Om vävlust och en trasmatta med blå bottnar

Vävstolen har stått orörd under flera års tid men den har hela tiden varit solvad med svart varp så det har bara varit att börja väva om jag skulle ha önskat det. Någon vävlust har jag dock inte haft, inte förrän nu då jag har börjat väva en trasmatta med blå bottnar och rödgröna bårder. Äntligen. Jag tycker om att använda mig av vad jag kallar skräptrasor, alltså småbitar och mindre trasnystan som inte räcker till mer än kanske några få inslag, och eftersom vi i detta hus har mycket gott om blå sådana var det självklart att denna min första matta på många år skulle få just blå bottnar.

Jag använder mig av trasor i alla möjliga färger och mönster till bottnarna; den enda regeln är att de skall ha blått i sig på ett eller annat sätt. Jag väver dock inte med skyttel när jag använder så här korta skräptrasor utan jag plockar in dem i skälet; det tar lite tid men det gör inte så mycket. Dessutom är det roligt att se hur ett blåmelerat mönster långsamt växer fram av mina inplockade trasor.

Stora delar av mitt lager mattrasor har jag ärvt efter tidigare generationer, bland annat dessa små nystan av tunnklippta trasor. Jag har ingen aning om hur gamla de kan vara men jag skulle misstänka att en del tyger är från fyrtiotalet eller till och med tidigare med tanke på hur de är mönstrade.

Det är roligt att se hur en trasmatta växer fram och nu när jag har fått tillbaka min vävlust är det dessutom extra roligt att väva, då det ju var ett bra tag sedan sist. Synd bara att jag är upptagen med arbete i veckorna; det gör att det inte blir så mycket vävt annat än på helgerna och innebär att det kommer att dröja ett tag innan mattan blir klar. Det gör dock inte så mycket att det kommer att ta tid; det är ju inte precis någon brådska. Ibland är det dessutom bra med gammal klassisk hederlig slow craft.

Om hemstickade disktrasor

Att tillverka sina egna disktrasor i lin är ett enkelt handarbete som inte tar särskilt mycket tid eller kraft i anspråk. Dessutom är det att betrakta som miljövänligt då trasorna lätt kan tvättas när de börjar bli ofräscha och därmed kan användas tills de slits ut helt och hållet, vilket torde dröja rätt många år. Man kan välja om man vill sticka eller virka dem; jag föredrar att sticka då jag helt enkelt är bättre på det än på att virka.

Jag har stickat mina disktrasor i en lintråd av okänt slag som jag har ärvt efter tidigare generationer: den är ganska grov och det gör att disktrasorna river bra om man skall skrubba bort någonting. Däremot är kanske inte uppsugningsförmågan den allra bästa, så behöver jag trasor som klarar den saken bättre får jag nog köpa mig något annat slags lingarn att sticka disktrasor av. Dock tycker jag att den tråd jag har duger bra och täcker mina behov.

Jag har stickat flera trasor i samma garn med olika mönster och lite olika stickfasthet. Det går dock alldeles utmärkt att nöja sig med enkel rätstickning om man vill sticka sin egen disktrasa; det är definitivt gott nog.

Här syns några enkla varianter på disktrasor som jag har gjort. Flera av dem har jag använt i många år och tvättat ett stort antal gånger. De är kanske inte så vackra men däremot användbara och synnerligen praktiska, och eftersom jag hade allt material sedan förut har de inte kostat mig en enda krona. Billigt och bra!

Här kan man verkligen tala om bruksslöjd som används i vardagen.

Om gamla ärvda tyglappar och hur några av dem kom till användning

Vi städade nyligen på vinden och där hittades en påse med omsorgsfullt klippta lappar. Flera av dem är av samma tyger som finns i de lapprutor som jag använde till de här kuddarna och mamma tror därför att tygbitarna är efter hennes mormor, alltså min mormorsmor, en teori som verkar mycket rimlig. Lapparna går mestadels i blått och rött, och med tanke på när min mormorsmor avled så borde tygerna vara från fyrtiotalet eller tidigare.

De flesta av bitarna är ganska små men ett fåtal av dem är lyckligtvis lite större, så pass stora att de skulle kunna räcka till ett hörn i mitt pågående lapptäcke. Det här blommiga tyget i blått, svart och vitt valde jag ut och bestämde att tyglapparna med det mönstret skulle få vara med i mitt täcke.

Och så här blev det; lapparna räckte precis till en kantblomma. Tyget är dock ganska tunt så frågan är hur hållbart det kommer att vara över tid, men jag bestämde mig för att ändå ta chansen att använda det; det är ju häftigt att kunna använda sig av sin mormorsmors tyglappar i ett pågående projekt och den möjligheten kunde jag bara inte motstå. Jag gillar verkligen att kunna samarbeta över generationsgränserna (och i det här fallet med någon som jag aldrig har träffat eftersom hon dog långt innan jag föddes).

För övrigt så noterar säkert den uppmärksamme att jag nu äntligen har börjat på den sista och avslutande raden halva blommor på mitt täcke. Jag har mätt och provat täcket på olika sängar för att se vad som skulle kunna vara en passande längd på det, och slutligen bestämde jag mig för att den här längden får vara lagom. Så nu återstår bara att sy de sista och avslutande blommorna. Kanske kommer täcket att bli färdigt snabbt men det kan också dröja ett bra tag, beroende på hur min sömnadslust kommer att se ut framöver...

Om att lappa och laga

Jag anser att textil hemslöjd inte endast handlar om att tillverka nya saker av nytillverkat material, utan det är minst lika viktigt att lappa och laga sådant som man redan har och därmed se till att det håller så länge som möjligt. Jag har ett gäng färgglada handdukar som jag har ärvt; de är säkert fyrtio år gamla vilket gör att alla kemikalier bör vara borttvättade sedan länge, och av det skälet föredrar jag att använda dessa framför nyköpta. Visst är de lite slitna, det medges, men handdukarna duger gott och väl till att använda i vardagslag.

Problemet med gamla handdukar är att hankarna som man hänger dem i brukar bli slitna av all användning och så småningom gå av. Den här handduken är en av flera som behöver lagas och få en ny hank.

Med nål och tråd och en bit band tillverkar man enkelt nya hankar. Jag brukar titta efter band när jag går på loppisar; där finns det ofta många färgglada och unika bandstumpar i olika kvaliteter, mönster och färger. Just den här gången valde jag dock ett föga färgglatt band med små hjärtan på eftersom jag tyckte att handduken i sig var färgglad så det räckte.

Sådärja, nu går dessa handdukar att använda ett bra tag till.

Att sy fast nya hankar på handdukar är kanske någonting som anses vara självklart för de flesta och därför kan det tyckas vara överflödigt att jag tipsar om det här, men faktum är att jag har märkt att många människor inte gör sådant här handarbete längre. Jag tycker mig ha noterat att många slänger hela handduken när hanken har gått sönder eller slänger en fullt användbar skjorta för att den saknar en knapp. Somliga tycks inte ens ha nål och tråd hemma längre. Att inte laga utan istället slänga trasiga textilier anser jag vara slöseri, i synnerhet med tanke på att vi verkligen behöver se över vår alltför stora textilkonsumtion. Så fram med nål och tråd och börja lappa och laga!

Om en kudde av ett ärvt broderi

Min farmors syster var en mycket duktig och flitig korsstygnsbrodös, och det finns otaliga ärvda broderier efter henne både här hemma och hos andra släktingar. Många av dem är inramade och upphängda på väggarna, men en del har vi också undanstoppade på vinden. Det kan jag tycka är lite synd, så jag beslöt mig för att ta vara på i alla fall ett av broderierna, och göra någonting av det. Och det fick bli den här blåmesen, som jag bestämde mig för att använda till en kudde. 

Broderiet i sig är ganska så litet, så jag ramade först in det med en bit av ett randigt gardintyg som jag har haft liggande bland mattrasorna i flera år. Sedan kantade jag det med ett blått linnetyg; en rest efter ett tidigare projekt. Jag tyckte att det passade bra eftersom blått matchar blåmesens färger.

Sedan skulle det förstås vara ett korsstygnsbroderi med någon typ av text, som jag brukar ha på mina kuddar, och jag funderade länge på vad jag skulle kunna brodera på den här kudden. Det skall ju inte bara vara vadsomhelst, utan någonting som passar ihop med bilden, och som jag dessutom har någon sorts relation till. Jag bestämde mig till slut för två rader ur en gammal välkänd psalm som jag och troligen varenda människa som har varit med på ett antal skolavslutningar kan utantill.

I hörnen har jag som vanligt tofsar, dels för att jag tycker att det är fint men också för att maskera det faktum att kudden ofrånkomligen är lite sned och vind. Bättre sömmerska än så är jag tyvärr inte, men det är som det är och ingenting att göra åt, inte annat än att jag får träna mer på att sy, i hopp om att bli skickligare med tiden.

Sammanfattningsvis tycker jag att min kudde blev riktigt bra, och det var roligt att kunna använda farmors systers gamla alster. Somliga skulle kanske ifrågasätta huruvida det verkligen är rätt att sy en banal kudde av ett sådant fint ärvt broderi, och kanske har de rätt i den saken, men samtidigt  kan jag tycka att det är bättre att använda saker och ting än att ha dem undanstoppade på vinden. Nu kommer broderiet i alla fall fram, och jag kan titta på det och njuta av det varje dag.

Om hur sexkantsvirkandet fortskrider och om en ärvd matta

Jag fortsätter att virka mina sexkanter av restgarn, och nu har den blivande filten blivit ännu lite större. En hel del restgarn har gått åt, men det finns också mycket kvar att virka av. En sak som dock börjar bli ett problem vid det här laget är det faktum att tillgången på färgerna varierar väldigt mycket; en del finns det gott om medan andra bara är smånystan som inte räcker till mer än någon enstaka ruta till. Som tur är använder vi det garn som jag virkar av ganska ofta, så det tillkommer nya rester med jämna mellanrum, och det är tur det ty annars skulle det bara förekomma några få färgvarianter i rutorna närmast kanterna.

Garnrester i alla möjliga färger finns med i min filt. Jag funderar på om slutresultatet eventuellt kommer att bli för brokigt, men jag tror också att det om jag virkar en enfärgad kant runtomkring kommer att bli desto bättre, ty det ramar in arbetet och lugnar ner brokigheten. Och eftersom jag har virkat ihop alla rutorna med lila garn kommer nog kanten också att bli lila, under förutsättning att garnet räcker, vill säga.

Den uppmärksamme läsaren noterade kanske en skymt av den fina mattan som virkningen ligger utbredd på på den första bilden. Jag måste visa en ordentlig bild på mattan också, ty den är så otroligt fin. Det är ett arvegods efter mormor, förstås, vävd med ylleremsor. Tyvärr är den väldigt kort, drygt en meter bara, och det är synd ty jag skulle verkligen önska att den vore längre. Mycket vacker är den dock, tycker jag, och den lyser upp det grå novembermörkret med sina fina röda bårder.

Om mormors kudde med flossad kant

Ja, så här blev då mormors kudde när den kantades med floss längs sidorna. Jag tycker nog att det blev ganska så lyckat; flossen framhäver och ramar in blommorna och alla ränder i kudden. Vad mormor själv skulle ha tyckt om saken är inte lätt att veta, men jag tror nog att hon hade gillat flosskanten, och framför allt hade hon nog tyckt att det var roligt att hennes gamla kudde kom till användning igen.

Flossen är lite ojämn och spretar en aning, men det tycker jag faktiskt inte gör så mycket. I det här fallet tycker jag istället att spretigheten ger kudden mer liv än vad den skulle ha haft om alla garnändar vore precis lika långa. Det hör till kuddens charm, helt enkelt.

Om att sätta floss på ytterligare en kudde

När vi letade efter någonting på vinden i våras hittade vi mormors kuddfodral med orange blommor. Vi tror att mormor vävde det någon gång på femtiotalet. Kuddfodralet var ganska så skrynkligt och solkigt efter att ha legat nerpackat i en kartong i minst tio år, men efter en tvätt blev det som nytt igen.

Jag tänkte då att jag skulle göra iordning mormors kudde och sätta floss på kanterna, precis som jag gjorde med den här kudden, som definitivt är mormors verk. På bilden ovan har jag börjat vika in fransarna längs sidorna, men så kom jag plötsligt på att jag skulle ta en bild på kuddfodralet också innan jag började med flossen.

När jag väl hade kommit igång greps jag av plötslig inspiration och hetsjobbade hela kvällen och långt in på natten. Jag använde förstås min största och tillika ganska nygjorda flosspinne, för att jag skulle få så stora och rikliga floss som möjligt. Man kan göra floss på olika sätt, varav en del metoder är mer komplicerade än andra. Jag gör dock min variant genom att väva med en stoppnål över pinnens varptrådar med det garn som flossen skall bestå av.

Sedan är det bara att sy några extra stygn för att allt skall hålla ihop ordentligt och till sist syr man fast alltihop på kudden. Därefter skall flossen klippas upp på samma sätt som man gör med garnbollar, och helst skall det bli så jämnt som möjligt, vilket inte alltid är så enkelt. Hur kudden blev när den blev klar, det avslöjas i nästa inlägg.

Om mina mest värdefulla trasmattor

En dag för mer än femton år sedan fick jag tre trasmattor av mormor. På bilden ovan syns två av dem, den tredje ser ungefär likadan ut som mattan till vänster. Mormor berättade för mig att "dissa ä så värdefulle", inte i pengar naturligtvis men i ålder och affektionsvärde, och att det var viktigt att de skulle tas vara på. Mattorna är både trasiga och slitna, men trots det tycker jag att de är så tjusiga. Övertalningsförsök till att få mig att slänga bort dem har gjorts, men jag tänker absolut inte göra mig av med dessa. 

Till bottnarna har man använt sig av vad som verkar vara gamla blåbyxor, och den mittersta mönsterbården är vävd i blekrosa. Antagligen var färgerna starkare när mattan var ny, eftersom jag skulle tro att den måste ha bleknat under årens gång.

Jag har fått lära mig att man absolut inte skall väva av trikåtrasor, men på den här bilden syns det att man ändå har använt sig av sådana i mönsterbården. Och sakernas förhållande var förstås annorlunda förr i tiden; då fick man naturligtvis använda sig av vad man hade tillgång till, och man kunde inte vara alltför nogräknad rörande materialvalet.

Som så ofta när jag lägger ut saker för fotografering dök Ellen upp och skulle vara med, och här testar hon mattans klösmotstånd. Den verkar ha fått godkänt. 

Den högra mattan har samma slags mönsterbård, men den har bara två bårder, i övrigt är den smalrandig i blått, vitt och svart. 

Fransarna är rejält slitna efter att ha varit trampade på i många år, men det hör ju till mattans charm. Tyvärr frågade jag aldrig mormor vem som har vävt de båda trasmattorna, dumt nog, men kanske är det mormor själv som har gjort dem i sin ungdom, eller möjligen någon i generationen före henne. Oavsett vilket så var den här väverskan betydligt skickligare än mig på att få till fina mönsterbårder, så detta är någonting för mig att sträva mot och inspireras av i mitt framtida vävande.

Om min bästa fingerborg

Jag har gott om gamla fingerborgar i mina gömmor; de finns i både plast och metall, och de allra flesta är arvegods från tidigare generationer. Jag har dock väldigt svårt för att sy med en metallbit på fingret, och det vill aldrig bli riktigt bra när jag använder en sådan, så det slutar alltid med att jag tar av mig fingerborgen och syr utan, vilket fungerar bra ett tag men till sist har lett till både blåsor och hål på fingertopparna. Det fungerar  inte i längden, har jag tvingats erkänna, så till slut tillverkade jag min egen fingerborg.

Min bästa och tillika enda fingerborg som jag kan sy med har jag egenhändigt gjort av läder och lintråd. Den svarta läderbiten är återbruk av kortändan på en gammal rejäl svångrem i läder, och jag har helt enkelt sytt ihop den med stark lintråd. Den här fingerborgen är betydligt smidigare att använda än en i metall, och den känns inte alls som om jag skulle ha en stor och tung klump på fingret. Som syns så har den blivit rätt så välanvänd. 

Baksidan är kanske inte så snyggt sydd med de sneda stygnen, men det är ju ett bruksföremål, så då behöver man inte vara så noggrann. Runt kanterna har jag limmat fast en bit guldfärgat skinn, delvis för att dölja en ful skarv men också för att den skall vara lätt att hitta. Det händer nämligen ofta att jag slänger den ifrån mig i all hast, och sedan måste ägna flera minuter åt att leta efter den innan jag kan fortsätta mitt sömmande, men med det pålimmade guldskinnet syns den lite bättre bland alla mina sybehör. Det gör att jag kan ägna mindre tid åt att leta och mer tid åt att sy...

Om snyggt och styggt och vad som definierar skönhet

Den här påskbonaden, som hittades i en låda häromdagen, är kanske inte så vacker egentligen; om jag ser på den rent objektivt så är tuppen för kantig och gräll i färgerna för min smak. Det är emellertid så att min mormor har vävt bonaden, och om jag blundar så kan jag se hur den hängde på morfars och mormors vägg i påsktider under hela min barndom. Och därför tycker jag naturligtvis att den är jättefin. Så det där med vad som anses vara snyggt respektive styggt kan bero på många olika företeelser, och skönhet definieras inte bara av hur föremålet i fråga ser ut och tilltalar ens smak, utan även av helt andra saker, såsom i detta fall gamla minnen. Och med den lilla filosofiska funderingen vill jag önska eventuella läsare en Glad Påsk!