Uppdatering om blomsterträdgården

Så är blomsterträdgårdens lappsömnad klar. Hurra! Jag har fått flera positiva överraskningar med det här arbetet; det gick snabbare än vad jag hade väntat mig att sy klart och det var inte alls lika tråkigt som man skulle kunna föreställa sig att sy alla sexkanter för hand. Nu skall jag bara kanta med rött tyg, fodra, vändsy och kvilta; sedan blir det så småningom ett färdigt täcke. Fortsättning följer...

Om mina grå torgvantar

Att sticka torgvantar är betydligt enklare än att sticka hela vantar, eftersom man slipper hoptagningarna i slutet och på tummen. Trots det krånglade jag länge innan jag lyckades färdigställa detta par i grå alpacka, och det blev ändå inte riktigt som jag hade tänkt mig. Kragen valde jag att göra i mosstickning, för att jag ville undvika att den skulle rulla sig såsom slätstickning gör, men när den var klar stod den rakt ut och böjde sig till och med upp över handen, vilket förstås inte var min avsikt. Jag fick således tvinna en snodd som jag trädde in och knöt i övre delen av kragen, så att den  nu hålls på plats och inte böjer sig uppåt. På handryggen bad jag mamma korsstygnsbrodera en stjärna i vitt garn. Vi hade först tänkt oss silverfärgat garn, men det syntes för dåligt mot grått, så det fick bli vitt istället. Och det blev ganska bra, det med.

Jag hade på mig torgvantarna när jag var på stan och uträttade ett ärende häromdagen, och när jag skulle betala så frågade expediten i vilken affär jag hade köpt mina vackra vantar. När jag berättade att jag hade gjort dem själv så svarade hon: "Oj, då är du en skapande kvinna!" Och ja, det kanske jag är...

Om tråkstickningen som blev ett par handledsvärmare

Tråkstickningen blev till sist klar, och ett par nya handledsvärmare färdigställdes. Och det faktum att man nyss tyckte att det var tråkigt blir genast bortglömt så snart stickningen är avslutad. Uppenbarligen är minnet väldigt kort.

Mönstret är förhållandevis enkelt med rätstickade ränder och lyfta maskor, samt lodräta rader med turkos-gröna pärlor. Ganska tjusigt i all sin enkelhet.

Om tråkstickning med egenfärgat garn

I somras provade vi att färga garn själva, vilket var roligt och blev riktigt bra. Färgerna blev dock ljusare än vad vi hade tänkt oss, så om jag skall göra om arbetet så måste jag tänka på att inte snåla med färgen. Detta nystan är färgat i blått och grönt, och en del av garnet blev till en tunn vävstickad sjal. 

Av resterna håller jag nu på att sticka ett par handledsvärmare med vitt garn och pärlor. Att sticka den första handledsvärmaren var inga problem, men att sedan göra en likadan är så TRÅKIGT. Så är det alltid när man skall göra ett par av någonting, oavsett om det gäller handledsvärmare, vantar, trasmattor eller vad det nu må vara; nummer två är alltid supertrist att färdigställa. För det mesta har jag dock flera projekt på gång, så att jag kan variera det tråkiga arbetet med någonting roligare. Och även den här handledsvärmaren skall väl bli klar till slut, även om det är en riktig tråkstickning.

Om tenntrådsarmband med rosa skinn

Det här tenntrådsarmbandet är tillverkat av tenntråd som har flätats runt rosa skinnremmar. Skinn brukar gå att få tag på i många olika färger, och det är roligt att prova olika varianter. Till armbandets stomme använder jag dock alltid svart renskinn eftersom det ändå inte syns annat än när man tar av sig armbandet, men till flätorna kan det vara roligt att använda olika färger.

Det är inget särskilt komplicerat armband, snarare en väldigt enkel modell, men det enkla kan ibland vara tillräckligt effektfullt.

Om vintervantar i grått och svart

Vantstickning är verkligen inte min styrka; det är både svårt och krångligt (och knövvligt, som det heter på min dialekt), i synnerhet när man skall sticka tummen. Mina svårigheter beror dock på att jag är ovan, jag har ju bara stickat några enstaka par vantar under hela min livstid, så med lite träning så skall nog vantstickningen gå desto enklare. 

Detta par i svart och grått restgarn tog ungefär en vecka att färdigställa med alla upprepningar och ändringar inräknade. Att sticka med två färger gick ganska bra, men det svåraste var intagningarna och och att få till själva tummen, som ju helst skulle stämma med mönstret på resten av vanten. 

Flossen, eller kavelfransen som den visst kallas på rikssvenska, sydde jag runt mittendelen till en byxgalge. Inget särskilt glammigt verktyg, förvisso, men det fungerade bra ändå. 

Och ja, det blev ganska bra till sist i alla fall, trots allt krångel...

Om en grön stickad och maskintovad väska

De senaste två vintrarna har jag ofta använt den här stickade och maskintovade väskan när jag skall bära med mig fler och tyngre saker än bara nycklar och plånbok. Mamma har stickat den i ett grönt sektionsfärgat ullgarn, och väskan har en platta insydd i botten så att den skall bli stadig och hålla för tyngre föremål. 

Hela väskan är mammas verk förutom de sydda blommorna i bandgarn som jag bidrog med. Blommornas mitt gav ett bra tillfälle att göra av med enstaka udda pärlor som hade blivit över från andra projekt.

Väskan är fodrad med ett grönt tyg som vi hittade bland mattrasorna. Vi hade en liten diskussion om det; jag tyckte att tyget var snyggt och mamma tyckte att det var styggt. Det syns ju vem som fick sin vilja igenom...  

 Väskan stängs med tre stora tryckknappar.

Och handtagen är fodrade med ripsband för att hålla formen, men trots det syns det att väskan har blivit lite uttänjd efter att jag har burit tunga böcker och pärmar i den. Likväl, saker är ju till för att användas, och använd har den här väskan verkligen blivit. 

Om armband med pärlor, koppar- och tenntråd

När man flätar ett tenntrådsarmband måste man inte bara nöja sig med tenntråd, utan man kan givetvis även använda koppartråd. Den finns i många olika färger och tjocklekar, och det brukar gå att få tag i både blanka och matta varianter. Det är roligt att experimentera med olika färger och trådar, och jag försöker hela tiden prova nya kombinationer. Här har jag blandat rosafärgad koppartråd med tenntråd och silverfärgade glaspärlor.

Det här armbandet är sytt på svart renskinn, men jag har valt att vika in skinnet så tätt intill flätan att det inte syns. Detta för att det skall bli en så rak kant som möjligt. Jag har tidigare försökt att sy armband där renskinnet viks in en bit utanför tenntrådsflätorna, vilket gör att det bildas en svart skinnkant runt hela armbandet, men jag har aldrig lyckats få det att se snyggt ut. Så numera struntar jag i det, och låter alltid tråden och pärlorna fylla armbandet ända ut till kanten. Det är bäst att hålla sig till det man klarar av...

Mer om kudden

Ja, en liten spekulant på att ligga bredvid kudden fanns det i alla fall. Ellen ville dock inte ligga på den, utan intill. 

Om mormors kudde och min nya flosspinne

När en låda städades ur så hittade jag ett gammalt hemvävt kuddfodral i ylle efter mormor, och jag bestämde mig för att sy ihop det till en soffkudde. Kuddfodralet var förvisso tillräckligt fint i sig, men jag tyckte dock att det skulle kunna göras ännu tjusigare med en flossad kant. På min dialekt skall en sådan kant visst heta fax, men det är inget ord som jag någonsin har använt utan jag brukar säga floss, som tydligen är det norska ordet. Den pinne som jag använder när jag syr floss till exempelvis vantar och handledsvärmare visade sig dock vara alldeles för smal, och den provbit som jag gjorde såg alldeles för liten och fattig ut mot den ganska stora kudden.

Så pappa och jag gjorde i ordning en ny, tjockare flosspinne, som var i precis rätt storlek för det här ändamålet. Jag kan i ärlighetens namn ingenting om att slöjda i trä och gäspade mig igenom de lektionerna i skolan, men det var faktiskt inte så svårt att skära med kniv som man skulle kunna tro. Jag skulle nog kunna lära mig det med, i alla fall med lite tålamod.



Sedan använde jag min nya flosspinne och sydde röd floss till mormors kudde. Först hade jag tänkt sätta floss på alla kanter, men bestämde mig sedan för att det räckte med att ha det längs sidorna.  

Och så här blev kudden till sist. Jag tror att mormor skulle ha varit nöjd med den, faktiskt. Det gick åt nästan två nystan av det tjocka röda ullgarnet, men så blev den också riktigt mjuk och gosig. Vi får hoppas att det finns någon som vill luta sitt huvud mot den när jag väl lägger den i soffan.