Om mammas klarröda tovade väska

Stickade tovade väskor är någonting av min mammas specialitet, och den här gången har det blivit en i ett rödmelerat ullgarn. Väskan är stickad på ganska grova stickor, och sedan tovad med tvättsåpa i tvättmaskinen. För att den skulle bli lite stadigare syddes en bit heltäckningsmatta in i botten, och handtagen är dubbelvikta och fodrade inuti för att de inte skall töja sig alltför mycket.

Väskan är dekorerad med två blommor, som är virkade i samma garn som väskan och sedan tovade på samma sätt. Dessutom är blommorna pärlbroderade med röda glaspärlor.

Inuti är väskan fodrad med ett rött linnetyg, en rest efter ett annat projekt. Öglan till vänster är tvinnad, och med den stänger man väskan mot en stor brun 40-talsknapp som vi letade fram ur vår mycket omfattande knappsamling. 

Medan vi fotograferade väskan kom det en geting som också ville vara med på bild. Eller så var han eller hon nyfiken på de stora röda blommorna.

Och visst är det en riktigt snygg väska. Den är verkligen en färgklick som kommer att lysa upp den grå vardagsklädseln, i synnerhet till hösten och vintern då man ofta klär sig i mörkare färger. Dessutom är den helt unik, och man löper ingen risk att stöta på någon annan med en likadan väska.

Om mitt armband med flätad guldtråd

Den som vill blinga till sitt armband ordentligt kan istället för tenntråd använda sig av spunnen guldfärgad tråd. Här har jag gjort två breda fyrflätor av guldtråd och en tjock silverfärgad nylontråd, och sedan ramat in dessa med snoddar och en enkel trefläta i guldtråd.

Egentligen skall man inte blanda guldfärg med silverfärg, har jag fått lära mig, men jag kan tycka att det är ganska tjusigt ändå, och man måste inte alltid göra såsom det anses att det skall vara. Åtminstone inte när man väljer färger och material till ett flätat armband.

Om skräptrasor som blev en badrumsmatta

Jag har gott om så kallade skräptrasor bakom vävstolen, sorterade efter färg i papperskassar. Med skräptrasor menar jag korta trasor som inte räcker till någon större vävnad; till exempel mindre trasnystan eller rester som har blivit kvar efter att man har vävt något större projekt. Helt enkelt trasor som de flesta skulle betrakta som skräp.

Av skräptrasor kan man dock väva riktigt fina mattor. Jag använder dem i trasmattsbottnar, och istället för att skyttla in trasorna, vilket de ju är för korta till, så plockar jag in dem i väven. Det blir en trasa i taget, ett snedklipp och sedan skarvas den med nästa. Det tar lite tid, men det är ändå ganska roligt att sitta där och plocka in dem en efter en. Jag skulle visserligen kunna sy ihop trasorna på maskin också och sedan skyttla in dem, men jag skulle tro att det nog tar ungefär lika lång tid som att plocka in dem. Så jag skulle knappast vinna någon tid på det.

När man sedan slår in de blå skräptrasorna i väven så skiftar de i många olika färger; i olika nyanser av blått och även i olika mönsterfärger. Trasväven blir således skiftande och melerad, men hålls ändå ihop av det faktum att blått förekommer i alla inslag.

Av dessa trasor blev det en liten badrumsmatta; bottnarna är av skräptrasor och sedan har jag gjort bårder i rosengångsvariant av en gammal röd klänning och en svart rest. Jag är nybörjare på rosengång och behärskar det inte särskilt väl, men jag försöker lära mig och kommer förhoppningsvis att bli bättre när jag har hållit på med det ett tag. När jag var klar med den här mattan så slog det mig att färgskalan i den faktiskt är densamma som för den vandrande vålnadens beklädnad. Och det är ju riktigt häftigt att ha en sådan matta.

Om arbetet med stjärntäcket

Stjärntäcket växer sakta men säkert vidare. Det går inte speciellt snabbt, men det är ändå rätt roligt att arbeta med det. Jag har inte i förväg tänkt ut någon särskild färgordning utan varje gång när jag skall börja på en ny stjärna så väljer jag ut vilka tyger jag skall sy av den gången, och det gör arbetet roligare. Det vore betydligt tristare om jag hade en bestämd ordning och bara ett begränsat antal färger att hålla mig till, skulle jag tro.

Den uppmärksamme betraktaren ser att täcket både är påfallande skrynkligt och översållat med vita katthår. Det senare beror på att Ellen verkar tycka att det är hennes täcke, och hon envisas med att ligga och sova på det så snart jag lägger det ifrån mig. Det får väl gå an så länge arbetet med det pågår, jag måste ju ändå tvätta och stryka det sedan innan jag monterar ihop det, men när täcket väl blir klart kommer kattfröken att bli bannlyst från att ligga på det. Då skall täcket vara fint och inte täckt av vita katthår, inte ens så fina hår som Ellens...

Om mammas konstfärdigt stickade kudde

Den här kudden i bouclégarn har min mamma stickat. Den är rätstickad i två färger, och mönstret utformades spontant under stickningens gång. Resultatet blev en unik kudde som ingen annan har make till, och dessutom blev den ju riktigt tjusigt.

På några ställen har ett mångfärgat och glittrigt effektgarn lagts till. På baksidan syddes fast ett enkelt grönt tyg som vi hade liggande i gömmorna.

En alldeles utmärkt kudde att sitta intill, tycker nog Ellen, som förstås skulle vara med så snart jag tog ut kudden i solen för att fotografera den. Nyfikna fröken vill gärna vara med där det händer saker.

Om tenntrådsarmband i rosa och svart

I det här breda armbandet har jag kombinerat den mittersta flätan av svart och rosa koppartråd med en inramning av enkla tenntrådssnoddar och två breda flätor av nylon- och tenntråd. Jag hade tur som hittade en koppartråd och en nylontråd i nästan exakt samma rosa nyans, och det var dessa båda som jag utgick från när jag flätade och sydde detta armband.

Nylontråd är knappast något vanligt material vid tillverkning av tenntrådsarmband, men jag använder den ofta eftersom tråden är lätthanterlig tillsammans med tenntråd, den finns i många färger och tjocklekar och den har god lyster vilket passar bra till mina armband. Däremot är jag inte så förtjust i pärlsilke, som jag har sett att många använder på motsvarande sätt i sina armband, inte för att det är något fel på det utan för att det snarare är en fråga om olika tycke och smak. Och min smak lutar mer åt nylontråd. 

Om mitt hemgjorda skifferhänge

Jag hittade en skifferflisa i skogen när jag var på promenad för ett tag sedan, och jag såg att det var precis lagom storlek på den för att den skulle kunna bli ett hänge. Flisan hade dessutom rätt så trubbiga och rundade kanter, vilket gjorde att den passade bra för det ändamålet; hade den varit vassare hade jag nog inte vågat göra om den till ett smycke. Det är alltid viktigt att tänka på om man vill prova att göra smycken av flisor och skärvor, oavsett om man använder sig av sten, porslin eller vad det nu må vara, att inte använda bitar som är vassa så att man kan skada sig på dem.

Mitt hänge tillverkade jag genom att linda silvertråd runt flisan på tre ställen, fästa en ögla i tråden på baksidan, och till sist trä den på en silverkedja. Klart! Det var väldigt snabbt och enkelt gjort, och jag fick ett unikt smycke som ingen annan har make till. Erkännas bör att baksidan på hänget inte blev särskilt vacker; där har jag inte lyckats böja trådarna om varandra på ett sätt som ser professionellt ut, men det kommer lyckligtvis aldrig att synas när man har smycket på sig. I det här fallet är det framsidan som räknas.

Om min bästa fingerborg

Jag har gott om gamla fingerborgar i mina gömmor; de finns i både plast och metall, och de allra flesta är arvegods från tidigare generationer. Jag har dock väldigt svårt för att sy med en metallbit på fingret, och det vill aldrig bli riktigt bra när jag använder en sådan, så det slutar alltid med att jag tar av mig fingerborgen och syr utan, vilket fungerar bra ett tag men till sist har lett till både blåsor och hål på fingertopparna. Det fungerar  inte i längden, har jag tvingats erkänna, så till slut tillverkade jag min egen fingerborg.

Min bästa och tillika enda fingerborg som jag kan sy med har jag egenhändigt gjort av läder och lintråd. Den svarta läderbiten är återbruk av kortändan på en gammal rejäl svångrem i läder, och jag har helt enkelt sytt ihop den med stark lintråd. Den här fingerborgen är betydligt smidigare att använda än en i metall, och den känns inte alls som om jag skulle ha en stor och tung klump på fingret. Som syns så har den blivit rätt så välanvänd. 

Baksidan är kanske inte så snyggt sydd med de sneda stygnen, men det är ju ett bruksföremål, så då behöver man inte vara så noggrann. Runt kanterna har jag limmat fast en bit guldfärgat skinn, delvis för att dölja en ful skarv men också för att den skall vara lätt att hitta. Det händer nämligen ofta att jag slänger den ifrån mig i all hast, och sedan måste ägna flera minuter åt att leta efter den innan jag kan fortsätta mitt sömmande, men med det pålimmade guldskinnet syns den lite bättre bland alla mina sybehör. Det gör att jag kan ägna mindre tid åt att leta och mer tid åt att sy...

Om ett tenntrådsarmband med blåmelerade glaspärlor

De flesta av mina tenntrådsarmband brukar jag göra riktigt breda, eftersom jag tycker att det är vackrast, men den här gången har jag valt att göra en smalare variant. Det är bara tre enkla snoddar som omger två flätade pärlrader. De blåmelerade pärlorna kom jag över för ett tag sedan; de påminner lite om små fågelägg, tycker jag. 

När man skall tillverka ett tenntrådsarmband med pärlor måste man vara noggrann med att de pärlor man använder sig av håller god kvalitet. Det är oerhört trist när man har lagt ner många timmar på ett armband och pärlorna sedan spricker eller tappar färgen, vilket har hänt mig ett flertal gånger. En del pärlor bleks av solljus, och andra pärlor kan blekna om de kommer i kontakt med diskmedel, parfymer, hudkrämer eller andra medel, så man bör då undvika att armbandet utsätts för slika ting. Och en del pärlor håller tyvärr så låg kvalitet att de tappar färgen oavsett hur försiktig man är. De här blåmelerade verkar dock vara riktigt bra, så dem behöver jag knappast bli besviken på.

I detta hus pågår lappsömnad...

...och alla dessa tyger gör att det blir väldigt rörigt. I synnerhet när jag är inblandad, ty jag är inte så särskilt ordningsam av mig från början, och att hålla ordning på en stor mängd tyger gör knappast saken bättre.

Lyckligtvis finns det någon som har vett att utnyttja rådande situation till det bästa.