Om mina rosenmönstrade sjalar som har fått nya virkade kanter

Minns ni mina rosenmönstrade sjalar/halskläden med slitna fransar som jag köpte i second hand-butiken tidigare i våras? Nå, kanske inte för det var ju ett tag sedan som jag berättade om dem i det här inlägget. Jag har arbetat med att virka nya kanter till dem under ett bra tag nu, och till sist har de äntligen blivit klara.

Den svarta sjalen var den första som jag började arbeta med, och den fick en virkad kant i entrådigt ullgarn. Jag virkade ett väldigt enkelt mönster med bågar av luftmaskor som man fäster i varandra med en fast maska; hur simpelt som helst men ändå rätt effektfullt, tycker jag. Längst ner i varje båge virkade jag in en svart farfallepärla för att ge både lite tyngd och glans åt sjalen. 

Därefter virkade jag kanten till den röda sjalen. Även där använde jag mig av entrådigt ullgarn, fast ett rött den här gången, och för att variera mig virkade jag stolpar istället för bågar. Den här sjalen fick också en pärlkant längst ner, dock inte med svarta utan med röda genomskinliga glaspärlor. Sjalen har tidigare varit ganska utsatt för slitage och det fanns några små hål här och var som jag lagade så osynligt som jag förmådde med det röda ullgarnet. Dock kan man inte undgå att lägga märke till att den är lagad om man skärskådar den noga, men jag tycker inte att det gör så mycket eftersom lagningarna ju är en del av sjalens historia.

Slutligen var det då dags för den gröna och tillika den sista av sjalarna. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den eftersom jag förstod att det nog skulle bli svårt att hitta ett garn i samma ärtgröna nyans som sjalen. Sedan kom jag dock på att vi fick en kasse garn av en släkting och däri fanns det härvor tunt grönt garn av okänd garnkvalitet. Detta garn visade sig tursamt nog passa i princip perfekt till sjalen. Den gröna nyansen är för övrigt mycket svår att fånga på bild; min kamera vill inte riktigt återge den såsom jag tycker att den ser ut i verkligheten, även om det är bra nära.

Dock hade jag redan använt de enda virktekniker som jag behärskar på de första båda sjalarna (det vill säga stolpar och luftmaskor) och någon mer variation på virkad kant kunde jag inte komma på, trots att jag försökte och experimenterade med några olika varianter. Inget av mina försök blev riktigt bra, så jag gjorde till slut en kant av virkade luftmaskor på den här sjalen också; samma sorts kant som på den svarta. Enda skillnaden är den att jag här gjorde fler och betydligt mindre bågar, och jag virkade även fler varv. Denna sjal kantades också med glaspärlor, helt genomskinliga utan någon färg och tre stycken i varje båge. 

Sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd med mina second hand-fyndade sjalar; de blev som nya med sina virkade kanter och jag har redan börjat använda dem flitigt. Den gröna är för tillfället min favorit, tror jag; härlig ärtgrön färg, jättefint rosentyck och en kant med ordentlig tyngd i, eftersom den har betydligt fler pärlor längs kanten än de båda andra. Den piggar nu upp både min oftast svarta klädsel och tillika mitt humör.

Om en loppisfyndad bonad

Som jag har berättat vid tidigare tillfällen är jag mycket förtjust i broderade bonader med ordspråk och håller ständigt utkik efter sådana när jag besöker second hand-butiker. Nyligen hittade jag den här bonaden för femtio kronor, vilket egentligen är oförskämt billigt med tanke på hur mycket tid, arbete och möda som någon har lagt ner på att brodera den en gång i världen. Jag tvekade inte utan köpte den på studs, och inom 24 timmar var den upphängd på en av de mest centrala platserna i huset.

Glädjen med att gå på loppis och springa i second hand-butiker är den att man plötsligt kan råka på sådana här fantastiska fynd. Man kan verkligen finna riktiga skatter på loppisar och när jag någon gång hittar en sådan, som den här bonaden, känns det helt fantastiskt. Då kan man verkligen tala om lycka.

Om ett tenntrådsarmband i gult

Så har det blivit dags att förevisa ett nytt tenntrådsarmband igen; denna gång ett gult sådant. Egentligen borde detta kanske ha varit ett passande inlägg att publicera under påsken, men vid den tiden blev det inte av utan inlägget får komma nu istället. Påskliljorna blommar dock fortfarande och en sådan fick vara med på bilden, så lite påskanknytning får det här armbandet ändå.

Tenntrådsarmbandet har en flätad pärlrad i mitten och på sidorna omgärdas denna av fyrflätor gjorda av tenntråd, grön koppartåd och gul nylontråd. Allra längst ut på kanten sitter dessutom snoddar av tenntråd som ramar in hela armbandet. Färgen på nylontråden och glaspärlorna var i princip av samma gula nyans, närmare än så går det nog inte att komma, och jag var mycket nöjd med att jag lyckades få tag i dessa båda som överensstämde med varandra så bra. Ibland har man riktig tur.

Om handsömnad

Att sy ett lapptäcke för hand låter kanske som någonting förfärligt långtråkigt, repetitivt och enformigt. Det trodde nog jag också tidigare att det skulle vara, men det var innan jag själv började med handsömnad. När jag väl kom igång med det visade det sig nämligen vara riktigt roligt, precis lika roligt som stickning, virkning, vävning och andra slags handarbeten. Dessutom är det praktiskt med handsömnad då man kan sy lite i taget och ta med sig några smålappar att sy ihop på raster, när man åker tåg, etc. Merparten av min handsömnad sker dock framför TVn om kvällarna eller när jag lyssnar på en ljudbok. 

Jag syr mina handsydda lapptäcken med hjälp av klippta pappmallar som jag spänner tyget runt. Mallarna förvarar jag i en liten plåtburk medan arbetet pågår. Mina mallar är klippta av makaronpaket, chokladkartonger och andra förpackningar i stadig papp, och förlagan till sexkanterna hittade jag i en bok om lapptäckssömnad. Det brukar gå bra att använda samma mall några gånger men efter ett tag blir den ofta böjd och bör bytas ut mot en ny. En stor fördel med att sy efter mallar är att det inte är mycket som kan gå fel; har man bara varit noggrann när man har klippt till mallarna så ser de till att alla sexkanter är lika stora och att täcket blir rakt och fint.

Jag tejpar fast mina tyger på mallarna innan jag syr ihop dem; somliga hävdar att det bästa sättet är att tråckla fast dem men jag föredrar att tejpa eftersom det är betydligt enklare och går snabbt. Skickliga Lina OJ har gjort en tutorial för den som vill ha en mer detaljerad beskrivning av hur man gör när man syr ihop sexkanter för hand.

Vid handsömnad är en bra fingerborg nödvändig; jag använder givetvis min läderfingerborg. Och när man syr med olika tyger i varierande färger behöver man förstås också sytråd i olika färger. Jag förvarar mina trådrullar i en glasburk med lock; där är de lättillgängliga samtidigt som de är någorlunda ordnade. Risken är annars att de sprids ut över hela sybordet och rullar iväg till något svårtillgängligt ställe. Ner på golvet och in under soffan, till exempel.

Att sy för hand med tyg spänt runt pappmallar är som ni förstår någonting som jag kan rekommendera; det är både enkelt och roligt. Som nybörjare kanske man dock skall börja med ett lite mindre projekt, en kudde eller en enkel väska, till exempel, innan man ger sig på ett stort täcke. Enklast är också att första gången inte sy ihop lapparna enligt något särskilt mönster (såsom blommor eller stjärnor) utan bara välja de tyger som man tycker om och sy ihop dem utan någon specifik ordning, som en lappmosaik. Om man dessutom väljer att sy med större mallar och tyglappar, såsom jag gjorde med det här lapptäcket, så går arbetet betydligt snabbare. Så våga prova om du får lust; att sy för hand är inte svårt, jobbigt eller tråkigt, utan riktigt kul!

Om att sy lapptäcken av många olika tyger

Att sy lapptäcken av blandade tyger är som jag tidigare har berättat oerhört roligt, men det leder också till att vardagsrummet gärna vill bli rörigare än vanligt (nu hade jag förvisso ingen vidare ordning bland mina saker innan jag började sy heller, det måste tillstås, men det har knappast blivit bättre efter detta). Det pågående sömnadsprojektet har jag liggande utbrett på golvet för att kunna få en överblick av hur det ser ut och ha möjlighet att prova var de olika blommorna kan passa in i mönstret. Jag har precis sytt en blomma av ett lila batikfärgat tyg som en gång i världen var en skjorta, och är nu i färd med att prova ut var den blomman passar in bäst.

En stor del av de tyger som jag syr av kommer ifrån vårt eget hushåll; det kan till exempel vara gamla kläder, dukar, gardiner och lakan som inte är alltför utslitna, samt bitar som har blivit över efter tidigare sömnadsprojekt. Dessutom har vi fått en del tyger till skänks av släktingar och bekanta som vet att vi håller på med sömnad (och ibland även trasmattsvävning). Merparten av de tyger jag har att tillgå tycks dock gå i blått, så det verkar vara en populär färg både hos oss och i vår bekantskapskrets.

  

Lyckligtvis har jag en del tyger i andra färger än blått också, men det är inte alls lika gott om dem som det är om de blå. Och en del färger har jag väldigt lite av, såsom gult och grått, till exempel. Det är således sådana tyger som jag brukar titta efter när jag besöker second hand-butiker. Som jag har berättat tidigare så försöker jag i den mån det är möjligt att låta bli att köpa nya tyger till lapptäcken, förutom då botten- och kanttyger. Detta för att jag anser att själva principen med ett lapptäcke är att det skall vara just ett återbruksprojekt. Visst vore det frestande att bara gå in i tygbutiken och välja ut de tyger och mönster som jag vill ha och sedan komponera ett täcke utifrån det, men det tycker jag förtar själva idén med lapptäckssömnad. Att bara köpa nytt är ju verkligen inte återbruk.

I second hand-butiken brukar jag i min jakt på lämpliga tygbitar till lappsömnad hålla ögonen öppna efter småstuvar, örngott och mindre bomullsplagg som inte består av så mycket tyg, såsom förkläden och barnkläder. Det känns ju onödigt att köpa långa gardinlängder och stora påslakan som man sedan bara använder ett litet hörn av, så det försöker jag undvika om det är möjligt. Ibland har jag dessutom riktig tur, som vid ett tillfälle i somras då jag på loppis hittade en liten påse med ganska små grönmönstrade tygbitar som verkar vara rester efter någon annans lappsömnad. Dessa tygbitar skall snart få komma till användning i ett lapptäcke nära mig...

Om ett rött armband av säkerhetsnålar

Ibland kan jag inte låta bli att titta lite på statistiken över den här bloggen, bara för att det är lite roligt att se vilka inlägg som är mest lästa och vad folk har sökt på som har fått dem att hitta hit till Halmoxen. Ett av de mest lästa inläggen över tid är den här beskrivningen över hur man tillverkar ett armband av säkerhetsnålar; det är uppenbarligen någonting som folk söker efter på nätet och som har gjort att de har hittat till den här bloggen.

I det här sammanhanget vill jag passa på att visa upp ett till sådant armband av säkerhetsnålar; detta är gjort enligt samma princip som den beskrivning jag länkar till ovan. Det innebär att små glaspärlor har trätts upp på säkerhetsnålar, dessa har sedan klämts ihop ordentligt med en tång så att de inte skall sprätta upp och därefter har nålarna trätts upp på två resårtrådar. Den enda skillnaden är att jag har satt en lite större pärla på resårtråden mellan varje säkerhetsnål på det här armbandet, detta för att nålarna skall sitta en liten bit ifrån varandra och göra armbandet glesare.

När man sedan bär ett armband av säkerhetsnålar bör man dock tänka på att nålarna knappast är tillverkade med avsikt att ligga mot huden, åtminstone inte dag ut och dag in under långa perioder. Jag vet inte vad för slags metall säkerhetsnålar är gjorda av (det varierar säkert beroende på tillverkare) men jag kan föreställa mig att de till exempel kan innehålla nickel, så det är kanske klokt att använda ett sådant här armband med viss försiktighet.