekanter fungerade som både arbetsledare och instruktör. 

Helst skall givetvis trekanterna sys ihop på ett sådant sätt att skarvarna blir helt raka, men den uppmärksamme ser ju här att det inte stämmer helt överens på sina ställen. Dock var det här det bästa som i varje fall jag kunde få till, och med tanke på att det var första försöket så tycker jag att det blev rätt så hyfsat i alla fall. Men förhoppningsvis skall det väl kunna gå att få det ännu bättre nästa gång.

Den färdiga kudden är väldigt stor och mjuk, och kommer nog att användas som huvudkudde i en säng snarare än som prydnadskudde i ett soffhörn. Om inte man vill ha en väldigt stor och mjuk kudde att luta sitt huvud emot när man ligger i soffan och tittar på TV, förstås; det kan ju vara...

Om lappsömmade kuddar av gamla slipsar

Här kommer äntligen fortsättningen på den spännande cliffhangern angående vad det blev av det här påbörjade projektet. Det blev nämligen två slipskuddar. Slipsar brukar det som bekant finnas gott om i second hand-butiker, och om man har tur kan man få dem för en riktigt billig penning. Jag plockade på mig ett antal ur en fyndlåda, och fick betala blott tio kronor styck för dem. Efter att ha tvättat dem skar jag dem i bitar med hjälp av skärunderlag och rullkniv, nålade och sydde sedan ihop remsorna på maskin.

Den uppmärksamme ser ju att mina maskinsömnadsskills verkligen inte är någonting att skryta med; sömmarna är ju inte helt raka överallt, precis. Och då har jag ändå sprättat upp och gjort om flera gånger. Men som sagt; träning ger färdighet, och det är väl det jag får fortsätta att göra; träna, träna, träna.

Jag kantade mina hopsydda slipsremsor med det mörklila kjoltyg som jag tidigare har använt till bland annat det här armbandet, och till baksidestyg användes en överdel som kom från second hand-butiken. Baksidestyget visade sig dock vara väldigt stretchigt, vilket inte precis förenklade arbetet, men till slut och efter många om och men lyckades jag sy ihop det så att det såg någorlunda hyfsat ut.

Och så här blev då mina färdiga slipskuddar. Visst är de lite sneda och vinda, det kan jag inte förneka, men jag tycker ändå att de blev ganska så lyckade. Framförallt tycker jag om färgerna; de kommer att lysa upp även det mest tråkiga soffhörn. Och så är det ett bra återbruksprojekt, dessutom. Visserligen är mina innerkuddar nyköpta så erkännas bör att det i mitt fall inte är återbruk fullt ut. Men i alla fall nästan.

I hörnet på varje kudde sitter förstås en liten namnlapp där det framgår vem som har sytt kudden. Sådana lappar uppmanar jag verkligen alla som syr att använda sig av (eller om man kan brodera sitt namn är det förstås ännu bättre), ty annars kommer ingen i framtiden att ha en aning om vem som har tillverkat vad...

Om ett pågående projekt

Symaskinssömnad är jag inte särskilt skicklig på, måste jag tillstå; maskinen vill gärna rusa iväg för fort (det är ju så svårt att låta bli att trampa hårt på pedalen) och sömmarna blir därmed ofta krokiga. Men träning ger färdighet, så för tillfället håller jag på att öva mig i just maskinsömnad. Tanken är att detta skall bli två kuddar av återbrukade tyger. Det återstår ännu att se om det verkligen blir som jag har tänkt mig...

Om en kudde av ett ärvt broderi

Min farmors syster var en mycket duktig och flitig korsstygnsbrodös, och det finns otaliga ärvda broderier efter henne både här hemma och hos andra släktingar. Många av dem är inramade och upphängda på väggarna, men en del har vi också undanstoppade på vinden. Det kan jag tycka är lite synd, så jag beslöt mig för att ta vara på i alla fall ett av broderierna, och göra någonting av det. Och det fick bli den här blåmesen, som jag bestämde mig för att använda till en kudde. 

Broderiet i sig är ganska så litet, så jag ramade först in det med en bit av ett randigt gardintyg som jag har haft liggande bland mattrasorna i flera år. Sedan kantade jag det med ett blått linnetyg; en rest efter ett tidigare projekt. Jag tyckte att det passade bra eftersom blått matchar blåmesens färger.

Sedan skulle det förstås vara ett korsstygnsbroderi med någon typ av text, som jag brukar ha på mina kuddar, och jag funderade länge på vad jag skulle kunna brodera på den här kudden. Det skall ju inte bara vara vadsomhelst, utan någonting som passar ihop med bilden, och som jag dessutom har någon sorts relation till. Jag bestämde mig till slut för två rader ur en gammal välkänd psalm som jag och troligen varenda människa som har varit med på ett antal skolavslutningar kan utantill.

I hörnen har jag som vanligt tofsar, dels för att jag tycker att det är fint men också för att maskera det faktum att kudden ofrånkomligen är lite sned och vind. Bättre sömmerska än så är jag tyvärr inte, men det är som det är och ingenting att göra åt, inte annat än att jag får träna mer på att sy, i hopp om att bli skickligare med tiden.

Sammanfattningsvis tycker jag att min kudde blev riktigt bra, och det var roligt att kunna använda farmors systers gamla alster. Somliga skulle kanske ifrågasätta huruvida det verkligen är rätt att sy en banal kudde av ett sådant fint ärvt broderi, och kanske har de rätt i den saken, men samtidigt  kan jag tycka att det är bättre att använda saker och ting än att ha dem undanstoppade på vinden. Nu kommer broderiet i alla fall fram, och jag kan titta på det och njuta av det varje dag.

Om min Hugo-kudde

Så har det blivit en Hugo-kudde också; sydd på samma sätt som den föregående kudden med Ellen på. Så här i efterhand tycker jag nog att den bild som jag valde att överföra på den här kudden passar väldigt bra; det ser nästan ut som om Hugo tittar ut ur kudden, och han ser precis lika söt och nyfiken ut som han en gång var. De båda kuddarna har jag nu i min TV-soffa, och jag lutar mig emot dem så gott som varje kväll, så det skall bli intressant att se hur pass väl trycken kommer att hålla med tiden. De tycks mig vara hållfasta, men frågan är om de kommer att hålla för dagliga påfrestningar under lång tid. Om ett par år kommer jag kanske att veta svaret...

På baksidan har jag sytt fast en liten lapp som anger vem som har sytt kudden, inte så mycket för min egen skull utan mer för att eftervärlden skall få en ledtråd till vem som har gjort den. Vi har en del ärvda textilier såsom dukar och trasmattor som ingen vet vem som har tillverkat, så jag skulle önska att mina förfäder hade gjort detsamma med sina arbeten. Det hade varit roligt att veta vem som har tillverkat vad.

Om min Ellen-kudde

För tillfället är det väldigt tyst och tråkigt i det här huset, ty båda våra katter dog i somras med bara två månaders mellanrum. De betydde väldigt mycket för mig, och jag bestämde mig därför för att försöka göra någonting till minne av dem båda. Det skall bli två kuddar, och först ut är den här Ellen-kudden.

Jag började med att välja ut en bild på Ellen som jag tyckte var fin och passade till ändamålet, och sedan skrev jag ut den på t-shirt-transferpapper (finns att köpa i hobbybutiker). Därefter överförde jag bilden till en bit oblekt lakansväv. Detta var första gången jag provade transferpapper, och det blev riktigt lyckat, tycker jag. Den uppmärksamme betraktaren ser dock att bilden är lite skrynklig; det blev den när jag vände kudden ut och in, och jag vågar inte stryka på trycket, eftersom jag är rädd att värmen från strykjärnet kommer att förstöra det. Jag räknar dock med att skrynklorna kommer att släta ut sig när man har lutat sig mot kudden tillräckligt många gånger. 

Jag ramade in bilden med två olika tyger; först ett bomullstyg och sedan ett svart glesvävt linnetyg. Bomullstyget med hjärtan är en stuv som jag köpte i ett svagt ögonblick i en tygaffär för ett tag sedan; jag tyckte att tyget var fint men ångrade mig sedan när jag kom hem ty jag hade ingen aning om vad jag skulle använda det till. Det blev därför liggande i en byrålåda, tills jag nu äntligen fick bruk för i alla fall en del av tyget. 

I den svarta linneväven broderade jag in Ellens namn. Det var oerhört svårt att brodera jämna stygn på svart tyg, i alla fall för mina ögon, och fem bokstäver var fullt tillräckligt. Det lilla hjärtat satt på ett julklappspaket som jag fick en gång för många år sedan, och jag sparade det i fall att det skulle kunna användas till någonting. Och till den här kudden tyckte jag att det passade bra.

De fyra tofsarna i hörnen är gjorda i rosa ullgarn, i samma färg som några av de hjärtan som finns på tyget, och de är till för såväl dekoration som för att dölja det faktum att kudden inte blev exakt så rak som jag hade önskat. En rar liten minneskudde blev det i alla fall, och jag måste säga att den har det finaste motivet som någon av mina kuddar någonsin har haft. Härnäst skall jag sy en Hugo-kudde.

Om att misslyckas och att lära sig av det

Ibland när man provar helt nya saker som man aldrig har gjort förut kan det visa sig att arbetet blir helt misslyckat. Det är visserligen en helt naturlig del i läroprocessen att man gör misstag och lär sig av dessa, men trots det blir jag riktigt sur när saker och ting inte blir som jag har tänkt mig. Och det verkar som om arbetet med min bollkudde har blivit misslyckat, åtminstone vid detta mitt första försök.

Jag har hållit på och knutit små knutar i min ram under en lång tid; ett synnerligen tålamodsprövande arbete, för övrigt, som jag till sist äntligen blev klar med. Det blev sammanlagt drygt 300 knutar, så jag har inte knutit alla på en gång, utan jag har tagit några i taget.

När jag så började klippa upp bollarna så märkte jag att jag måste ha missat två trådar i det rutnät som skall hålla bollarna på plats, ty de sitter inte stilla där de skall vara utan kanar fram och tillbaka på sina trådar. Det gör att mitt arbete knappast kommer att vara särskilt lämpligt som kudde, eftersom det är meningen att en kudde skall vara stabil och tåla att folk lutar sitt huvud mot den. Och det kommer inte den här att göra. Så nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra med mitt rutnät av garn. Helst av allt skulle jag förstås vilja slita av garn och knutar från ramen och bara slänga bort det så att jag slipper se det misslyckade arbetet, men min vilja att spara och ta tillvara motsätter sig ett sådant handlande. Istället funderar jag på om jag ändå skulle kunna klippa upp bollarna och göra någonting av det. Frågan är bara vad det skulle kunna vara.

Jag tänker i alla fall inte ge upp om att försöka skapa en bollkudde, utan jag kommer att göra ett nytt försök så småningom. Jag vet ju vad det var som gick fel och hur jag skall göra för att det förhoppningsvis skall bli rätt den här gången. Nu skall jag bara sura över mitt misstag ett tag, och sedan får jag börja knyta en ny kudde när jag har surat klart. Huruvida det kommer att ta veckor, månader eller år tills dess återstår dock att se...

Om mormors kudde med flossad kant

Ja, så här blev då mormors kudde när den kantades med floss längs sidorna. Jag tycker nog att det blev ganska så lyckat; flossen framhäver och ramar in blommorna och alla ränder i kudden. Vad mormor själv skulle ha tyckt om saken är inte lätt att veta, men jag tror nog att hon hade gillat flosskanten, och framför allt hade hon nog tyckt att det var roligt att hennes gamla kudde kom till användning igen.

Flossen är lite ojämn och spretar en aning, men det tycker jag faktiskt inte gör så mycket. I det här fallet tycker jag istället att spretigheten ger kudden mer liv än vad den skulle ha haft om alla garnändar vore precis lika långa. Det hör till kuddens charm, helt enkelt.

Om att sätta floss på ytterligare en kudde

När vi letade efter någonting på vinden i våras hittade vi mormors kuddfodral med orange blommor. Vi tror att mormor vävde det någon gång på femtiotalet. Kuddfodralet var ganska så skrynkligt och solkigt efter att ha legat nerpackat i en kartong i minst tio år, men efter en tvätt blev det som nytt igen.

Jag tänkte då att jag skulle göra iordning mormors kudde och sätta floss på kanterna, precis som jag gjorde med den här kudden, som definitivt är mormors verk. På bilden ovan har jag börjat vika in fransarna längs sidorna, men så kom jag plötsligt på att jag skulle ta en bild på kuddfodralet också innan jag började med flossen.

När jag väl hade kommit igång greps jag av plötslig inspiration och hetsjobbade hela kvällen och långt in på natten. Jag använde förstås min största och tillika ganska nygjorda flosspinne, för att jag skulle få så stora och rikliga floss som möjligt. Man kan göra floss på olika sätt, varav en del metoder är mer komplicerade än andra. Jag gör dock min variant genom att väva med en stoppnål över pinnens varptrådar med det garn som flossen skall bestå av.

Sedan är det bara att sy några extra stygn för att allt skall hålla ihop ordentligt och till sist syr man fast alltihop på kudden. Därefter skall flossen klippas upp på samma sätt som man gör med garnbollar, och helst skall det bli så jämnt som möjligt, vilket inte alltid är så enkelt. Hur kudden blev när den blev klar, det avslöjas i nästa inlägg.

Om kudden som jag minns från min barndom och försöket att göra en likadan

Hemma hos min mormors syster och hennes man fanns det när vi var små en kudde som har fastnat i mitt minne. Den bestod av ljusgröna garnbollar som satt som på ett nät över ett fodertyg. Jag har letat i gamla fotoalbum efter bilder på den där kudden, delvis för att jag ville se om den verkligen såg ut såsom jag mindes den men också för att jag ville se om den överhuvudtaget existerade. Ingen annan i min familj verkade nämligen minnas den där kudden, så jag blev lite orolig att jag bara hade drömt eller inbillat mig alltihop.

Det blev mycket bläddrande i olika fotoalbum, men till slut hittade jag ett gammalt fotografi där kudden var med på ett hörn i soffan. Det är tyvärr en ganska suddig och oskarp bild, men garnbollarna syns i alla fall, och nätet av trådar som förbinder dem med varandra. Kudden ser också ut att ha en frans runtom i samma garn som bollarna är gjorda av. Med den här kudden som inspiration och utgångspunkt har jag sökt efter beskrivningar på hur man gör en likadan, och jag hittade en del beskrivningar på hur den här sortens kuddar tillverkas och hur den ram man knyter dem i ser ut. En beskrivning finns till exempel här. Alla beskrivningar var dock inte exakt likadana och vi plockade därför lite från flera, och utifrån dessa tillverkade pappa en ram till mig.

Ramen är kvadratisk, ganska stor och har fina rundade hörn. Det sitter rader med spikar längs sidorna och dessa lindar man garnet runt. Jag hjälpte faktiskt till med arbetet genom att förborra och spika i alla spikar, men erkännas bör att det var med ett stort mått vägledning. 

Och nu är jag i full färd med att försöka tillverka en egen kudde med garnbollar. Jag köpte ett billigt garn ifall att det skulle bli ett totalt misslyckat resultat, men jag har goda förhoppningar om att det kanske skulle kunna bli riktigt bra. Det skall i alla fall bli riktigt spännande att se hur det blir, och om det blir likt den där kudden som jag minns så väl från min barndomstid. Det är dock ett riktigt långtidsprojekt eftersom jag skall knyta mer än 300 knutar innan jag är klar, men man måste ju inte göra alltihop på en gång utan man kan varva knytandet med andra handarbeten emellanåt. Fortsättning följer.

Om mammas konstfärdigt stickade kudde

Den här kudden i bouclégarn har min mamma stickat. Den är rätstickad i två färger, och mönstret utformades spontant under stickningens gång. Resultatet blev en unik kudde som ingen annan har make till, och dessutom blev den ju riktigt tjusigt.

På några ställen har ett mångfärgat och glittrigt effektgarn lagts till. På baksidan syddes fast ett enkelt grönt tyg som vi hade liggande i gömmorna.

En alldeles utmärkt kudde att sitta intill, tycker nog Ellen, som förstås skulle vara med så snart jag tog ut kudden i solen för att fotografera den. Nyfikna fröken vill gärna vara med där det händer saker.

Om den kvarvarande lapprutan och hur den blev till en kudde

Det har blivit flera kuddar på sistone, och nu har jag gjort i ordning ytterligare en.

Av den kvarvarande lapprutan efter min mormorsmor har jag sytt en blå kudde, och den här gången kantade jag med blått linnetyg istället för med bomull. Det här lite glesa linnetyget tycker jag jättemycket om, delvis för att det är vackert men också för att det går alldeles utmärkt att brodera korsstygn på den glesa väven. Visserligen kan det vara svårt att räkna trådar i de mörka färgerna, i alla fall med mina ögon, men om man håller upp väven mot ljuset så går det bra att se hur man skall sy.

Den här gången valde jag att brodera några ord av den olycklige poeten som dog i en duell för mer än trehundra år sedan. Med tanke på lapprutans brokighet så tyckte jag att det var en passande strof. Jag har dock tagit mig friheten att utesluta orden all och ju ur strofen.

I hörnen har jag som så ofta sytt fast tofsar. Tyvärr var det enda vita garn som jag hade i gömmorna ett akrylgarn, vilket inte är min förtjusning, men jag kunde inte precis springa och köpa ett nytt nystan i äkta ull bara för ett par tofsar på en kudde. Så akryl fick det likväl bli.

Och här ser vi en ganska nöjd kuddsömmerska med sitt verk.

Om min fina trankudde

Så här blev min kudde som jag sydde av det fina tranbroderiet som jag hittade i second hand-butiken. Jag har ramat in de tre tranorna med rött linnetyg, och broderat några rader ur en dikt av en författare som tilldelades ett stort litteraturpris en gång i tiden. Diktraderna tyckte jag passade alldeles utmärkt, även om de förstås inte handlar om mig utan om en annan och betydligt mer välkänd Maria, som dessutom är aktuell i dessa tider.

Själva broderiet verkar vara sytt med en blandning av pärlgarn, ullgarn och vanligt broderigarn i bomull. Jag kan inte låta bli att fundera på om det var ett medvetet val eller om hon eller han som broderade helt enkelt använde sig av det som råkade finnas i gömmorna. 

Själv är jag faktiskt riktigt nöjd med min kudde, som jag tycker framhäver det fina broderiet på ett ganska så bra sätt. Och igår dök även de så efterlängtade levande (ej broderade) tranorna upp här i bygden. Så nu har det verkligen blivit vår på riktigt.

Om tranor och Hugos intresse för sömnad

Jag väntar varje dag på att tranorna skall komma hit till våra trakter; jag har hört att de har siktats i närheten, men jag har varken sett eller hört dem ännu. När de väl kommer blir det ju vår på riktigt. Medan jag väntar så har jag som tur är ett broderi med tranor att titta på. Det hängde mitt på väggen när jag steg in på second hand-butiken, och jag blev omedelbart förälskad i det. Nu håller jag på att sy om det till en kudde, och hur den blir skall jag visa i ett kommande inlägg.

Hugo är förstås med när jag syr, och han ger intryck av att vara väldigt intresserad av sömnad, där han sitter i soffan och följer mina fingrars arbete med blicken. 

Men i själva verket har han ju bara ett syfte med sitt stora sömnadsintresse, och det är förstås att lägga sig och sova på mitt handarbete så snart jag lägger det ifrån mig en stund...