Om min Ellen-kudde

För tillfället är det väldigt tyst och tråkigt i det här huset, ty båda våra katter dog i somras med bara två månaders mellanrum. De betydde väldigt mycket för mig, och jag bestämde mig därför för att försöka göra någonting till minne av dem båda. Det skall bli två kuddar, och först ut är den här Ellen-kudden.

Jag började med att välja ut en bild på Ellen som jag tyckte var fin och passade till ändamålet, och sedan skrev jag ut den på t-shirt-transferpapper (finns att köpa i hobbybutiker). Därefter överförde jag bilden till en bit oblekt lakansväv. Detta var första gången jag provade transferpapper, och det blev riktigt lyckat, tycker jag. Den uppmärksamme betraktaren ser dock att bilden är lite skrynklig; det blev den när jag vände kudden ut och in, och jag vågar inte stryka på trycket, eftersom jag är rädd att värmen från strykjärnet kommer att förstöra det. Jag räknar dock med att skrynklorna kommer att släta ut sig när man har lutat sig mot kudden tillräckligt många gånger. 

Jag ramade in bilden med två olika tyger; först ett bomullstyg och sedan ett svart glesvävt linnetyg. Bomullstyget med hjärtan är en stuv som jag köpte i ett svagt ögonblick i en tygaffär för ett tag sedan; jag tyckte att tyget var fint men ångrade mig sedan när jag kom hem ty jag hade ingen aning om vad jag skulle använda det till. Det blev därför liggande i en byrålåda, tills jag nu äntligen fick bruk för i alla fall en del av tyget. 

I den svarta linneväven broderade jag in Ellens namn. Det var oerhört svårt att brodera jämna stygn på svart tyg, i alla fall för mina ögon, och fem bokstäver var fullt tillräckligt. Det lilla hjärtat satt på ett julklappspaket som jag fick en gång för många år sedan, och jag sparade det i fall att det skulle kunna användas till någonting. Och till den här kudden tyckte jag att det passade bra.

De fyra tofsarna i hörnen är gjorda i rosa ullgarn, i samma färg som några av de hjärtan som finns på tyget, och de är till för såväl dekoration som för att dölja det faktum att kudden inte blev exakt så rak som jag hade önskat. En rar liten minneskudde blev det i alla fall, och jag måste säga att den har det finaste motivet som någon av mina kuddar någonsin har haft. Härnäst skall jag sy en Hugo-kudde.

Om en lila TV-trana

Att jag vurmar för tranor har nog framgått tidigare på dessa sidor, så lyckan var stor när jag i second hand-butiken hittade en trana i trä för tre guldtior. Jag har fått lära mig att sådana här tranor ibland kallas för TV-tranor, eftersom de på den tid då TVn ännu var en nymodighet kunde placeras på den.

Själva formen på den här tranan är fin och jag gillar att den är gjord i ett enda stycke. Många TV-tranor brukar annars vara fastskruvade/limmade på en träfot vilket inte alltid är lika snyggt; då är den här betydligt stiligare. Däremot hade träet den var gjord i glesa årsringar och en stor och ful brun kvist missprydde ena sidan av näbben, så jag bestämde mig för att måla den. Jag sandpapprade bort det värsta av den lack som tranan var indränkt i, och sedan målade jag den med vanlig lila allmogefärg. 

När jag skulle fotografera tranan skulle förstås nyfikna Ellen vara med, och de flesta bilderna såg ut ungefär så här, med Ellen som stack fram någonstans i ett hörn. 

På vissa bilder var Ellen med i betydligt högre utsträckning än jag skulle önska, och själva motivet syntes nästan inte alls. Intressant dock att hon på bilden till höger böjer svansen precis efter tranans former. 

Hur som helst så blev jag i alla fall nöjd med min lilamålade trana, och nu står den i mitt fönster på en virkad duk och omgiven av krukväxter. Så här fin var skuggan av den tidigt imorse då solen precis hade gått upp och jag ännu inte hade dragit ifrån gardinerna.

Om en hemgjord midsommarstång

Jag har sett att man i en del butiker kan köpa en liten midsommarstång till att ha på ett bord eller en bänk, och även om de som finns till försäljning är fina så är det roligare att göra en egen, dessutom en med riktiga löv. Så nu skall jag visa hur pappa och jag gjorde vår egen bordsmidsommarstång.

Pappa gjorde i ordning stommen och den tillhörande foten i trä. Till ringar hade jag tänkt använda två gamla kasserade gardinringar. Jag tog dock bort nyporna som man hänger gardinerna i så att bara träringarna återstod.

Sedan var det dags att börja linda stången med björklöv och fästa med grönfärgad blomsterbindningstråd. Björklöv hör midsommartider till, tycker jag.

Det är viktigt att inte ta för många löv i taget; utan det skall vara små buketter som surras fast med ståltråden. Sammanlagt gick det dock åt en större mängd löv än jag hade räknat med.

När sedan hela stången var lövad lindades gardinringarna med band, och så knöts de fast med rosetter i tvärslån. Därefter korslades ett band om mitten, lindades om ringarna och knöts sedan med ännu en rosett i toppen, där jag stack ner en liten pappersflagga. Klart!

Kanske är vår midsommarstång inte lika perfekt som de man köper i butiken, men den har ett personligt uttryck, och det är för mig det viktigaste. Och med denna lilla beskrivning av en hemgjord midsommarstång önskar jag och Ellen en glad midsommar.

Om mina mest värdefulla trasmattor

En dag för mer än femton år sedan fick jag tre trasmattor av mormor. På bilden ovan syns två av dem, den tredje ser ungefär likadan ut som mattan till vänster. Mormor berättade för mig att "dissa ä så värdefulle", inte i pengar naturligtvis men i ålder och affektionsvärde, och att det var viktigt att de skulle tas vara på. Mattorna är både trasiga och slitna, men trots det tycker jag att de är så tjusiga. Övertalningsförsök till att få mig att slänga bort dem har gjorts, men jag tänker absolut inte göra mig av med dessa. 

Till bottnarna har man använt sig av vad som verkar vara gamla blåbyxor, och den mittersta mönsterbården är vävd i blekrosa. Antagligen var färgerna starkare när mattan var ny, eftersom jag skulle tro att den måste ha bleknat under årens gång.

Jag har fått lära mig att man absolut inte skall väva av trikåtrasor, men på den här bilden syns det att man ändå har använt sig av sådana i mönsterbården. Och sakernas förhållande var förstås annorlunda förr i tiden; då fick man naturligtvis använda sig av vad man hade tillgång till, och man kunde inte vara alltför nogräknad rörande materialvalet.

Som så ofta när jag lägger ut saker för fotografering dök Ellen upp och skulle vara med, och här testar hon mattans klösmotstånd. Den verkar ha fått godkänt. 

Den högra mattan har samma slags mönsterbård, men den har bara två bårder, i övrigt är den smalrandig i blått, vitt och svart. 

Fransarna är rejält slitna efter att ha varit trampade på i många år, men det hör ju till mattans charm. Tyvärr frågade jag aldrig mormor vem som har vävt de båda trasmattorna, dumt nog, men kanske är det mormor själv som har gjort dem i sin ungdom, eller möjligen någon i generationen före henne. Oavsett vilket så var den här väverskan betydligt skickligare än mig på att få till fina mönsterbårder, så detta är någonting för mig att sträva mot och inspireras av i mitt framtida vävande.

Om mammas konstfärdigt stickade kudde

Den här kudden i bouclégarn har min mamma stickat. Den är rätstickad i två färger, och mönstret utformades spontant under stickningens gång. Resultatet blev en unik kudde som ingen annan har make till, och dessutom blev den ju riktigt tjusigt.

På några ställen har ett mångfärgat och glittrigt effektgarn lagts till. På baksidan syddes fast ett enkelt grönt tyg som vi hade liggande i gömmorna.

En alldeles utmärkt kudde att sitta intill, tycker nog Ellen, som förstås skulle vara med så snart jag tog ut kudden i solen för att fotografera den. Nyfikna fröken vill gärna vara med där det händer saker.

Om mitt tygarmband med knappar

Enklaste tygarmbandet med knappar gör man genom att klippa av den smala änden av en slips. Jag köpte min slips i second hand-butiken för en tia, och klippte av så lång bit som jag behövde för att den skulle passa runt min handled. Sedan sydde jag i en stor tryckknapp och lät den bli en enkel och osynlig knäppning. Därefter var det bara att länsa mormors och farmors knappsamlingar på de allra finaste knappar jag kunde hitta. 

Någon i släkten har tydligen fått tag i knappar från OS i München 1972. Under den fina knappen i rött och guld sitter tryckknappen dold. 

Knappar i såväl trä och glas som plast och metall finns med på mitt armband.

Och nog blev det ganska bra, trots sin enkelhet. Det duger till exempel alldeles utmärkt till att ha på sig när man skall klia Ellen under hakan.

Mer om kudden

Ja, en liten spekulant på att ligga bredvid kudden fanns det i alla fall. Ellen ville dock inte ligga på den, utan intill. 

Blomsterträdgården växer

Blomsterträdgården växer sig sakta men säkert större och större. Det går inte särskilt snabbt men jag ser ju att det går framåt i alla fall.

Fast med tanke på att Ellen uppenbarligen vill sitta mitt bland blommorna i kombination med det faktum att vita katthår syns väldigt väl på svart tyg, så hade det kanske varit smartare att välja en annan bottenfärg...

Om rödbroderade vantar

Det tog näranog en vecka med många provstickningar, upprepningar, omstickningar och annat krångel, men till slut lyckades jag göra ett par egna vantar i ett tjockt Lovikka-liknande ullgarn. Det är det tredje paret vantar jag har stickat i mitt liv, så jag får vara förhållandevis nöjd. Mamma korsstygnsbroderade stjärnorna och kanterna, vilket jag tycker blev riktigt tjusigt.

De verkar ha fått godkänt av Ellen också.