Om det första paret vantar jag någonsin stickade

Det har blivit dags att börja leta fram alla varma och tjocka vintervantar ur gömmorna, och medan jag häromdagen ägnade mig åt just den saken hittade jag dessa röda grovstickade vantar i en låda. Det är det första paret vantar som jag någonsin stickade, och i brist på annat av intresse att visa denna vecka så tänkte jag passa på att berätta om dem.

Vantarna stickade jag för mer än tio år sedan, mitt i sommaren när det egentligen var alldeles för varmt för att det skulle vara passande att ägna sig åt vantstickning. Jag använde mig av ett tjockt rött Lovikkagarn och de är gjorda i en klassisk modell som jag hittade i någon mönsterbok. Det var bland de första gångerna som jag stickade med strumpstickor och det var sannerligen inte det lättaste, ty jag var ovan vid stickorna som ville glida åt alla håll, och jag tappade maskor hela tiden. Det innebar således mycket krånglande innan det här vantparet blev klart.

Den uppmärksamme ser nog att det enkla broderiet längs uppviket vid handleden är ganska ojämnt och taffligt gjort, och jag borde kanske egentligen sprätta bort det och göra om det, ty jag vill nog hävda att jag kan prestera betydligt bättre än så här idag. Dock kan jag tycka att det ändå har sin charm att det ser ut som det gör, så jag tänker faktiskt låta det vara som det är, i all sin tafflighet. "Litte vinnt ä finnt," har jag fått lära mig, och även om jag inte alltid håller med om den saken så får det anses gälla det här vantparet i alla fall...

Om att dela ett hantverksintresse med sin mamma

När man som jag har ett stort intresse för hemslöjd och hantverk, och då i synnerhet textila sådana, är det förstås oerhört värdefullt att kunna dela det intresset med sin mamma. Det är fantastiskt bra att vi kan utbyta idéer och tankar, diskutera tekniker och genomförande och hjälpas åt med större projekt. Dessutom finns det hela tiden ett smakråd som kan komma med synpunkter och tala om för den andra huruvida det hon arbetar med ser bra ut eller ej.

Stickning är den slöjdform som vi båda behärskar bra och dessutom ägnar oss mest åt för tillfället. Mamma stickar just nu på ett par raggsockor och jag håller på med en sjal.

Dock finns det också slöjdformer som bara den ena ägnar sig åt. Mammas specialitet är ju yllebroderi, något som jag faktiskt aldrig ens har provat. Jag är inte särskilt bra på att brodera med moulinégarn och tror knappast att jag kommer att vara särskilt bra på att yllebrodera heller, men någon gång i framtiden kan det hända att jag gör ett försök. Dock inte för tillfället.

Och min specialitet är som bekant att sy tenntrådsarmband, något som mamma inte heller har provat.

Ibland gör vi också projekt tillsammans, såsom till exempel att jag stickar ett par vantar som mamma sedan broderar på, eller att vi som på bilden ovan hjälps åt med att överföra ett mönster till ett tyg. Att kunna samarbeta på det här sättet är fantastiskt och jag är mycket glad och tacksam över att kunna dela mitt textila hantverksintresse med min mamma. Det är verkligen superbra!

Om den nya kanten på en loppisfyndad ullsjal

Av mina loppisfyndade sjalar som jag kom över under sensommaren är det hittills blott en som har blivit färdigställd och klar. Det är den röda ullsjalen som nu har fått en ny virkad kant i rött entrådigt ullgarn med små glaspärlor.

Jag har uppenbarligen dålig fantasi när det gäller virkade kanter, ty trots en del experimenterande med olika varianter så slutade det med att jag gjorde som jag brukar göra, det vill säga virkade vanliga enkla bågar av luftmaskor, fästa i varandra med en fast maska. Ett helt okej mönster men kanske inte det mest innovativa man kan hitta på. Jag hoppas att jag skall kunna vara desto mer kreativ när jag gör i ordning kanterna på de återstående två sjalarna, för att undvika att de får exakt likadana kanter de också.

Jag är i alla fall mycket nöjd med min loppisfyndade och tillika återbrukade sjal. Om den nu verkligen kan anses vara återbruk, vill säga, för hur definierar man egentligen det? Måste det vara någonting begagnat som får en ny funktion, eller räknas det som återbruk även om man gör i ordning någonting gammalt och använder det på samma sätt som det var avsett till? Nå, det är väl en definitionsfråga, förmodar jag, men jag betraktar det här som återbruk i alla fall. Och ett riktigt bra sådant, dessutom!

Om pinnband i olika färgställningar

Det har blivit en hel del pinnbandsflätning gjord i detta hus. Jag har testat att experimentera med flera olika färgställningar och några rätt så enkla mönster. En del har jag dragit åt ganska hårt medan jag har låtit andra vara lösare för att få fram en annan effekt.

Den uppmärksamme ser att banden är lite ojämna, vilket egentligen stör mig eftersom jag gärna vill att det jag gör skall bli så perfekt och snyggt som det bara är mänskligt möjligt. Dock försöker jag vänja mig och anamma mammas devis: Dä ska synns att dä ä hanngjort.

Nu måste jag bara fundera ut vad jag skulle kunna använda alla mina pinnband till. De passar visserligen bra till att sätta upp håret med, vilket jag har berättat om tidigare, men jag borde kunna använda dem till fler saker än så. Det återstår således att fundera ut ett bra och passande pinnbandsprojekt.