Om den virkade filtens fortsatta framväxt

Jag fortsätter att virka vidare på mina sexkanter, och filten har nu blivit ännu lite större sedan sist. Det går inte direkt fort framåt, men så är det ju ingen brådska heller, utan det får ta den tid det tar. Som ni ser följer jag inget som helst mönster, utan rutorna är placerade lite hursomhelst allteftersom jag blir klar med dem. Och just nu ser kanske filten ut att bli lite för brokig och rörig med alla sina färger, men jag har tänkt att den skall få en enfärgad kant så småningom (om det blir som jag har tänkt mig) och det kommer att lugna ner brokigheten. Hoppas jag.

Om att vara i monteringstaga

Lapptäcket med stjärnor har legat på vänt ett tag, men nu har jag äntligen kommit igång med att montera det. När man ägnar sig åt handsömnad i alla möjliga miljöer både ute och inne kan man dock inte undgå att få damm och smuts på tyget, så först av allt tvättade jag mitt lapptäckestyg. Därefter skulle det strykas så slätt som möjligt, och det var en långdragen process, måste jag säga. Det tog mig flera timmar att stryka det så slätt som jag ville ha det.

Här ses för övrigt baksidan på stjärnsömnaden. Avigsidan kan ibland vara lika intressant som framsidan, tycker jag, och det gäller att passa på att titta på den nu, ty den kommer ju sedan inte att synas, eftersom den sys in i täcket. 

Efter många om och men och funderingar bestämde jag mig för att sy en smal vinröd kant runt stjärnsömnaden för att rama in den och få den att framträda ännu mer. Och just nu är jag i färd med att sy ihop de tre lagren; den handsömmade framsidan, vadden och baksidestyget. Beträffande det sistnämnda så var jag orolig att tyget inte skulle räcka, och den oron visade sig vara befogad ty det var verkligen på centimetern.

Mina knappnålar med färgglada huvuden är förstås oumbärliga vid monteringen av lapptäcket. Förra gången jag sydde ett täcke glömde jag dock kvar en nål, och lyckades sy in den i fodret, så jag fick göra ett litet hål i tyget för att pilla ut den. Inte särskilt lyckat. Det skall jag dock försöka undvika den här gången. Sedan när jag har monterat klart täcket återstår det ännu en del arbete innan det är klart, nämligen den inte alltför roliga quiltningen. Fortsättning följer.

Om ett armband med guldtråd

Ibland kan det vara roligt att variera sig och inte bara fläta armband med tenntråd, så den här gången har jag använt guldfärgad tråd istället. Tenntråd är dock betydligt enklare att arbeta med; både guldtråd och koppartråd är betydligt stelare och därmed mer svårarbetade. Så är man nybörjare rekommenderar jag att man börjar med den medgörliga tenntråden, och sparar guldtråd och koppartråd till framtida projekt.

Rött och guld  passar väldigt bra ihop, tycker jag, så tillsammans med guldtråden har jag använt en grov roströd nylontråd. Den mittersta flätan har jag sedan ramat in med två flätor av guldtråd och vita glaspärlor.  Jag hade egentligen tänkt ha röda pärlor där också, så att hela armbandet skulle gå i rött och guld, men jag hade inga pärlor i den rätta röda nyansen och då fick det bli vita istället. Man tager vad man haver...

Om mina pågående projekt

För tillfället har jag inga nya avslutade projekt att visa upp här på bloggen, men däremot kan jag visa vad jag arbetar med just nu: Jag stickar på en gråblå vante, som jag inte riktigt har bestämt mig för om det skall bli en halvvante eller en rejäl tumvante. Mönstret hittar jag på själv allteftersom jag stickar, och hittills har det blivit en del upprepningar och omändringar.

Jag stickar också på en enkel slätstickad sjal av en kon ceriserosa loppisfyndat vävgarn. Jag tror att det är ett vävgarn i alla fall. Den här sjalen har jag hållit på med länge, och det är fortfarande en bra bit kvar tills den är klar. Därutöver stickar jag på en rosa pärlstickad handledsvärmare (det framgår kanske att jag är väldigt förtjust i rosa), och så virkar jag förstås mina rutor till restgarnsfilten. Dessutom har jag som bekant också mitt lapptäcke, som jag håller på att montera, men det fick inte plats på den här bilden. Och förutom detta har jag också en hel armé oavslutade UFOn, som jag har gömt undan i garderober, bakom soffan och på diverse andra platser...

Om att virka på bussen

Ibland när andan faller på brukar jag virka mina sexkanter på bussen. Det är rätt intressant att se omgivningens reaktion; de flesta bryr sig naturligtvis inte om vad jag gör men somliga ger mig underliga blickar, och ibland har någon kommit fram och visat intresse för vad jag håller på med och frågat vad det så småningom skall bli. Däremot har jag nog aldrig sett någon annan människa handarbeta på bussen, åtminstone inte på någon av de bussar som jag brukar åka med. 

Mina garnrester och min blå virkkrok har jag liggande i en liten ärvd plåtask som jag sedan stoppar ner i handväskan. Asken är i perfekt storlek, tar ingen större plats, och rymmer garn i lagom stora mängder. Den är nog ganska gammal, skulle jag tro, ty på baksidan har någon ristat in namnen på mormor och hennes systrar, samt deras föräldrar. Baserat på det skulle jag tro att plåtasken är från sent 20-tal eller tidigt 30-tal, kanske. En ganska så gammal ask, således, men likväl perfekt att använda när jag vill virka på bussen. 

Om ett tenntrådsarmband med vita pärlor

Det här tenntrådsarmbandet är sytt på vitt skinn, och består av två flätor med pärlor längs kanterna. Jag syr vanligtvis alltid mina armband på svart skinn, men den här gången använde jag mig för omväxlings skull av vitt. Detta eftersom pärlorna är vita och det då helt enkelt ser bättre ut med vitt skinn än med svart, i synnerhet vid knäppningen. Tenntråden som jag använde mig av den här gången är lite kraftigare än vad jag brukar ha till flätor, eftersom jag ville att flätorna skulle bli bredare och fylla ut armbandet lite bättre.

Beträffande pärlorna så borde de förstås vara fina glaspärlor, men erkännas bör att jag i det här fallet använde mig av plastpärlor av enklaste sort. Det syns kanske inte på bilden, men så är likväl fallet. Om jag någon gång skall tillverka ett likadant armband kommer jag dock att göra det med pärlor av betydligt finare material än plast, det är en sak som är säker.

Om en skärva som blev ett hänge

En gång i tiden hittade jag en liten stenskärva på marken intill ett hus byggt av sten. Den hade rasat från väggen, och en bit av murbruket sitter fortfarande kvar på baksidan. Jag bestämde mig för att ta vara på den lilla skärvan, och göra den till ett hänge. Jag lindade den med silvertråd, på samma sätt som jag gjorde med det här lilla hänget, fast denna gång använde jag mig av en lite tjockare tråd. Tyvärr lyckades jag inte med att få baksidan snygg; den var svår att få till och ser ärligt talat inte alls bra ut, men som tur är syns den inte när man använder hänget.

När jag nu bär mitt hänge i en kedja innebär det att jag kan gå omkring med en liten bit av min familjehistoria hängande om halsen. Det där huset som skärvan föll ifrån ligger nämligen på den plats där min mormor var uppvuxen...