Om blå tumvantar med korsstygnsbroderi

Egentligen är det ju helt fel tidpunkt på året för att visa upp varma tumvantar, men när nu dessa har blivit klara så måste de ju dokumenteras, vårväder eller ej. Detta par har mamma stickat av ett blått blandgarn som från början var tänkt till ett annat projekt som dock aldrig blev av, och det har gjort att garnet har blivit liggande. Nu kom det dock till sist till användning. Den slätstickade modellen är tämligen enkel och har resårstickning runt handlederna.

På handryggarna broderades med korsstygn vad som mest liknar två stiliserade hjärtan. Broderiet är hämtat ur en mönsterbok och visade sig passa perfekt till detta par vantar. (Det är för övrigt inte lätt att hitta på kreativa sätt att ta bilder på vårt hantverk; ofta blir alla bilder ganska lika varandra, men att luta vantar mot ett stånd med snödroppar har jag inte gjort förut. En ny och kreativ idé, således.)

Om det färdiga mobilfodralet

Så här blev då mitt nya mobilfodral, som jag lyckades färdigställa efter en hel del bråk med en symaskin som krånglade och inte gjorde som jag ville. Jag har verkligen fått god användning för min sprättkniv under det här projektet då min ihopsömnad av fodralet inte blev lyckad på första försöket (och inte på det andra heller), men efter många om och men lyckades jag till sist få till det.


Jag har fodrat mitt fodral med en bit loppisfyndad lila lakansväv, detta för att göra det stadigare och skydda mobilen från repor och skador. Fodret gjordes lite mindre än den lappsömmade utsidan och jag sydde sedan fast det för hand en bit nedanför öppningen.

Jag gillar det faktum att mitt fodral blev riktigt färgglatt och jag måste säga att jag tycker att baksidan blev snyggare än framsidan eftersom den i sömmen där tygerna möts består av fler färger. Och ju mer färg desto bättre, enligt min mening. Dessutom är fodralet praktiskt eftersom alla de tyger jag har använt mig av är bomullstyger, och det gör att det går att tvätta fodralet på hög värme i tvättmaskin vid behov.

Sammanfattningsvis är jag rätt nöjd med mitt nya mobilfodral och jag har redan använt det varje dag under den senaste veckan. Förutom färgerna så gillar jag det faktum att det är personligt och att ingen kan ta miste på att mobilen med det här fodralet tillhör mig, ifall jag skulle råka glömma den på till exempel jobbet. Superbra!

Om ett nytt fodral till mobilen

Mitt mobilfodral av återbrukstyger har använts ganska flitigt till vardags under mer än ett års tid, men på sistone har det börjat se slitet och ganska smutsigt ut. När det dessutom gick hål på det insåg jag att det började bli dags att tillverka ett nytt mobilfodral som man inte behöver vara särskilt rädd om, utan som passar att använda dagligen och i vardagslag.

Kanske borde jag ha varit lite mer kreativ och försökt tänka ut någon nyskapande och annorlunda idé när jag nu skulle sy ett nytt mobilfodral, men jag var rätt nöjd med mitt gamla färgglada och lappsömmade fodral så jag beslutade mig för att tillverka ett liknande enligt samma princip. Jag använde samma pappmallar som jag använder för att sy mitt lapptäcke och tygerna valde jag ut på måfå ur min omfattande tygsamling.

De flesta av de tyger som jag använde mig av är loppisfyndade, några kommer från mitt inköp av lapptäckstyger i somras och några är återbrukade från gamla gardiner och sängkläder, till exempel den fina elefanten som en gång har suttit på min systers påslakan. Fjorton lappar syddes ihop för hand och snart skall de sys ihop på symaskin till ett mobilfodral. Fortsättning följer...

Om lapptäcket och hur det växer vidare

Jag har gjort ett nytt ryck med mitt handsydda lapptäcke och det är nu så långt att jag fick stå på tå och sträcka armarna så högt upp över huvudet som jag bara kunde för att fästa det med nålar mot väggen. Jag vet inte riktigt hur långt jag skall göra det men det känns som om det börjar närma sig färdig längd, ty det skall ju helst inte vara längre än en vanlig säng.

Det syns ganska väl på bilderna hur eländigt skrynkligt täcket är; jag har sytt på det under lång tid och därmed skrynklat till det ordentligt. Därutöver skulle det nog behöva tvättas, ty jag har haft det med mig både ute och inne och har arbetat med det i olika miljöer. Dessutom blir det kvar lite klisterrester efter tejpen på sina ställen och dessa behöver också tvättas bort. Fast det kan jag givetvis inte göra förrän handsömnaden är klar och alla pappmallar är borttagna. Och sedan är frågan vad jag skall ha för stoppning i täcket; billig men lättskött syntet eller skall jag kosta på med riktig quiltvadd av ull? Det får jag fundera på medan jag syr vidare...

Om nya tag med handsömnaden

Jag har varit lite trött på mitt handsydda lapptäcke på sistone och har inte heller haft någon vidare sömnadsinspiration, så därför har arbetet fått ligga på vänt ett tag. Idag fick jag dock lust att sy igen och jag har därför plockat fram täcket och tygerna för att börja på nytt med sömnaden.

Arbetet med täcket går som läsaren märker inte särskilt fort fram; det är mer än ett år sedan som jag började sy på det och jag är ju långt ifrån klar med det ännu. Nå, det får ta den tid det tar; jag vill bara sy när arbetet känns roligt och lustfyllt, och gör det inte det så väntar jag och ägnar mig åt någonting annat istället tills det känns roligt sy igen. Att det inte går särskilt snabbt gör ingenting; det innebär nog snarare att jag kommer att uppskatta täcket desto mer när det är klart eftersom jag vet hur lång tid det tog att färdigställa det. Och för övrigt är det ju bara bra med riktig gammal hederlig slow craft...

Om en stickad muff

För att bli av med lite gammalt restgarn provade jag att sticka en värmande muff. Den är stickad av ett melerat blandgarn som jag har haft liggande oanvänt i minst tio år men nu äntligen fick bruk för. Som dekoration sydde jag fast tre tofsar som nog ursprungligen är avsedda för gardinuppsättningar, men eftersom de var i samma färgskala som garnet tyckte jag att de passade som utsmyckning på min muff.

På insidan är den resårstickad i svart ullgarn och den är fodrad med en gammal sliten halsduk som egentligen var färdig att slängas men som nu kom till användning i alla fall. Dock insåg jag när jag provade den att jag nog borde ha försökt göra min muff ännu varmare och tjockare och fodrat den med något mer, ty vid starka vindar blåser det kallt rakt igenom den, märkte jag.

Min stickade muff får dock anses som en kul grej snarare än som någonting som jag kommer att ha bruk för. En muff är ju inget särskilt praktiskt plagg egentligen; det är ganska obekvämt att gå och hålla händerna framför sig hela tiden, tycker jag, och den kommer därför knappast att bli välanvänd. Men det är alltid roligt att experimentera och det var därför kul att prova att tillverka en egen.

Om en second hand-fyndad bonad

Som bekant så är jag svag för gamla broderade bonader och håller alltid ögonen öppna efter sådana då jag besöker second hand-butiker. Häromveckan kom jag över den här fantastiskt fina men lite sneda och vinda bonaden med religiöst budskap. Den är riktigt fin, tycker jag, och orden träffade mig dessutom rätt i hjärtat ty i likhet med de flesta andra har jag nog hårdnats lite väl mycket i den strid som kallas livet.

Den person som har broderat bonaden har dock slarvat lite och broderat innanför de ritade linjerna, vilket ju inte är helt korrekt. Tanken är ju att man istället skall brodera över det ritade mönstret för att det inte skall synas. Jag kan dock tycka att det inte gör så mycket och att de ritade linjerna som sticker fram här och var är en del av bonadens charm. Fast det kan jag bara säga då det är någon annan som har gjort den; hade det varit jag som hade broderat den så hade jag irriterat mig oerhört på det faktum att den inte är perfekt. Det är rätt märkligt, egentligen, att jag har högre krav på det jag själv åstadkommer än på det som någon annan har gjort.

När jag betalade för bonaden så pratade jag en stund med butiksbiträdet i second hand-butiken, en äldre dam som påtalade att det ligger mycket arbete bakom en sådan här handbroderad bonad, att det är synd att de har blivit så omoderna och att folk då inte uppskattar den här sortens handarbete längre. Nå, JAG uppskattar det i alla fall, svarade jag, och nu tänker jag hänga upp den här i mitt sovrum, omodernt eller ej. Och det är också just precis vad jag har gjort idag.