Om hemstickade raggsockor

Varma hemstickade raggsockor är ett måste på vintern när man skall gå omkring på kalla dragiga golv. Dessa båda par har mamma stickat och sänt iväg som julklappar. Förhoppningsvis har de kommit fram till mottagarna vid det här laget.

Om ett hårspänne med tenntrådsfläta

Jag läste i en inspirerande bok att man kan sätta tenntrådsflätor på hårspännen, och den idén var jag tvungen att prova. Jag har således klätt ett vanligt hårspänne med en bit renskinn och limmat fast en enkel tenntrådsfläta med rosa glaspärlor därpå. Detta var mitt första försök att dekorera ett hårspänne, och det blev ett förhållandevis lyckat sådant, måste jag faktiskt säga.

Det var dock inte särskilt enkelt att få till det här hårspännet; limmet kladdade och kletade överallt och det var svårt att få skinnet och flätan att sitta rakt och snyggt. Jag vet dessutom inte hur hållbart det kommer att vara i längden eftersom flätan inte är fastsydd på renskinnet utan endast limmad. Kommer mitt hårspänne att kunna motstå väder och vind och tidens gång? Nå, det återstår ännu att se...

Om det första paret vantar jag någonsin stickade

Det har blivit dags att börja leta fram alla varma och tjocka vintervantar ur gömmorna, och medan jag häromdagen ägnade mig åt just den saken hittade jag dessa röda grovstickade vantar i en låda. Det är det första paret vantar som jag någonsin stickade, och i brist på annat av intresse att visa denna vecka så tänkte jag passa på att berätta om dem.

Vantarna stickade jag för mer än tio år sedan, mitt i sommaren när det egentligen var alldeles för varmt för att det skulle vara passande att ägna sig åt vantstickning. Jag använde mig av ett tjockt rött Lovikkagarn och de är gjorda i en klassisk modell som jag hittade i någon mönsterbok. Det var bland de första gångerna som jag stickade med strumpstickor och det var sannerligen inte det lättaste, ty jag var ovan vid stickorna som ville glida åt alla håll, och jag tappade maskor hela tiden. Det innebar således mycket krånglande innan det här vantparet blev klart.

Den uppmärksamme ser nog att det enkla broderiet längs uppviket vid handleden är ganska ojämnt och taffligt gjort, och jag borde kanske egentligen sprätta bort det och göra om det, ty jag vill nog hävda att jag kan prestera betydligt bättre än så här idag. Dock kan jag tycka att det ändå har sin charm att det ser ut som det gör, så jag tänker faktiskt låta det vara som det är, i all sin tafflighet. "Litte vinnt ä finnt," har jag fått lära mig, och även om jag inte alltid håller med om den saken så får det anses gälla det här vantparet i alla fall...

Om att dela ett hantverksintresse med sin mamma

När man som jag har ett stort intresse för hemslöjd och hantverk, och då i synnerhet textila sådana, är det förstås oerhört värdefullt att kunna dela det intresset med sin mamma. Det är fantastiskt bra att vi kan utbyta idéer och tankar, diskutera tekniker och genomförande och hjälpas åt med större projekt. Dessutom finns det hela tiden ett smakråd som kan komma med synpunkter och tala om för den andra huruvida det hon arbetar med ser bra ut eller ej.

Stickning är den slöjdform som vi båda behärskar bra och dessutom ägnar oss mest åt för tillfället. Mamma stickar just nu på ett par raggsockor och jag håller på med en sjal.

Dock finns det också slöjdformer som bara den ena ägnar sig åt. Mammas specialitet är ju yllebroderi, något som jag faktiskt aldrig ens har provat. Jag är inte särskilt bra på att brodera med moulinégarn och tror knappast att jag kommer att vara särskilt bra på att yllebrodera heller, men någon gång i framtiden kan det hända att jag gör ett försök. Dock inte för tillfället.

Och min specialitet är som bekant att sy tenntrådsarmband, något som mamma inte heller har provat.

Ibland gör vi också projekt tillsammans, såsom till exempel att jag stickar ett par vantar som mamma sedan broderar på, eller att vi som på bilden ovan hjälps åt med att överföra ett mönster till ett tyg. Att kunna samarbeta på det här sättet är fantastiskt och jag är mycket glad och tacksam över att kunna dela mitt textila hantverksintresse med min mamma. Det är verkligen superbra!

Om den nya kanten på en loppisfyndad ullsjal

Av mina loppisfyndade sjalar som jag kom över under sensommaren är det hittills blott en som har blivit färdigställd och klar. Det är den röda ullsjalen som nu har fått en ny virkad kant i rött entrådigt ullgarn med små glaspärlor.

Jag har uppenbarligen dålig fantasi när det gäller virkade kanter, ty trots en del experimenterande med olika varianter så slutade det med att jag gjorde som jag brukar göra, det vill säga virkade vanliga enkla bågar av luftmaskor, fästa i varandra med en fast maska. Ett helt okej mönster men kanske inte det mest innovativa man kan hitta på. Jag hoppas att jag skall kunna vara desto mer kreativ när jag gör i ordning kanterna på de återstående två sjalarna, för att undvika att de får exakt likadana kanter de också.

Jag är i alla fall mycket nöjd med min loppisfyndade och tillika återbrukade sjal. Om den nu verkligen kan anses vara återbruk, vill säga, för hur definierar man egentligen det? Måste det vara någonting begagnat som får en ny funktion, eller räknas det som återbruk även om man gör i ordning någonting gammalt och använder det på samma sätt som det var avsett till? Nå, det är väl en definitionsfråga, förmodar jag, men jag betraktar det här som återbruk i alla fall. Och ett riktigt bra sådant, dessutom!

Om pinnband i olika färgställningar

Det har blivit en hel del pinnbandsflätning gjord i detta hus. Jag har testat att experimentera med flera olika färgställningar och några rätt så enkla mönster. En del har jag dragit åt ganska hårt medan jag har låtit andra vara lösare för att få fram en annan effekt.

Den uppmärksamme ser att banden är lite ojämna, vilket egentligen stör mig eftersom jag gärna vill att det jag gör skall bli så perfekt och snyggt som det bara är mänskligt möjligt. Dock försöker jag vänja mig och anamma mammas devis: Dä ska synns att dä ä hanngjort.

Nu måste jag bara fundera ut vad jag skulle kunna använda alla mina pinnband till. De passar visserligen bra till att sätta upp håret med, vilket jag har berättat om tidigare, men jag borde kunna använda dem till fler saker än så. Det återstår således att fundera ut ett bra och passande pinnbandsprojekt.

Om ett tenntrådsarmband med vinröd koppartråd

Så har det blivit dags att förevisa ett av mina tenntrådsarmband igen. Den här gången är det ett armband som är tillverkat av två enkla snoddar och tre fyrflätor bestående av tenntråd och vinröd koppartråd. Eller är koppartråden kanske lila istället för vinröd, vilket somliga med bestämdhet har hävdat?

Det är alltid roligt att experimentera med koppartråd; man kan ofta få tag i sådan i alla möjliga färger, och dessutom brukar det finnas flera olika sorter att välja mellan; både tjocka och tunna, blanka och matta. Just den koppartråd som jag har använt mig av här är en ganska blank variant som gjorde sig alldeles utmärkt till den här modellen.

Om mitt första egensydda lapptäcke

Nu när jag är inne på temat lapptäcken och lappsömnad så tänkte jag passa på att berätta om det första lapptäcke som jag någonsin sydde. Det var sensommaren 2011, jag hade just sagt upp mig från ett stressigt jobb och behövde något slags terapeutiskt arbete att ägna mig åt om dagarna. Så jag beslutade mig för att försöka sy ett lapptäcke. Jag bestämde mig för att det skulle bli blått eftersom vi hade (och fortfarande har) gott om blå tyger, och alla kvadrater är därför sydda av tyger som har någon form av blått i sig.

Arbetsprocessen gick till så att jag skar ut kvadraterna med hjälp av rullkniv och skärmatta och sedan sydde jag ihop dem på symaskin, först till långa remsor och sedan sammanfogades dessa till ett täcke. Jag var så noggrann som jag förmådde men trots det blev det snett och ojämnt på sina ställen och jag fick ägna mycket tid åt att sprätta upp sneda sömmar och sy om. Mycket tid ägnades också åt att stryka isär alla sömmar, något som jag ju inte behöver tänka på nu när jag syr för hand runt pappmallar (och det kan vara rätt skönt att slippa det arbetet, måste jag säga).

Den uppmärksamme ser ju att det likväl blev lite snett här och var trots mina noggranna ansträngningar. Från mitt nuvarande perspektiv kan jag tycka att det inte gör så mycket då det sneda och vinda har sin egen charm, men medan jag var mitt uppe i sömnaden var jag naturligtvis inte så begeistrad utan jag ville förstås att det skulle se så perfekt ut som möjligt. Med tidens gång kan jag dock se det med nya ögon och tycka att det ser rätt okej ut ändå.

Det baksidestyg jag använde mig av köpte jag nytt till just det här täcket medan övriga tyger är rester från tidigare projekt eller återbrukade från gamla kläder, lakan, gardiner, etc. Beträffande baksidestyget så försökte jag först använda mig av ett enfärgat sådant, men det gjorde att det syntes alltför väl hur sneda mina quiltsömmar ofrånkomligen är att jag kände mig tvungen att ta bort det. Istället använde jag mig av det här mönstrade tyget, vars lite mer röriga intryck döljer det faktum att mina sömmar är långtifrån spikraka.

Mamma bidrog också till täcket med ett enkelt broderat hjärta och några blommor. I färgen blått, naturligtvis, eftersom blått var täckets tema.

Och i ena hörnet broderade jag lite spretigt in årtalet och mitt namn, såsom sig bör då man gör något lite större arbete som förhoppningsvis skall bevaras in i framtiden.

Sammanfattningsvis tog detta mitt första lapptäcke mig ungefär två veckor att sy och jag lärde mig mycket på arbetet med det, bland annat att jag egentligen inte är ägnad åt maskinsömnad, hur roligt det är att välja tyger till ett täcke och vikten av att använda ett mönstrat baksidestyg. Sedan dess har jag sytt två lapptäcken till på maskin men därefter har jag valt att sy för hand, och det är utan tvekan den metod jag föredrar. Det tar visserligen mycket längre tid men resultatet blir vackrare och jag behöver inte sprätta upp och göra om i tid och otid eftersom pappmallen ser till att det blir rakt med en gång. Dock skulle jag behöva träna mer på att sy på maskin, så kanske kommer jag ändå att göra fler maskinsydda lapptäcken i framtiden. Men först skall jag naturligtvis göra klart det handsydda täcke som jag arbetar med nu, vilket lär dröja ännu ett bra tag... 

Om hur lapptäcket fortsätter att växa

Lapptäcket börjar bli allt större; det är nu tillräckligt brett och skall bara växa lite mer på längden. Jag är ganska nöjd med hur det tar sig ut hittills, faktiskt; det är färgglatt men det beige tyget lugnar ändå ner intrycket och gör att täcket enligt min mening ändå inte blir för skrikigt.

Jag har försökt se till att två alltför lika tyger inte hamnar för nära varandra och jag har försökt sprida ut mönstren och färgerna över hela täcket. Dock inser jag att merparten av de tyger jag har använt till blommorna är loppisfynd, så jag måste se till att använda fler av mina egna gamla tyger nu mot slutet. Jag vill ju att täcket skall väcka gamla minnen till liv också och inte bara se vackert ut.

Det börjar även bli dags att tänka på om jag skall ha en kant runt täcket och vilken färg den i så fall skall ha. Just nu funderar jag på om inte rosa skulle kunna vara en passande kantfärg, men jag kommer säkert att hinna ändra mig i den frågan flera gånger innan täcket är avslutat och klart. Så hur det blir återstår ännu att se.

Jag kan i alla fall konstatera att det är oerhört roligt och beroendeframkallande att sy för hand. Ofta när jag kommer i gång med handsömnaden så hetssyr jag i flera timmar, ibland till långt in på natten. När blommorna börjar se ut så här, dock; då vet man att det börjar bli dags att ta en paus från sömnaden och ägna sig åt någonting annat (eller helt enkelt gå till sängs).

Om vinröda handledsvärmare med volang

Jag är glad att det har blivit höst och kyligare väder, ty då får man äntligen använda alla de sjalar, halvvantar, handledsvärmare och tjocka tröjor som har legat på vänt under sommarhalvåret. Detta vinröda handledsvärmarpar som vi visar på bloggen idag har min mamma stickat.

Modellen är tämligen enkel med en bred resårstickning som övergår i en volang. Mönstret har vi använt oss av tidigare, till exempel till den här handledsvärmaren som är gjord efter samma princip. Det faktum att modellen är enkel är dock inte att betrakta som en nackdel ty det enkla är ibland det allra bästa.

Just den här sortens handledsvärmare med volang är särskilt snygga då de bärs under en jacka eller en långärmad tröja där hela handledsvärmaren eller bara volangen kan sticka fram ur ärmen. Det både värmer frusna händer och gör klädseln lite roligare.

Om ölhönan efter förvandlingen

Sådärja, nu har vår ölhöna blivit målad och klar.

Det tog ungefär tre timmars arbete med pensel och allmogefärg för att få vår fantasifågel att bli så här färgglad. "Det är roligt att prova att göra ett hantverk i gammal stil," säger mamma om målningen.

Insidan lämnades dock omålad, ty vid användning är det ju tänkt att man skall man hälla drycken däri och då passar det inte att den är målad just där. På utsidan, däremot, har det slösats desto mer på färgen. 

Nu pryder ölhönan med de stolta och färgglada stjärtfjädrarna sin plats på ett skåp i finrummet, och det återstår att se vad vi hittar på för något nästa gång...

Om en ölhöna i förvandling

Detta är vad man brukar kalla för en ölgås, spritgås, fågelskål eller som vi säger i detta hus: ölhöna. Skålar av det här slaget använde man till att dricka ur förr i tiden, och man lyfter ölgåsen till munnen genom att gripa tag om huvudet och stjärten.

Just den här ölgåsen är dock inte så gammal ty den har pappa snidat i lindträ en gång i världen.

Den är naturligtvis fin som den är men tanken var att den skulle bli ännu vackrare med lite färg på sig. 

Så nu är ölgåsen i förvandling.

Med vanlig allmogefärg blir den målad på sidorna...

...och till och med på den stolta tuppkammen.

Hur skall månne detta sluta?

Om ett tenntrådsarmband som inte höll

När man tillverkar tenntrådsarmband är det roligt att experimentera och prova nya idéer, tycker jag. Ibland blir det riktigt bra, andra gånger blir det mindre bra eller till och med riktigt dåligt. Den här gången valde jag att i mitt armband kombinera en fyrfläta av tenntråd och knallrosa nylontråd med två treflätor av tenntråd, dekorerade med glaspärlor i nära nog samma nyans som nylontråden.

Dessa glaspärlor är betydligt större än de jag brukar använda mig av när jag tillverkar tenntrådsarmband, men det kan ju visa sig vara effektfullt även med denna större pärlvariant, tänkte jag, och bestämde mig för att prova för att se hur det skulle ta sig ut.

Nå, det visade sig inte vara någon särskilt lyckad idé, ty även om armbandet såg helt okej ut så höll inte tenntråden för de stora pärlorna utan brast ganska snart på ett ställe. Och så var det med den saken; ibland när man experimenterar så kan det resultera i ett riktigt bra resultat, medan det andra gånger inte blir särskilt lyckat alls. Och det blev ju det inte den här gången. Dock är det bra att göra misstag ty man lär sig som bekant av dem, och nu har jag lärt mig att inte använda så här stora och tunga glaspärlor när jag skall tillverka tenntrådsarmband...

Om ordet pyssel

Jag måste få berätta att jag avskyr ordet pyssel och jag blir nästan förnärmad när någon påpekar att jag är "pysslig", trots att jag förstår att vederbörande inte lägger någon medveten värdering bakom sitt val av ord utan blott menar det som beröm. Jag tolkar dock ordet pyssel som något av ringa vikt som till exempel ett litet barn håller på med som sitt tidsfördriv. Det kan till exempel vara att klippa och klistra lite, kanske färglägga innanför konturerna i någon målarbok eller trä stora plastpärlor på en tråd. Men det kreativa skapande som vi ägnar oss åt i detta hus, det vill jag verkligen inte kalla för pyssel. Kalla gärna det vi håller på med för slöjd, handarbete, hantverk, hemslöjd eller liknande, men inte för pyssel.

Trots min personliga avsky gentemot ordet i fråga så är det ett ord som ändå tycks användas i många seriösa sammanhang, och flera personer som skapar de mest fantastiska saker vars like jag aldrig kommer att kunna tillverka hur mycket jag än anstränger mig och övar kallar sitt arbete för pyssel. Varför väljer man att göra det?

Nå, jag tycker mig ha märkt att ordet pyssel ofta appliceras på sömnad, stickning och annan typ av mjukslöjd, alltså den sortens slöjd som kvinnor traditionellt sett har ägnat sig åt. Däremot har jag då aldrig hört någon kalla det arbete som utförs av en person som står i sin verkstad och yxar ut ett rejält tråg av en trästam, alltså traditionellt manlig slöjd, för pyssel. Hur kommer det sig att det är så? Varför väljer somliga mjukslöjdare att kalla sitt hantverk för pyssel, medan hårdslöjdare inte gör det?