Om hur lapptäcket fortsätter att växa fram

För tillfället ser detta mest ut som en eländigt skrynklig gammal tygtrasa men faktum är att det föreställer det handsydda lapptäcke som håller på att växa fram, tygbit för tygbit, blomma för blomma.

Skrynkligt blir det medan jag arbetar med det; det går inte att undvika, men det kommer att se desto bättre ut när det så småningom är färdigsytt och har blivit tvättat och struket. Dit är det dock ett bra tag kvar; det går ju inte precis fort att sy för hand, men så syr jag också bara på det då och då när jag har lust med det och låter det ta den tid det tar.

Det kan ibland gå åt mycket tid till att fundera på vilket tyg jag skall använda mig av härnäst och hur det skall kunna passa in i täcket. Jag vill inte gärna att två blommor i alltför likartade tyger eller färger skall hamna intill varandra, och ibland blir det en hel del pusslande och flyttande och funderande för att undvika att så skall bli fallet. Men det är också det som är riktigt bra med sådana här projekt; att ingenting är bestämt sedan tidigare utan jag väljer vilket tyg jag skall använda inför sömnaden av varje ny blomma. Det gör hela arbetet så mycket roligare.

Om ett tenntrådsarmband med vävda mönstrade band

Gullvivorna står i full blomning, men vi plockar dem inte utan njuter bara av deras skönhet. Däremot sys det tenntrådsarmband i det här huset, och här visas ett exempel på ett ganska nygjort sådant.

Ett armband av det här slaget är enkelt och snabbt att göra; lite av en latmansvariant eftersom man inte behöver fylla hela ytan med tenntråd utan istället täcker stora delar av armbandet med vävda band. Här har jag limmat fast två mönstrade band intill varandra på en remsa av renskinn, och mellan de båda banden har jag sedan sytt fast en enkel fyrfläta i tenntråd. Därefter har jag kantat armbandet med två tenntrådssnoddar för att rama in de vävda banden. Arbetet gick således ganska snabbt och lätt, men trots det blev det både ett riktigt snyggt och effektfullt armband. Och detta är dessutom en modell som man kan variera i all oändlighet eftersom det finns massor med olika mönstrade band att experimentera med. Tänk bara allt spännande som man kan hitta i second hand-butiker...

Om början på ett yllebroderi

Häromveckan påbörjades arbetet med ett nytt yllebroderiprojekt, och här kommer en beskrivning av hur det gick till. Först ritade mamma upp en enkel skiss över hur broderiet skall se ut på ett vanligt A4-papper. Tanken är att slutprodukten skall bli en liten nätt väska och att broderierna skall vara på fram- respektive baksidan. Inspiration till motiven kommer från olika mönsterböcker men de har fått en egen twist.

Därefter ritades motiven av med vattenfast tuschpenna på genomskinlig plast. Man kan säkert använda sig av olika sorters plast; vi tog OH-plast då det var vad vi råkade ha hemma.

Därefter prickades mönstret med en ganska tjock säkerhetsnål. För att skydda bordet använde jag ett välanvänt underlag för torrtovning.

Resultatet av prickningen blev många små hål längs de svarta mönsterlinjerna.

Därefter lades den prickade plasten mot den bit vadmal vi hade klippt till, och så målade vi med vit textilfärg över hela plastens baksida.

Sedan drogs plasten bort och då hade motivets konturer överförts till tyget. Plasten går att skölja av med varmt vatten om man vill använda den som mall fler gånger. Eftersom väskan skall vikas dubbel måste man tänka på att vända uppochner på det nedre motivet när man överför det, för att det skall bli rättvänt på den färdiga väskan.

Och nu har mamma börjat med sömnaden av broderiet (en kant tråcklades längst ner för att visa var väskan skall vikas). Fortsättning följer så småningom när arbetet har kommit lite längre.

Om roströda handledsvärmare i alpackagarn

Säsongens sista par handledsvärmare tror vi nu har tillverkats i detta hus; vädret blir ju allt varmare och behovet av slika plagg är i princip överflödigt. Detta par blir nog inte så mycket använt nu i vår utan får nog ligga på vänt i byrålådan tills det blir dags för höstrusk och kyligare väderlek.

Denna gång har mamma stickat ett par i rostrött alpackagarn av samma grundmodell som dessa handledsvärmare. Det har blivit något av ett favoritmönster; klassiskt, enkelt och rätt så snabbstickat och dessutom går det att variera i många olika garnkvaliteter och färger.

Om mina rosenmönstrade sjalar som har fått nya virkade kanter

Minns ni mina rosenmönstrade sjalar/halskläden med slitna fransar som jag köpte i second hand-butiken tidigare i våras? Nå, kanske inte för det var ju ett tag sedan som jag berättade om dem i det här inlägget. Jag har arbetat med att virka nya kanter till dem under ett bra tag nu, och till sist har de äntligen blivit klara.

Den svarta sjalen var den första som jag började arbeta med, och den fick en virkad kant i entrådigt ullgarn. Jag virkade ett väldigt enkelt mönster med bågar av luftmaskor som man fäster i varandra med en fast maska; hur simpelt som helst men ändå rätt effektfullt, tycker jag. Längst ner i varje båge virkade jag in en svart farfallepärla för att ge både lite tyngd och glans åt sjalen. 

Därefter virkade jag kanten till den röda sjalen. Även där använde jag mig av entrådigt ullgarn, fast ett rött den här gången, och för att variera mig virkade jag stolpar istället för bågar. Den här sjalen fick också en pärlkant längst ner, dock inte med svarta utan med röda genomskinliga glaspärlor. Sjalen har tidigare varit ganska utsatt för slitage och det fanns några små hål här och var som jag lagade så osynligt som jag förmådde med det röda ullgarnet. Dock kan man inte undgå att lägga märke till att den är lagad om man skärskådar den noga, men jag tycker inte att det gör så mycket eftersom lagningarna ju är en del av sjalens historia.

Slutligen var det då dags för den gröna och tillika den sista av sjalarna. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den eftersom jag förstod att det nog skulle bli svårt att hitta ett garn i samma ärtgröna nyans som sjalen. Sedan kom jag dock på att vi fick en kasse garn av en släkting och däri fanns det härvor tunt grönt garn av okänd garnkvalitet. Detta garn visade sig tursamt nog passa i princip perfekt till sjalen. Den gröna nyansen är för övrigt mycket svår att fånga på bild; min kamera vill inte riktigt återge den såsom jag tycker att den ser ut i verkligheten, även om det är bra nära.

Dock hade jag redan använt de enda virktekniker som jag behärskar på de första båda sjalarna (det vill säga stolpar och luftmaskor) och någon mer variation på virkad kant kunde jag inte komma på, trots att jag försökte och experimenterade med några olika varianter. Inget av mina försök blev riktigt bra, så jag gjorde till slut en kant av virkade luftmaskor på den här sjalen också; samma sorts kant som på den svarta. Enda skillnaden är den att jag här gjorde fler och betydligt mindre bågar, och jag virkade även fler varv. Denna sjal kantades också med glaspärlor, helt genomskinliga utan någon färg och tre stycken i varje båge. 

Sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd med mina second hand-fyndade sjalar; de blev som nya med sina virkade kanter och jag har redan börjat använda dem flitigt. Den gröna är för tillfället min favorit, tror jag; härlig ärtgrön färg, jättefint rosentyck och en kant med ordentlig tyngd i, eftersom den har betydligt fler pärlor längs kanten än de båda andra. Den piggar nu upp både min oftast svarta klädsel och tillika mitt humör.

Om en loppisfyndad bonad

Som jag har berättat vid tidigare tillfällen är jag mycket förtjust i broderade bonader med ordspråk och håller ständigt utkik efter sådana när jag besöker second hand-butiker. Nyligen hittade jag den här bonaden för femtio kronor, vilket egentligen är oförskämt billigt med tanke på hur mycket tid, arbete och möda som någon har lagt ner på att brodera den en gång i världen. Jag tvekade inte utan köpte den på studs, och inom 24 timmar var den upphängd på en av de mest centrala platserna i huset.

Glädjen med att gå på loppis och springa i second hand-butiker är den att man plötsligt kan råka på sådana här fantastiska fynd. Man kan verkligen finna riktiga skatter på loppisar och när jag någon gång hittar en sådan, som den här bonaden, känns det helt fantastiskt. Då kan man verkligen tala om lycka.

Om ett tenntrådsarmband i gult

Så har det blivit dags att förevisa ett nytt tenntrådsarmband igen; denna gång ett gult sådant. Egentligen borde detta kanske ha varit ett passande inlägg att publicera under påsken, men vid den tiden blev det inte av utan inlägget får komma nu istället. Påskliljorna blommar dock fortfarande och en sådan fick vara med på bilden, så lite påskanknytning får det här armbandet ändå.

Tenntrådsarmbandet har en flätad pärlrad i mitten och på sidorna omgärdas denna av fyrflätor gjorda av tenntråd, grön koppartåd och gul nylontråd. Allra längst ut på kanten sitter dessutom snoddar av tenntråd som ramar in hela armbandet. Färgen på nylontråden och glaspärlorna var i princip av samma gula nyans, närmare än så går det nog inte att komma, och jag var mycket nöjd med att jag lyckades få tag i dessa båda som överensstämde med varandra så bra. Ibland har man riktig tur.