Om min lilla väska av provlappar

Den här väskan är sydd av åtta provlappar som räddades från att slängas bort. Tyget är av den grövre sorten; kanske har det från början varit tänkt som ett möbeltyg. Jag använde fyra provlappar i rött till den ena sidan... 

...och fyra lappar i beige, brunt och grått till den andra. Eftersom jag tycker bäst om rött är det tänkt att de färgerna skall vara framsidan, men jag kan också vända på den lilla väskan om jag vill variera mig vid något tillfälle. 

För att den skall bli stadigare har jag som jag brukar fodrat den med en vanlig plastmapp, och så har jag sytt i ett blankt innertyg. Väskan stängs med en dragkedja som jag fick sy i för hand, och det var sannerligen inte det lättaste att få den så rak och fin som jag ville ha den. Den uppmärksamme betraktaren ser att den bubblar sig lite längst till höger, vilket inte är så tjusigt, men tyvärr var det det bästa jag kunde åstadkomma. Jag måste nog träna mer på att sy i dragkedjor, så att jag blir säkrare på det och kan få det att se snyggare ut. 

Broschen köpte jag på en second hand-butik för en billig penning. Den saknar två glasstenar i den spretiga frisyren, och kanske var det därför som den var så billig. Jag klickade dock dit lite lim i de små hålen, och när det hade torkat så syntes det nästan inte att det saknades två stenar, även om läsaren nog ser på den här närbilden var stenar har ersatts med lim. I vanliga fall räknar jag dock inte med att någon kommer att skärskåda väskan och broschen så noggrant, och då kommer det inte att märkas. 

Jag valde att inte ha någon axelrem till min väska, utan bär den under armen eller i handen. Sammanlagt var den ett mycket billigt syprojekt; det enda som kostade mig någonting var broschen och sytråden som jag sydde ihop väskan med. Plastmappen hade jag liggande hemma, provlapparna skulle slängas, fodertyget har jag fått och dragkedjan hittade jag i mormors samlingar; den har sprättats bort från något annat plagg en gång i tiden. Allt som allt en synnerligen billig liten väska...

Om ett uppenbart misstag

Jag brukar alltid ha en pärlstickad handledsvärmare på gång som jag stickar några varv på lite då och då när jag inte har någonting annat för mig. Det tar ofta månader, ibland ett halvår mellan varje sådan handledsvärmare, eftersom jag inte stickar på dem med någon särskild regelbundenhet. Igår gjorde jag i alla fall färdigt den ena av det par som jag håller på med just nu, och lade upp och började sticka på den andra handledsvärmaren. Plötsligt fick jag dock se att jag hade missat en del av mönstret på den stickning som jag trodde var färdig. Den uppmärksamme betraktaren ser nog också mitt uppenbara misstag...

Just det; jag har glömt en halv ruta längst till höger i den sista rapporten, vilket förstås gör att mönstret blir helt fel och inte kommer att stämma när man syr ihop handledsvärmaren. Så nu måste jag repa upp och sticka om den biten. Som tur var gjorde jag ju missen precis innan jag maskade av, så jag kommer ju inte att behöva repa upp särskilt många varv, men det är trist och tråkigt ändå. Eller tôligt, som det heter på min dialekt...

Om en hemgjord midsommarstång

Jag har sett att man i en del butiker kan köpa en liten midsommarstång till att ha på ett bord eller en bänk, och även om de som finns till försäljning är fina så är det roligare att göra en egen, dessutom en med riktiga löv. Så nu skall jag visa hur pappa och jag gjorde vår egen bordsmidsommarstång.

Pappa gjorde i ordning stommen och den tillhörande foten i trä. Till ringar hade jag tänkt använda två gamla kasserade gardinringar. Jag tog dock bort nyporna som man hänger gardinerna i så att bara träringarna återstod.

Sedan var det dags att börja linda stången med björklöv och fästa med grönfärgad blomsterbindningstråd. Björklöv hör midsommartider till, tycker jag.

Det är viktigt att inte ta för många löv i taget; utan det skall vara små buketter som surras fast med ståltråden. Sammanlagt gick det dock åt en större mängd löv än jag hade räknat med.

När sedan hela stången var lövad lindades gardinringarna med band, och så knöts de fast med rosetter i tvärslån. Därefter korslades ett band om mitten, lindades om ringarna och knöts sedan med ännu en rosett i toppen, där jag stack ner en liten pappersflagga. Klart!

Kanske är vår midsommarstång inte lika perfekt som de man köper i butiken, men den har ett personligt uttryck, och det är för mig det viktigaste. Och med denna lilla beskrivning av en hemgjord midsommarstång önskar jag och Ellen en glad midsommar.

Om det fortsatta arbetet med stjärntäcket

Mitt lapptäcke med stjärnor växer vidare, och även om det går långsamt så har det i alla fall blivit lite större sedan sist. Som synes så består varje stjärna av två olika tyger; tre flikar i varje färg. Jag har försökt använda mig av två tyger i liknande färger eller till och med ton i ton med varandra inom varje stjärna, i den mån det har låtit sig göras. Däremot är stjärnornas inbördes ordning utan struktur; där har jag sytt in dem hursomhelst. Den enda är att jag har försökt undvika att två stjärnor med likartade färger hamnar intill varandra.

Det roliga med lapptäcken är som jag har påpekat tidigare att man får återanvända alla gamla minnen i form av tyger. Den här stjärnan är sydd av bitar från ett gammalt förkläde som jag minns tydligt från min barndom. Förklädet hade en tillhörande städmössa med volangkant, sydd i samma tyg som förklädet, vilket knappast är särskilt vanligt nuförtiden. Jag har då i varje fall inte sett ett nutida och modernt förkläde med tillhörande volangmössa...

Om ett blomstrande armband

En gammal urvuxen festkjol i ett blankt mörklila tyg kan man ju inte bara slänga, utan antingen skänker man den till second hand-butiken, eller så använder man den till något syprojekt. I det här fallet valde jag det sistnämnda. Jag klippte till två tygresor från kjoltyget och sydde ihop dem till två enkla blommor, fäste dem på en skinnrem och sydde fast ett lås, och så fick jag ett snabbgjort men ganska iögonfallande armband.

Här ser man den smala skinnremmen som jag sydde fast blommorna på. Det är en rem till en handväska som jag har klippt till så att den passar min handled.

Knapparna letade jag fram ur mormors och farmors omfångsrika knappsamlingar, och dessa fick bli blommornas mitt. Det enda som återstår nu är att fundera ut vad jag skall göra med resten av kjolen. Det finns ju en hel del tyg kvar att använda till andra projekt...

Om att tova väskor i tvättmaskinen

Att tova i tvättmaskinen är som jag har påpekat förut ingen exakt vetenskap, och det kan vara svårt att veta hur mycket föremålet i fråga krymper. Här kommer ett exempel på hur det kan se ut: 

På den här bilden visas en färdigstickad väska; den är gjord i ett tvåtrådigt ullgarn på stickor nummer fem. Alla trådar har fästs och den här väskan är redo att tovas i tvättmaskinen.

Och här ses en väska stickad på samma sätt i ett tvåtrådigt ullgarn, men efter att ha tovats i tvättmaskinen. Som synes så har den blivit betydligt mindre och stadigare.

När man lägger de båda väskorna ovanpå varandra så syns skillnaden tydligt; ungefär så mycket som på bilden ovan krymper en väska efter en maskintvätt. Fast resultatet är förstås svårt att förutsäga; ibland kan väskan ha tovats för lite så att man då måste tvätta den en gång till, och andra gånger kan den ha gått ihop för mycket och då är det inte mycket att göra. Så det finns inga garantier när man tovar på det här sättet. Men det är alltid lika spännande varje gång man öppnar luckan till tvättmaskinen för att se hur resultatet har blivit, och ofta blir det riktigt bra.

Om mitt tenntrådsarmband i rött och lila

Rött och lila är två färger som jag tycker blir spännande tillsammans, och det här armbandet är gjort i just de färgerna. Somliga skulle kanske säga att de skär sig med varandra och därför inte skall användas tillsammans, men det håller jag inte med om. Själva armbandsmodellen är ganska enkel; den består av två fyrflätor med tenntråd och tjock nylontråd i rött och lila, och tre enkla tenntrådssnoddar.

Skenet bedrar dock lite, ty även om armbandet må se enkelt ut så är det inte riktigt lika enkelt att göra, eftersom man måste se till att båda flätorna är lika hårt åtdragna så att färgerna inte förskjuts utan ligger intill varandra hela tiden. Om man vill göra det lättare för sig kan man förstås använda sig av samma färg på all nylontråd i flätorna, eller kanske till och med nöja sig med ett smalare armband som bara består av en fläta och två snoddar. 

Om mina mest värdefulla trasmattor

En dag för mer än femton år sedan fick jag tre trasmattor av mormor. På bilden ovan syns två av dem, den tredje ser ungefär likadan ut som mattan till vänster. Mormor berättade för mig att "dissa ä så värdefulle", inte i pengar naturligtvis men i ålder och affektionsvärde, och att det var viktigt att de skulle tas vara på. Mattorna är både trasiga och slitna, men trots det tycker jag att de är så tjusiga. Övertalningsförsök till att få mig att slänga bort dem har gjorts, men jag tänker absolut inte göra mig av med dessa. 

Till bottnarna har man använt sig av vad som verkar vara gamla blåbyxor, och den mittersta mönsterbården är vävd i blekrosa. Antagligen var färgerna starkare när mattan var ny, eftersom jag skulle tro att den måste ha bleknat under årens gång.

Jag har fått lära mig att man absolut inte skall väva av trikåtrasor, men på den här bilden syns det att man ändå har använt sig av sådana i mönsterbården. Och sakernas förhållande var förstås annorlunda förr i tiden; då fick man naturligtvis använda sig av vad man hade tillgång till, och man kunde inte vara alltför nogräknad rörande materialvalet.

Som så ofta när jag lägger ut saker för fotografering dök Ellen upp och skulle vara med, och här testar hon mattans klösmotstånd. Den verkar ha fått godkänt. 

Den högra mattan har samma slags mönsterbård, men den har bara två bårder, i övrigt är den smalrandig i blått, vitt och svart. 

Fransarna är rejält slitna efter att ha varit trampade på i många år, men det hör ju till mattans charm. Tyvärr frågade jag aldrig mormor vem som har vävt de båda trasmattorna, dumt nog, men kanske är det mormor själv som har gjort dem i sin ungdom, eller möjligen någon i generationen före henne. Oavsett vilket så var den här väverskan betydligt skickligare än mig på att få till fina mönsterbårder, så detta är någonting för mig att sträva mot och inspireras av i mitt framtida vävande.