Om mina senaste pärlstickade handledsvärmare

Nu har även det här paret handledsvärmare färdigställts. De gick förhållandevis snabbt att sticka eftersom de inte går lika långt upp på armarna som mina handledsvärmare vanligtvis brukar göra; det blev helt enkelt inte lika många maskor att sticka per varv. Dessutom har handledsvärmarstickningsandan varit över mig ett tag, och det har gjort att jag har arbetat med dem ganska frenetiskt den senaste tiden.

Det fina med handledsvärmare med pärlor är att de blir mer som smycken snarare än som klädesplagg, och när man har flera par i olika färger och mönster kan man variera dem beroende på vilka kläder man har på sig eller vilket humör man är på. Det här paret kommer nog att göra sig bra till jeans, skulle jag tro.

Förutom handledsvärmare kallas de som bekant bland annat för armringar, pulsvärmare och muddar. Kärt barn har många namn, brukar man ju säga, och i det här fallet stämmer det, även om det förvisso handlar om ett kärt plagg istället.

Om min trådrullshållare med tofsar

Så här blev då den fina trådrullshållaren efter att den hade fått sina gröna tofsar. Jag tycker att den är fantastiskt fin och jag blir glad av att titta på den.

Om mitt fantastiskt fina fynd och hur jag skall göra det om möjligt ännu finare

När vi var på en marknad för ett tag sedan så fick jag syn på det här fantastiskt fina fyndet; en trådrullshållare i luffarslöjd. Den har en stor röd nåldyna, och plats för minst tio trådrullar, och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Den kostade mig nio tjugolappar, och utan att egentligen känna till någonting om luffarslöjd (eller trådtjack vilket det som bekant också kallas) så förstår jag att det är ett mycket billigt pris sett till vilket arbete som har lagts ner på att tillverka den. En slik trådrullshållare gör man ju knappast i en handvändning. 

Om man lyfter bort nåldynan så ser man hur fint arbetad hållaren är, och öglorna längs kanten är som gjorda för att hänga någon typ av dekoration i. Jag funderade först på att göra någonting med pärlor och hänga i öglorna, men så läste jag nyligen ett reportage om just luffarslöjd i ett magasin, och där stod det att man förr brukade dekorera sådana här hållare med tofsar i vackra färger. Så tofsar är precis vad jag är i färd med att göra just nu, för att om möjligt göra trådrullshållaren ännu vackrare.

Jag hittade ett grönt och ganska tunt bomullsgarn som jag tyckte passade bra till tofsar, och jag lindar det runt en ask i passande storlek för att alla tofsar skall bli lika stora. Den här lilla plåtasken innehöll en gång för längesedan tabletter från apoteket i Gillberga, men nu används den som mall för garntofsar istället. Hur trådrullshållaren slutligen blir när jag är klar med alla mina tofsar avslöjas i nästa inlägg...

Om det pågående arbetet med en pärlstickad handledsvärmare

Handledsvärmarstickningsandan föll på igen, så just nu är jag mitt uppe i arbetet med en ny handledsvärmare med pärlor. När man skall börja sticka ett par sådana måste man först bestämma sig för vilket garn och vilka pärlor man skall använda sig av. Pärlorna måste vara små och garnet måste vara så tunt att det går att trä upp pärlorna på det. Ju tätare stickad en handledsvärmare än desto bättre, anser jag. Jag brukar använda mig av stickor 1,5 eller 2.

Sedan skall man ha ett mönster som visar hur pärlorna skall stickas in. Man kan välja pärlrika eller enkla mönster. I det här fallet ville jag ha ett riktigt pärlrikt mönster. Man kan hämta mönster från virk- eller korsstygnsbeskrivningar, vävnotor eller stickmönster, och man kan givetvis också rita sina egna mönster. Att sedan sticka in pärlorna efter mönstret är inte svårt, men om det är första gången man gör det bör man nog välja ett enkelt mönster med inte alltför många pärlor. Det som jag visar här är således inget egentligt nybörjarmönster.

Sedan är det dags att börja sticka med pärlorna. Man drar fram pärlorna på garnet och placerar dem mellan två maskor, vilket gör att en ruta i mönstret inte motsvarar en maska utan istället mellanrummet mellan två maskor. Alla maskor stickas räta, och det gör förstås att handledsvärmaren blir elastisk. När man har så här många pärlor på garnet tenderar den dock att bli mindre elastisk, eftersom pärlorna håller ut bredden. Det återstår således att se hur den här handledsvärmaren kommer att ta sig ut när den blir klar; fortsättning följer...

Om lila torgvantar med fågelbroderier

Så här i hösttider då vädret börjar bli kyligare passar det bra med ett par värmande torgvantar. Dessa är stickade i ett ljuslila ullgarn i ett egenpåhittat, mycket enkelt mönster. Kragen och kanterna på tummen och handen är stickade i randig knutstickning, medan återstoden av torgvanten är gjord i vanlig enkel slätstickning.

Den fina korsstygnsbroderade fågeln på handryggen har mamma sytt. Mönstret hittade vi hos Korsstygnsbolaget. 

Att korsstygnsbrodera på stickat är ett enkelt sätt att sätta prägel på sina plagg. Ett par lila vanliga torgvantar med krage vore ju inte någonting särskilt märkvärdigt, men med den korsstygnsbroderade fågeln blir de till någonting alldeles extra. 

Om att misslyckas och att lära sig av det

Ibland när man provar helt nya saker som man aldrig har gjort förut kan det visa sig att arbetet blir helt misslyckat. Det är visserligen en helt naturlig del i läroprocessen att man gör misstag och lär sig av dessa, men trots det blir jag riktigt sur när saker och ting inte blir som jag har tänkt mig. Och det verkar som om arbetet med min bollkudde har blivit misslyckat, åtminstone vid detta mitt första försök.

Jag har hållit på och knutit små knutar i min ram under en lång tid; ett synnerligen tålamodsprövande arbete, för övrigt, som jag till sist äntligen blev klar med. Det blev sammanlagt drygt 300 knutar, så jag har inte knutit alla på en gång, utan jag har tagit några i taget.

När jag så började klippa upp bollarna så märkte jag att jag måste ha missat två trådar i det rutnät som skall hålla bollarna på plats, ty de sitter inte stilla där de skall vara utan kanar fram och tillbaka på sina trådar. Det gör att mitt arbete knappast kommer att vara särskilt lämpligt som kudde, eftersom det är meningen att en kudde skall vara stabil och tåla att folk lutar sitt huvud mot den. Och det kommer inte den här att göra. Så nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra med mitt rutnät av garn. Helst av allt skulle jag förstås vilja slita av garn och knutar från ramen och bara slänga bort det så att jag slipper se det misslyckade arbetet, men min vilja att spara och ta tillvara motsätter sig ett sådant handlande. Istället funderar jag på om jag ändå skulle kunna klippa upp bollarna och göra någonting av det. Frågan är bara vad det skulle kunna vara.

Jag tänker i alla fall inte ge upp om att försöka skapa en bollkudde, utan jag kommer att göra ett nytt försök så småningom. Jag vet ju vad det var som gick fel och hur jag skall göra för att det förhoppningsvis skall bli rätt den här gången. Nu skall jag bara sura över mitt misstag ett tag, och sedan får jag börja knyta en ny kudde när jag har surat klart. Huruvida det kommer att ta veckor, månader eller år tills dess återstår dock att se...

Om mitt tenntrådsarmband med tyllvolanger

Det här tenntrådsarmbandet får man nog säga är av den mest experimentella sorten som jag har tillverkat i mina dagar. Jag fick en idé, och var tvungen att prova hur det skulle bli. Jag gjorde först en vanlig enkel fyrfläta av tenntråd och svart nylontråd, men istället för att sy fast den direkt på renskinnet rynkade jag först en bit tyll och lade det mellan tenntråden och skinnet, så att det blev som en volang på varje sida om flätan. Därefter sydde jag fast både flätan och tyllbitarna med samma stygn. Ärligt talat var det ett, som det heter på min dialekt, knôvvlit arbete att sy fast alltihop; det var svårt att få tyllen att ligga still och allt krånglande gör att jag knappast har någon lust att göra ett sådant armband en gång till. Men det var ett kul experiment och det är alltid roligt att prova nya idéer.

Reaktionerna på detta mitt armband har varit både positiva och negativa. Somliga har tyckt att det är fint och andra har kommenterat att det ser knepigt och inte alls snyggt ut. Och det är väl fullt naturligt, givetvis; människors smak är olika, och det är precis så som det skall vara. Om alla tyckte lika om allting skulle ju tillvaron bli synnerligen tråkigt...

Om mitt virkprojekt i restgarner

I detta hus har vi gott om restgarner, och det tycks bli mer och mer för varje dag som går. Det tunna alpackagarn som vi brukar använda när vi stickar handledsvärmare finns det särskilt gott om rester av, så för att ta tillvara på det har jag börjat virka enkla sexkanter och sedan sätta ihop dem i ett oregelbundet mönster.

Först virkar jag sexkanterna i respektive färg, och sedan virkar jag ihop dem med ett lila garn, som vi har ganska gott om. Det blir lite som ett lapptäcke det här med, i alla fall som ett virkat lapptäcke. Tanken är att det så småningom skall kunna bli en filt, men hur stor den blir beror förstås på hur långt garnet (och mitt tålamod) visar sig räcka.

Min kära gamla virkkrok har varit med om ett och annat under åren, vilket framgår av bilden. Jag har naturligtvis fler än en krok att virka med, men just den här är en favorit som jag har använt till många projekt genom åren. Och nu är den med i arbetet med det här restgarnsprojektet också.