Om det senaste paret pärlstickade handledsvärmare

Det här paret pärlstickade handledsvärmare har jag haft som mitt sedvanliga extraarbete ett tag. Jag har inte jobbat särskilt flitigt med dem utan bara stickat några varv då och då, och det faktum att jag missade några pärlor när jag skulle avsluta den ena har gjort att de har blivit liggande extra länge. Men nu har de äntligen blivit klara. 

Så här års när det börjar närma sig kallare tider blir handledsvärmare en för mig oumbärlig accessoar. På morgonen när man skall ut i kylan och stå och vänta på bussen värmer de gott under tröjärmarna, och om det senare under dagen blir för varmt för att ha dem på sig är det bara att ta av dem och stoppa ner dem i handväskan. Mycket praktiskt och smidigt. Dessutom är de vackra att se på, i synnerhet de pärlstickade varianterna.

Om mormors kudde med flossad kant

Ja, så här blev då mormors kudde när den kantades med floss längs sidorna. Jag tycker nog att det blev ganska så lyckat; flossen framhäver och ramar in blommorna och alla ränder i kudden. Vad mormor själv skulle ha tyckt om saken är inte lätt att veta, men jag tror nog att hon hade gillat flosskanten, och framför allt hade hon nog tyckt att det var roligt att hennes gamla kudde kom till användning igen.

Flossen är lite ojämn och spretar en aning, men det tycker jag faktiskt inte gör så mycket. I det här fallet tycker jag istället att spretigheten ger kudden mer liv än vad den skulle ha haft om alla garnändar vore precis lika långa. Det hör till kuddens charm, helt enkelt.

Om att sätta floss på ytterligare en kudde

När vi letade efter någonting på vinden i våras hittade vi mormors kuddfodral med orange blommor. Vi tror att mormor vävde det någon gång på femtiotalet. Kuddfodralet var ganska så skrynkligt och solkigt efter att ha legat nerpackat i en kartong i minst tio år, men efter en tvätt blev det som nytt igen.

Jag tänkte då att jag skulle göra iordning mormors kudde och sätta floss på kanterna, precis som jag gjorde med den här kudden, som definitivt är mormors verk. På bilden ovan har jag börjat vika in fransarna längs sidorna, men så kom jag plötsligt på att jag skulle ta en bild på kuddfodralet också innan jag började med flossen.

När jag väl hade kommit igång greps jag av plötslig inspiration och hetsjobbade hela kvällen och långt in på natten. Jag använde förstås min största och tillika ganska nygjorda flosspinne, för att jag skulle få så stora och rikliga floss som möjligt. Man kan göra floss på olika sätt, varav en del metoder är mer komplicerade än andra. Jag gör dock min variant genom att väva med en stoppnål över pinnens varptrådar med det garn som flossen skall bestå av.

Sedan är det bara att sy några extra stygn för att allt skall hålla ihop ordentligt och till sist syr man fast alltihop på kudden. Därefter skall flossen klippas upp på samma sätt som man gör med garnbollar, och helst skall det bli så jämnt som möjligt, vilket inte alltid är så enkelt. Hur kudden blev när den blev klar, det avslöjas i nästa inlägg.

Om mitt tenntrådsarmband med grönt sammetstyg

En gång blev jag förälskad i en vid och fotsid kjol som jag fann i second hand-butiken. Den var sydd i ett underbart fint smaragdgrönt sammetstyg. Den var tyvärr alldeles för liten och trång i midjan för mig, men jag köpte den ändå "för jag skall ju ändå gå ner i vikt," tänkte jag. Detta var kanske åtta-tio år sedan, och kjolen har hängt oanvänd i klädkammaren sedan dess, för ner i vikt gick jag tyvärr aldrig. Men nu har kjolen kommit till användning ändå i en del återbruksprojekt, varav detta är det första:


Till det här breda tenntrådsarmbandet klippte jag till ett band av det fina gröna tyget och limmade fast det på den bit renskinn som jag skulle ha till det här armbandet. Sedan gjorde jag två treflätor av tenntråd och en orangefärgad lädersnodd som jag hade liggande, och fäste dem längs armbandets kanter. Därefter trodde jag att armbandet skulle vara klart men jag blev dock inte riktigt nöjd med det; jag tyckte att det såg så tomt ut med bara sammetsbandet mitt på, så för att markera mitten sydde jag fast en enkel tenntrådssnodd mitt emellan flätorna. Den gjorde att armbandet genast såg bättre ut.

När man som i det här fallet använder ett tyg att täcka en del av tenntrådsarmbandet med går det betydligt enklare och snabbare att få det klart jämfört med om hela ytan skulle vara täckt av tenntrådsflätor. Det som är besvärligt och tar tid är nämligen arbetet med att sy fast flätorna och snoddarna med osynlig tråd, så ju färre sådana det är desto snabbare går det. Dock kan det vara svårt att limma tyget så att det ligger snyggt mot renskinnet; det vill gärna bli lite bubbligt, men det är väl med det som med allt annat i livet att det gäller att träna på det tills man lyckas få till det. Övning ger färdighet, som det ju heter. 

Om en stickad och tovad kasse i höstfärger

Hösten är kanske inte riktigt här ännu, i alla fall inte enligt vad kalendern visar, men i luften känner jag tydligt att den är på gång. Den här bärkassen i höstfärger som mamma har gjort är således passande för den åstundande årstiden. Den är stickad i ett sektionsfärgat tvåtrådigt ullgarn, och sedan tovad i tvättmaskinen. Modellen är ganska enkel; den har en rektangulär botten och sedan är den rundstickad i vanlig rätstickning ända upp till handtaget; där ett antal maskor maskades av och sedan lades upp igen, för att skapa det hål som utgör handtaget.

Vanligtvis brukar de tovade väskorna fodras, men den här bärkassen blev så stadig i sig själv att den inte behövde något fodertyg. Den översta kanten är dock dubbelvikt för att ge kassen mer stadga och för att undvika att handtagen inte skall töja sig alltför mycket.

Sammanfattningsvis blev det en praktisk bärkasse, som inte är tänkt att i första hand användas som handväska utan snarare till att bära större saker i, såsom till exempel böcker och pärmar som man har med sig hem från jobbet eller saker och ting som man har handlat. Och om inte annat kan man ju alltid använda den till att plocka äpplen i när dessa har blivit tillräckligt mogna.

Om den överblivna broderade blomman från mitt förra projekt

Det blev en broderad blomma över efter väsksömnaden som jag berättade om i förra inlägget, och den var jag tvungen att hitta på ett användningsområde för. Visserligen hade jag bara kunnat slänga bort den, kanske, som många gör med överblivna tygbitar, men den var så fin att jag gärna ville göra någonting av den. Dessutom har jag ju fått lära mig att "ittnô får förfares", och i den livssynen ingår det inte att slänga bort fullt användbara ting.

Så det slutade med att jag sydde en nåldyna av den lilla blomman. Inte för att jag direkt behövde någon ytterligare nåldyna; det var ju inte längesedan som jag sydde en, men det var vad broderiet passade till så då fick det bli en sådan. Och den kan ju vara bra att ha; kanske kommer det en tid då jag får behov av många nåldynor till flera sömnadsprojekt.

På den här bilden syns det för övrigt att en del av mina nålar är lite slitna; den längst till vänster har jag sytt med tills den har blivit krokig, och den i mitten har fått ett böjt öga. Det innebär således att mina nålar verkligen är välanvända...

Om en väska av en bonad

I second hand-butiken hittade jag en avlång väggbonad, broderad med långa stygn. Den använde jag till att sy en liten väska. Väskan är lagom stor till att använda som necessär, eller att bara ha nycklar och plånbok i när man skall ut i ett snabbt ärende.

Bonadens mönster bestod av fem broderade blommor; tre röda och två blå. En blomma klippte jag bort, och de återstående fyra vek jag dubbelt, så att det blev två blommor på varje sida av väskan. Sedan sydde jag ihop den i sidorna och fodrade med en bit mörkbrun lakansväv.

Därefter sydde jag i en dragkedja som jag hittade i mormors gamla samlingar. Att sy i dragkedjor brukar vara svårt för en så pass ovan sömmerska som undertecknad, i alla fall om man vill att det skall se snyggt ut, men faktum är att det gick riktigt bra den här gången. Övning ger färdighet, brukar det ju heta, och det verkar som om det påståendet verkligen stämmer.

En ganska enkel och praktisk liten väska, således, som nog kommer att bli riktigt välanvänd ett tag framöver.

Om en lila TV-trana

Att jag vurmar för tranor har nog framgått tidigare på dessa sidor, så lyckan var stor när jag i second hand-butiken hittade en trana i trä för tre guldtior. Jag har fått lära mig att sådana här tranor ibland kallas för TV-tranor, eftersom de på den tid då TVn ännu var en nymodighet kunde placeras på den.

Själva formen på den här tranan är fin och jag gillar att den är gjord i ett enda stycke. Många TV-tranor brukar annars vara fastskruvade/limmade på en träfot vilket inte alltid är lika snyggt; då är den här betydligt stiligare. Däremot hade träet den var gjord i glesa årsringar och en stor och ful brun kvist missprydde ena sidan av näbben, så jag bestämde mig för att måla den. Jag sandpapprade bort det värsta av den lack som tranan var indränkt i, och sedan målade jag den med vanlig lila allmogefärg. 

När jag skulle fotografera tranan skulle förstås nyfikna Ellen vara med, och de flesta bilderna såg ut ungefär så här, med Ellen som stack fram någonstans i ett hörn. 

På vissa bilder var Ellen med i betydligt högre utsträckning än jag skulle önska, och själva motivet syntes nästan inte alls. Intressant dock att hon på bilden till höger böjer svansen precis efter tranans former. 

Hur som helst så blev jag i alla fall nöjd med min lilamålade trana, och nu står den i mitt fönster på en virkad duk och omgiven av krukväxter. Så här fin var skuggan av den tidigt imorse då solen precis hade gått upp och jag ännu inte hade dragit ifrån gardinerna.