Om mitt tygarmband med knappar

Enklaste tygarmbandet med knappar gör man genom att klippa av den smala änden av en slips. Jag köpte min slips i second hand-butiken för en tia, och klippte av så lång bit som jag behövde för att den skulle passa runt min handled. Sedan sydde jag i en stor tryckknapp och lät den bli en enkel och osynlig knäppning. Därefter var det bara att länsa mormors och farmors knappsamlingar på de allra finaste knappar jag kunde hitta. 

Någon i släkten har tydligen fått tag i knappar från OS i München 1972. Under den fina knappen i rött och guld sitter tryckknappen dold. 

Knappar i såväl trä och glas som plast och metall finns med på mitt armband.

Och nog blev det ganska bra, trots sin enkelhet. Det duger till exempel alldeles utmärkt till att ha på sig när man skall klia Ellen under hakan.

Om den kvarvarande lapprutan och hur den blev till en kudde

Det har blivit flera kuddar på sistone, och nu har jag gjort i ordning ytterligare en.

Av den kvarvarande lapprutan efter min mormorsmor har jag sytt en blå kudde, och den här gången kantade jag med blått linnetyg istället för med bomull. Det här lite glesa linnetyget tycker jag jättemycket om, delvis för att det är vackert men också för att det går alldeles utmärkt att brodera korsstygn på den glesa väven. Visserligen kan det vara svårt att räkna trådar i de mörka färgerna, i alla fall med mina ögon, men om man håller upp väven mot ljuset så går det bra att se hur man skall sy.

Den här gången valde jag att brodera några ord av den olycklige poeten som dog i en duell för mer än trehundra år sedan. Med tanke på lapprutans brokighet så tyckte jag att det var en passande strof. Jag har dock tagit mig friheten att utesluta orden all och ju ur strofen.

I hörnen har jag som så ofta sytt fast tofsar. Tyvärr var det enda vita garn som jag hade i gömmorna ett akrylgarn, vilket inte är min förtjusning, men jag kunde inte precis springa och köpa ett nytt nystan i äkta ull bara för ett par tofsar på en kudde. Så akryl fick det likväl bli.

Och här ser vi en ganska nöjd kuddsömmerska med sitt verk.

Om mitt nya lappsömnadsprojekt

Efter det att jag avslutade mormors blomsterträdgård har jag saknat att ha ett handsömnadsprojekt att sy på, och jag bestämde mig därför för att börja på ett nytt handsytt lapptäcke. Den här gången skall jag försöka ge mig på ett stjärntäcke. Det är dock betydligt svårare att sy stjärnor än sexkanter, har jag insett; det är inte lätt att få de vassa hörnen i stjärnornas mitt snygga, och det irriterar mig oerhört när jag inte lyckas få dem så exakta och perfekta som jag vill. Dessutom gjorde jag nog rutorna i minsta laget, vilket gör att det inte går särskilt fort fram. Men å andra sidan är det ju inte särskilt bråttom med mitt täcke; jag har ingen deadline utan kan hålla på med det hur länge jag vill. Det får ta den tid det tar, helt enkelt.

Om snyggt och styggt och vad som definierar skönhet

Den här påskbonaden, som hittades i en låda häromdagen, är kanske inte så vacker egentligen; om jag ser på den rent objektivt så är tuppen för kantig och gräll i färgerna för min smak. Det är emellertid så att min mormor har vävt bonaden, och om jag blundar så kan jag se hur den hängde på morfars och mormors vägg i påsktider under hela min barndom. Och därför tycker jag naturligtvis att den är jättefin. Så det där med vad som anses vara snyggt respektive styggt kan bero på många olika företeelser, och skönhet definieras inte bara av hur föremålet i fråga ser ut och tilltalar ens smak, utan även av helt andra saker, såsom i detta fall gamla minnen. Och med den lilla filosofiska funderingen vill jag önska eventuella läsare en Glad Påsk!

Om pärlstickade handledsvärmare

Jag har ofta ett par pärlstickade handledsvärmare på gång som ett extraarbete att ta till när jag tröttnar på det jag håller på med eller inte har någonting annat att göra. Man kan alltid sticka några varv på dem medan man funderar över nästa projekt. Det är enklare än man kanske skulle kunna tro att sticka med pärlor eftersom man hela tiden använder sig av räta maskor, och med tanke på att handledsvärmare är ganska små blir man också snabbt klar, vilket alltid är en fördel. Dessutom är de lätta att hitta mönster till; man kan till exempel ta till korsstygnsmönster, gamla virkbeskrivningar eller helt enkelt rita sina egna bårder.

Jag stickar de allra flesta av mina pärlstickade handledsvärmare i tunt alpacka-garn, ty det är mjukt och varmt och passar alldeles utmärkt för ändamålet. Det är dessutom ett ganska luddigt garn, vilket gör att de blir extra varma och mysiga.

Om mitt tenntrådsarmband med små blå glaspärlor

Det här tenntrådsarmbandet är sytt av sju tenntrådsflätor trädda med små glaspärlor i olika nyanser. Det innebär ganska mycket pyssel och pill innan man är klar med ett sådant här armband, men det är det väl värt i slutändan. Det mest tidskrävande är förstås att sy fast alla flätorna med osynlig sytråd; man måste sy ett stygn i varje ögla, och det blir rätt många stygn när man har så många som sju flätor.

Däremot är det desto roligare att tänka ut olika färg- och mönsterkombinationer, och den här gången blev det riktiga vårfärger. Synnerligen passande för årstiden, tycker jag.