Om ännu en pärlstickad handledsvärmare

Ännu ett par pärlstickade handledsvärmare har färdigställts i detta hus. Dessa stickades i vinrött garn med blekrosa pärlor, och de gick förhållandevis snabbt att göra. Jag har dock inte bara haft dem som mitt extraarbete, utan jag har stickat mer regelbundet på sistone, och det gjorde förstås att det gick lite snabbare än vanligt.

Mönstret är en förenklad utveckling av det det här mönstret med bara en rad gåsögon istället för två. Tämligen enkelt, men likväl effektfullt.

Om hur stjärntäcket växer vidare

Stjärntäcket fortsätter att växa, bit för bit varje dag som går. Det börjar närma sig slutet på handsömnaden, och det är inte särskilt många fler stjärnor som skall sys innan täcket får anses vara tillräckligt stort. Jag har tänkt ut att jag behöver sy nio stjärnor till, om inte jag har både mätt och räknat fel, vill säga. Vi får se om det blir som jag har tänkt mig...

Om hur sexkantsvirkandet fortskrider och om en ärvd matta

Jag fortsätter att virka mina sexkanter av restgarn, och nu har den blivande filten blivit ännu lite större. En hel del restgarn har gått åt, men det finns också mycket kvar att virka av. En sak som dock börjar bli ett problem vid det här laget är det faktum att tillgången på färgerna varierar väldigt mycket; en del finns det gott om medan andra bara är smånystan som inte räcker till mer än någon enstaka ruta till. Som tur är använder vi det garn som jag virkar av ganska ofta, så det tillkommer nya rester med jämna mellanrum, och det är tur det ty annars skulle det bara förekomma några få färgvarianter i rutorna närmast kanterna.

Garnrester i alla möjliga färger finns med i min filt. Jag funderar på om slutresultatet eventuellt kommer att bli för brokigt, men jag tror också att det om jag virkar en enfärgad kant runtomkring kommer att bli desto bättre, ty det ramar in arbetet och lugnar ner brokigheten. Och eftersom jag har virkat ihop alla rutorna med lila garn kommer nog kanten också att bli lila, under förutsättning att garnet räcker, vill säga.

Den uppmärksamme läsaren noterade kanske en skymt av den fina mattan som virkningen ligger utbredd på på den första bilden. Jag måste visa en ordentlig bild på mattan också, ty den är så otroligt fin. Det är ett arvegods efter mormor, förstås, vävd med ylleremsor. Tyvärr är den väldigt kort, drygt en meter bara, och det är synd ty jag skulle verkligen önska att den vore längre. Mycket vacker är den dock, tycker jag, och den lyser upp det grå novembermörkret med sina fina röda bårder.

Om mina torgvantar med stora kragar

Så har de blivit klara; mitt senaste par torgvantar. Jag ville att de skulle ha stora kragar, och det var precis vad de fick också. Somliga tycker kanske att kragarna är i största laget, men jag skulle dock kunna tänka mig att göra ett par ännu större som går ännu lite högre upp på armarna. Det får bli nästa gång jag kommer i det som på min dialekt skulle heta torgvantsstickningstaga. 

Den extra sömnaden på kragarnas insida gör att kragarna inte bara är styva, utan de är också varma och sköna att ha på sig. Dessutom är de så pass vida att man utan problem kan ha dem utanpå såväl jackor som handledsvärmare och vad annat man kan tänkas ha på armarna.

Sammanfattningsvis är jag ganska nöjd med dessa torgvantar, men jag funderar på om de eventuellt skulle göra sig ännu bättre med ett korsstygnsbroderi på handryggen, såsom vi har gjort på några av de andra vantar som vi har tillverkat. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag vill ha det ännu, så jag får fundera på saken ett tag. Kanske tillkommer det ett broderi så småningom, kanske inte.

Om problemet med slätstickning och hur det kan åtgärdas

Jag är just nu i färd med att sticka ett par torgvantar av några nystan restgarn som vi har haft liggande ett tag. Jag är rätt så förjust i kragvantar, så jag bestämde mig för att det här paret skulle få stora och rejäla slätstickade kragar.

Jag stickade kragarna i slätstickning, av den anledning att det är det sticksätt som passar bäst till det mönster med lyfta maskor som jag hade valt till mina vantar. Problemet med slätstickning är dock att det gärna vill rulla sig längs kanten, vilket syns på vanten till vänster som jag just nu stickar på. Ibland kan det förstås vara dekorativt med en rullkant, men i just det här fallet passade det sig inte. Lyckligtvis går det ändå att få kragen rak och slät trots slätstickningens rullningsbenägenhet, och på vanten till höger har jag åtgärdat problemet med hjälp av en stoppnål och ett tjockt garn.

För att förhindra att kanten rullar sig kan man nämligen sy med ett annat garn upp och ner på maskornas avigsida; här syns hur jag väver tätt med nålen på insidan av kragen. Det gör att kanten blir styv och inte rullar ihop sig, såsom den annars gärna vill göra. Garnet som man använder bör vara ganska tjockt och stadigt; jag använde ett löst tvinnat och ganska kraftigt ullgarn.

Att sitta och sy på det här viset är kanske inte det mest roliga och inspirerande hantverk man kan föreställa sig, men det är förhållandevis snart gjort och det fyller sitt syfte. I det här fallet blev den färdigställa kragen precis såsom jag ville ha den. Dessutom kommer det isydda garnet att ge extra värme omkring handlederna när vantarna sedan skall användas ute i kylan, vilket naturligtvis är en positiv aspekt av arbetet. Nu återstår bara för mig att sticka och sy klart den andra torgvanten, så att paret blir komplett.

Om en gammalrosa handledsvärmare med volang

Nu har ännu ett par handledsvärmare färdigställts i detta hus. Denna gång är det mamma som har blivit klar med ett par som är stickade i gammalrosa alpackagarn.

Handledsvärmaren är resårstickad på strumpstickor för bästa passform, och volangen närmast handen görs som en sista avslutning på stickningen.

Handledsvärmaren kan naturligtvis bäras på flera olika sätt, men finast är det nog när man har den under en jacka eller tröja och låter volangen sticka fram ur ärmen, tycker jag. Det förhöjer även den mest mörka och tråkiga vardagsklädsel.

Om min Hugo-kudde

Så har det blivit en Hugo-kudde också; sydd på samma sätt som den föregående kudden med Ellen på. Så här i efterhand tycker jag nog att den bild som jag valde att överföra på den här kudden passar väldigt bra; det ser nästan ut som om Hugo tittar ut ur kudden, och han ser precis lika söt och nyfiken ut som han en gång var. De båda kuddarna har jag nu i min TV-soffa, och jag lutar mig emot dem så gott som varje kväll, så det skall bli intressant att se hur pass väl trycken kommer att hålla med tiden. De tycks mig vara hållfasta, men frågan är om de kommer att hålla för dagliga påfrestningar under lång tid. Om ett par år kommer jag kanske att veta svaret...

På baksidan har jag sytt fast en liten lapp som anger vem som har sytt kudden, inte så mycket för min egen skull utan mer för att eftervärlden skall få en ledtråd till vem som har gjort den. Vi har en del ärvda textilier såsom dukar och trasmattor som ingen vet vem som har tillverkat, så jag skulle önska att mina förfäder hade gjort detsamma med sina arbeten. Det hade varit roligt att veta vem som har tillverkat vad.