Om en eftersatt blogg och om att sätta kant på ett lapptäcke

Den här bloggen har verkligen blivit eftersatt då mitt jobb helt och fullt tycks ha tagit över mitt liv och har blivit det enda jag fokuserar på för tillfället. Jag hinner/orkar inte med så mycket hantverk just nu och det blir inte många maskor eller stygn gjorda per vecka, vilket innebär att det nog kommer att vara glesare mellan inläggen framöver tills jag får tid till att koncentrera mig mer på detta mitt intresse. 

 

En hantverksmässig syssla har dock blivit gjord på sistone i alla fall, och det var för några helger sedan då mamma hjälpte mig att sy fast en kant på mitt handsydda lapptäcke. Jag sydde klart handsömnaden på det här täcket med beige botten för mer än ett år sedan, och sedan dess har det legat på vänt för att jag inte kunde bestämma mig för vilket kanttyg jag skulle använda mig av.

Efter många om och men så fick det nu till slut bli det knallrosa tyget. Alldeles för skrikigt enligt somliga, men jag tycker att det ser bra ut, så jag bestämde mig till slut för att lita på mitt eget omdöme och använda mig av det i alla fall. Det är ju ändå mitt täcke, och därmed mitt beslut. 

Och så här blev det; nu har täcket fått sin knallrosa kant. Nästa steg blir att sy ihop det med ett baksidestyg, men det kommer nog att dröja innan det blir gjort, ty det har jag inte tid med för tillfället. Det blir kanske till jul, om jag får lite ledig tid då. Eller till sommaren...

Om ett yllebroderat armband som äntligen har blivit monterat och klart

Sådärja, nu har äntligen det här yllebroderade armbandet blivit färdigställt efter att ha legat på vänt i flera månaders tid. Jag har kantat det gula klädet längs alla fyra sidor med ett rött sammetsband, och för att stygnen på skulle bli så osynliga som möjligt sydde jag på framsidan fast sammetsbandet med genomskinlig nylontråd av det slag som jag brukar använda till att sy fast tenntrådsflätor på renskinn. Det fungerade riktigt bra och stygnen blev om inte osynliga så i alla fall inte alltför framträdande.

På insidan är armbandet fodrat med en bit rödmönstrat bomullstyg i nära nog samma nyans som sammetsbandet. Här sydde jag fast det med vanlig röd sytråd av polyester, eftersom jag inte ansåg det vara lika viktigt med osynliga stygn på baksidan av armbandet.

Till knäppningen sydde jag fast en ögla som jag har virkat av rött pärlgarn, och så använde jag en gammal och lite sliten silverfärgad knapp som jag har ärvt efter tidigare generationer. Jag vet inte hur hållbar denna tunna virkade pärlgarnsögla kommer att vara över tid, dock, men jag gör ett försök med den i alla fall, så får vi se om det kommer att hålla eller om jag måste fundera ut en annan lösning.

Nu skall snart det här armbandet få fungera som en färgklick bland den grå och svarta klädsel som dominerar i min höstgarderob. Det kommer sannerligen att pigga upp bland alla mörka och dova färger.

Om de färdigmålade tidsskriftssamlarna

Det är mer än ett år sedan som vi visade våra egenhändigt målade tidsskiftssamlare här på bloggen. Den gången hade jag precis grundmålat dem och tanken var att mamma sedan skulle dekorera dem med något litet detaljmåleri. Så blev det också men av någon anledning glömde vi bort att visa det färdiga resultatet på bloggen. Nå, det kommer nu istället; bättre sent än aldrig som det ju heter. 

Vi ville att det skulle vara blommor på tidskriftssamlarna så vi letade i olika böcker om målerier tills vi hittade förlagor som passade att utgå ifrån, imitera och inspireras av. Till både grundmålningen i engelskt rött och blomstermotiven användes vanlig allmogefärg.

Och nu har vi en uppsättning riktigt fina och framförallt unika tidsskriftssamlare att sätta tidningar och diverse papper i. Jag är jättenöjd med dem och tycker att de är superfina. Frågan är om inte vi skall försöka göra i ordning några fler, ty tidningar som bara ligger och skräpar i osorterade högar finns det onekligen gott om.

Om början på ett yllebroderat armband

Mamma och jag fick lust till ett nytt yllebroderiprojekt, och den här gången bestämde vi att vi skulle tillverka ett armband. Mamma ritade ett enkelt mönster och jag överförde det sedan till en bit varmgult kläde så att hon kunde brodera därefter.

Själva skissen ser kanske inte så märkvärdig ut men när väl mamma hade broderat motivet på tyget såg det desto bättre ut. Det är det som är charmen med yllebroderi; även det enklaste mönster blir riktigt fint. Nästa steg är att jag skall montera armbandet och hitta på en passande stängningsanordning (till exempel knappar och knapphål, hyskor och hakar, tryckknapp, etc.) och vi har båda lite olika teorier om hur det bäst skall göras. Det återstår ännu att se vilken metod som vi kommer att använda oss av. Fortsättning följer.

Om att dela ett hantverksintresse med sin mamma

När man som jag har ett stort intresse för hemslöjd och hantverk, och då i synnerhet textila sådana, är det förstås oerhört värdefullt att kunna dela det intresset med sin mamma. Det är fantastiskt bra att vi kan utbyta idéer och tankar, diskutera tekniker och genomförande och hjälpas åt med större projekt. Dessutom finns det hela tiden ett smakråd som kan komma med synpunkter och tala om för den andra huruvida det hon arbetar med ser bra ut eller ej.

Stickning är den slöjdform som vi båda behärskar bra och dessutom ägnar oss mest åt för tillfället. Mamma stickar just nu på ett par raggsockor och jag håller på med en sjal.

Dock finns det också slöjdformer som bara den ena ägnar sig åt. Mammas specialitet är ju yllebroderi, något som jag faktiskt aldrig ens har provat. Jag är inte särskilt bra på att brodera med moulinégarn och tror knappast att jag kommer att vara särskilt bra på att yllebrodera heller, men någon gång i framtiden kan det hända att jag gör ett försök. Dock inte för tillfället.

Och min specialitet är som bekant att sy tenntrådsarmband, något som mamma inte heller har provat.

Ibland gör vi också projekt tillsammans, såsom till exempel att jag stickar ett par vantar som mamma sedan broderar på, eller att vi som på bilden ovan hjälps åt med att överföra ett mönster till ett tyg. Att kunna samarbeta på det här sättet är fantastiskt och jag är mycket glad och tacksam över att kunna dela mitt textila hantverksintresse med min mamma. Det är verkligen superbra!

Om en svart stickad och maskintovad väska

Den här svarta väskan tillverkade vi för flera år sedan och jag har använt den ganska frekvent om vintrarna, men av någon anledning har vi aldrig kommit oss för att visa den här på bloggen. Förrän nu.

Mamma har stickat och sytt i fodret i väskan medan jag har gjort dekorationerna, sytt i knappar och gjort andra småsaker. Den är stickad på grova stickor med ett ganska tjockt svart ullgarn lämpligt för tovning. När väskan var färdigstickad såg den mest ut som en gles och ganska oformlig påse, men sedan tovades den i tvättmaskinen och då fick den den form den har idag. Vårt inlägg om att tova väskor i maskinen kan läsas här. 

Väskan har en isydd bit av en gammal heltäckningsmatta i botten för att den skall bli lite stadigare och hålla för att bära tunga föremål i. Den är sedan fodrad med en bit grönt återbrukat sammetstyg som en gång i tiden var en kjol. Samma kjoltyg har vi använt oss av till andra projekt, bland annat till det här tenntrådsarmbandet. 

För att inte väskans handtag skall töja sig, något som stickade handtag gör om man bara låter dem vara som de är, sydde jag fast en silverfärgad kedja på dem. Kedjan fungerar således som dekoration samtidigt som den även har en praktisk funktion. Vanligtvis brukar vi fodra handtagen på stickade och tovade väskor med stadiga ripsband för att undvika att de skall töja sig, men den här metoden med att använda en kedja fungerade riktigt bra den också. 

Väskan stängs med stora tryckknappar och har ett smalt väsklock på vilket jag sydde fast en fjäril som jag tyckte passade som dekoration. Fjärilen har suttit på ett halsband som jag köpte en gång i tiden men knappt har använt utan istället har haft liggande i byrålådan i många år. Till det här projektet kom den dock äntligen till användning.

Sammanfattningsvis är detta en praktisk och ofta använd väska, just för att den går i svart, en färg som passar till allt. Dock har jag inte använt den särskilt mycket nu i sommar, ty den fungerar mest som vinterväska. Emellertid kommer det innan vi vet ordet av att snart bli vinter på nytt, och då kommer denna väska att komma väl till pass igen. 

Om början på ett yllebroderi

Häromveckan påbörjades arbetet med ett nytt yllebroderiprojekt, och här kommer en beskrivning av hur det gick till. Först ritade mamma upp en enkel skiss över hur broderiet skall se ut på ett vanligt A4-papper. Tanken är att slutprodukten skall bli en liten nätt väska och att broderierna skall vara på fram- respektive baksidan. Inspiration till motiven kommer från olika mönsterböcker men de har fått en egen twist.

Därefter ritades motiven av med vattenfast tuschpenna på genomskinlig plast. Man kan säkert använda sig av olika sorters plast; vi tog OH-plast då det var vad vi råkade ha hemma.

Därefter prickades mönstret med en ganska tjock säkerhetsnål. För att skydda bordet använde jag ett välanvänt underlag för torrtovning.

Resultatet av prickningen blev många små hål längs de svarta mönsterlinjerna.

Därefter lades den prickade plasten mot den bit vadmal vi hade klippt till, och så målade vi med vit textilfärg över hela plastens baksida.

Sedan drogs plasten bort och då hade motivets konturer överförts till tyget. Plasten går att skölja av med varmt vatten om man vill använda den som mall fler gånger. Eftersom väskan skall vikas dubbel måste man tänka på att vända uppochner på det nedre motivet när man överför det, för att det skall bli rättvänt på den färdiga väskan.

Och nu har mamma börjat med sömnaden av broderiet (en kant tråcklades längst ner för att visa var väskan skall vikas). Fortsättning följer så småningom när arbetet har kommit lite längre.

Om de färdigställda stickade och tovade vantarna med broderi

Så har de stickade, tovade och broderade vantarna också blivit klara. Det spretiga broderiet i tvåtrådigt alpackagarn blev riktigt lyckat, tycker jag; effektfullt och framför allt personligt. Det ser lite grann ut som två färgglada solar som strålar ut från vantarnas handryggar.

Längst ner på vantarna syddes en kant med langettssöm i rött garn; ganska enkelt men ändå effektfullt när man viker upp kanten mot handen. Man kan förstås också välja att ha dem som de är utan att vika upp dem, och istället stoppa in dem innanför jackan för att få det riktigt varmt runt handlederna.

Detta var mitt och mammas första försök att sticka, tova och sedan brodera på vantar, och några misstag har vi onekligen gjort som vi skall försöka undvika nästa gång vi ger oss i kast med någonting liknande. Bland annat blev tummarna på det här paret lite i kortaste laget. Men trots det är vi ändå rätt nöjda med vantarna, måste jag säga. Synd bara att det är så varmt och soligt väder att det inte är läge att använda dem just nu, utan de får nog ligga på vänt tills vintern återvänder, vilket väl blir någon gång i november, kanske...

Om stickade och tovade vintervantar med broderi

Vantsäsongen är väl i det närmaste över för i år med tanke på det varma väder som vi har haft de senaste dagarna, men trots det vill vi passa på att visa ett par vantar som vi arbetar med. Dessa kommer dock mest att användas under kommande vinter och inte så mycket i vår, misstänker jag.

Vantarna har jag stickat i tvåtrådigt ullgarn på stickor nummer fem, och det gjorde att de blev väldigt stora, glesa och sladdriga när de var klara. Efter det har de dock tovats i tvättmaskinen på 60 grader, vilket gör att de nu är desto tjockare, fastare och varmare (egentligen borde jag givetvis ha tagit en bild på hur vantarna såg ut innan jag tovade dem i tvättmaskinen, men det glömdes oproffsigt nog bort av mig). För att dekorera dem har sedan mamma börjat arbeta med ett broderi på vantarnas handrygg. Mönstret till broderiet är i grunden detsamma som vi har använt oss av här och här men med vissa enkla variationer.

Broderiet sys i tvåtrådigt alpackagarn, vilket gör att det blir ganska grovt och lite luddigt, en effekt som vi i det här fallet tycker blir riktigt bra. Ett försök gjordes först att brodera med ett tunt ullgarn men det såg mest spretigt ut, så alpackagarnet visade sig vara ett bättre val. En vante är nu färdigbroderad och arbetet pågår med den andra. Tanken är också att det därefter skall tillkomma en broderad slinga av något slag, antingen runt handleden eller längs kanten. Hur det blir med den saken återstår dock att se. Fortsättning följer, således...

Om våra egenhändigt målade tidsskriftssamlare

Mängden papper och tidningar som skall sparas för framtiden började bli ohanterlig i detta hus, så för att försöka bringa lite ordning bland dessa köpte jag några enkla tidsskriftssamlare i plywood från ett möbelvaruhus. Detta för att ha någonting att förvara alla tidningar i. Tidsskriftssamlarna är egentligen fina som de är, tycker jag, men för att göra dem lite personligare bestämde vi oss för att måla dem.

Som ett första steg grundmålade jag tidsskriftssamlarna med allmogefärg. För att få rätt nyans på färgen blandade jag julrött med brunt och en liten gnutta svart. Jag beströk dem två gånger och använde mig av både pensel och en svamp för att försöka få färgen så jämn som möjligt, men trots det blev den ändå lite ojämnt fördelad på en del ställen. Jag tycker dock inte att det gör så mycket; "dä ska synns att dä ä hanngjort," som mamma brukar säga.

Här ovan syns tidsskriftssamlarna efter första färgstrykningen. Man skulle förstås kunna nöja sig med att ha dem så här; de blev ju riktigt fina, men vi tänker göra ännu lite mer och dekorera dem med ett litet detaljmåleri. Mina målningsfärdigheter sträcker sig dock inte så långt; att grundmåla är gränsen för vad jag klarar av. Detaljmåleriet faller således på mammas lott, vars skicklighet då det gäller att måla vida överstiger min. Fortsättning följer så småningom...

Om att knyta solv

Jag har lite planer på att få igång en vävstol nu i vinter; dock inte den stora som man väver breda mattrasor på utan en liten vävstol som passar till mindre projekt, såsom till exempel löpare. Innan vi kan sätta upp väven behövs dock knytas nya solv, så det ägnar vi oss åt för tillfället. Det är inte svårt men däremot ett ganska långtråkigt och enformigt arbete, i alla fall om man måste knyta många.

Själva solvstocken, som redskapet man knyter solv på tydligen kallas, är givetvis hemgjord. Efter att ha mätt och räknat ut hur stora våra solv skulle vara sågade pappa till träet och satte fast metallpinnarna. Jag gjorde sedan grundmålningen och mamma gjorde dekorationsmålningen. Ett riktigt samarbetsprojekt, således.

Och nu håller vi på att knyta solv för fullt.

Förhoppningsvis blir det väl färdigt så småningom...

Om en lappkudde sydd på symaskin

Som jag tidigare har berättat är jag inte särskilt duktig på att sy på symaskin, åtminstone inte om målet är att sömmarna skall bli så raka som möjligt (och det vill man ju oftast att de skall vara). Jag försöker dock träna och därigenom förhoppningsvis bli lite bättre, och den här gången har jag övat genom att tillsammans med mamma sy en lappkudde.

Kudden består av enkla trekanter av återbrukat tyg från våra gömmor. Vi skar ut längder med hjälp av rullkniv och skärunderlag, sydde ihop längderna på maskin och skar dem sedan i fyrkanter som då kom att bestå av två trekanter i olika färger. Därefter sydde vi ihop dem, först två och två och sedan till långa remsor. Mamma som kan detta med att sy trekanter fungerade som både arbetsledare och instruktör. 

Helst skall givetvis trekanterna sys ihop på ett sådant sätt att skarvarna blir helt raka, men den uppmärksamme ser ju här att det inte stämmer helt överens på sina ställen. Dock var det här det bästa som i varje fall jag kunde få till, och med tanke på att det var första försöket så tycker jag att det blev rätt så hyfsat i alla fall. Men förhoppningsvis skall det väl kunna gå att få det ännu bättre nästa gång.

Den färdiga kudden är väldigt stor och mjuk, och kommer nog att användas som huvudkudde i en säng snarare än som prydnadskudde i ett soffhörn. Om inte man vill ha en väldigt stor och mjuk kudde att luta sitt huvud emot när man ligger i soffan och tittar på TV, förstås; det kan ju vara...

Om tovade karottunderlägg i mängder

Som jag har berättat i ett tidigare inlägg så håller vi i det här huset på med många olika former av kreativt skapande, varav ett nu på sistone har varit tillverkning av karottunderlägg. Att göra sådana var riktigt roligt så vi gjorde ganska många av bara farten, och nu har vi fått en hel uppsättning av underlägg klara. 

Som jag tidigare har nämnt så består karottunderläggen av grov filt, köpt på ett överskottslager för många år sedan, och av denna filt klippte vi rundlar med en vanlig tallrik som mall. På dessa har sedan motiven nålfiltats. En del motiv gjordes med pepparkaksmått som mall, andra med inspiration från mönsterböcker och några är helt eget påhitt. Vi har sedan nålat ihop framsidan med en odekorerad baksida, och emellan dessa båda har vi lagt lite kardad ull som stoppning.

Inuti stoppningen strödde vi också lite torkad lavendel. Att använda sig av sådan är givetvis ingen nödvändighet, men vi råkade ha det hemma så vi lade det i stoppningen. Och lavendel gör att det doftar gott av underläggen, i alla fall.

Sedan syddes de båda filtlagren med stoppningen emellan ihop med ett tvåtrådigt ullgarn och vanliga langettstygn.

Här ses till sist några av de färdiga karottunderläggen. Arbetsfördelningen har varit sådan att mamma har torrtovat motiven och sytt sömmen runtom, medan jag har klippt rundlar, stoppat och nålat dem. Sammanfattningsvis har det varit ett riktigt roligt projekt, och vi har fler idéer till motiv än vad vi har hunnit göra. Nu har dock kardorna och nålfiltningsnålarna och all ull städats undan för tillfället, men de kommer säkert att plockas fram igen förr eller senare, för det här var riktigt roligt och väl värt att göra fler gånger.