Om ett yllebroderat mobilfodral

Efter att jag länge har gått omkring med ett tillfälligt mobilfodral i lappteknik (vilket kan beskådas här) har nu ett mer genomarbetat fodral tillverkats. Detta har mamma gjort och det består av svart kläde och har en yllebroderad blomma på framsidan. Blomman är egenritad med hjälp av inspiration från diverse mönsterböcker och den är broderad med ganska tunt ullgarn.

Fodralet är inte vändsytt utan sömmarna syddes på rätsidan och kanterna klipptes sedan i sicksack med en mönstersax. Vi räknar med att tyget kommer att töja sig lite med tiden så därför gjordes fodralet ganska snävt. Det återstår att se om så verkligen kommer att vara fallet; kanske är klädet så stumt att det håller samma form hela tiden. Tiden får avgöra hur det blir med den saken. 

Om början på ett nytt handsytt lapptäcke

Nu kunde jag inte hålla mig längre, utan den här veckan har jag börjat sy på ett nytt lapptäcke. Den här gången ville jag göra ett täcke med vit botten, fast det tyg jag valde är inte alldeles helvitt utan ljust beige för att göra intrycket lite mildare. Vitt är lite för skarpt, tycker jag. Sexkanterna är sydda för hand runt pappmallar och bildar tillsammans avlånga blommor som påminner om mormors blomsterträdgård; ett mönster som jag tidigare har sytt ett täcke i (det kan beskådas här). Det här mönstret med de avlånga blommorna har säkert också ett specifikt namn, men det känner jag dessvärre inte till. Jag får undersöka saken och försöka ta reda på vad det kan vara.

Ett lapptäcke med blommönster skulle lätt kunna göras väldigt romantiskt och gulligt om man bara använder sig av småblommiga tyger i milda pastellfärger, men det intrycket vill jag gärna undvika så jag tänker sy det här täcket av både randiga, rutiga, små- och stormönstrade tyger. Den enda regel jag har tänkt förhålla mig till är att se till att tygerna i blommorna är mönstrade, färgstarka och inte har alltför ljusa bottenfärger. I blommornas mitt syr jag ett enfärgat tyg i en färg som passar ihop med det mönstrade tyget.

Sexkanterna i det här täcket är ganska små; betydligt mindre än de sexkanter med vilka jag sydde mormors blomsterträdgård. Att bedöma storlek på bild är alltid svårt, men jag tog med avsikt med mina knubbiga tår på den här sista bilden för att det skall gå att få en uppfattning om storleken. Det kommer onekligen att ta tid innan det här täcket av små sexkanter blir färdigställt, i synnerhet med tanke på att jag inte kan hålla mig till ett projekt utan håller på med flera saker samtidigt. Förmodligen kommer det här täcket att ge mig sysselsättning i många månader, kanske till och med år framöver...

Om mina grå-blå tumvantar med kragar

Jag är mycket förtjust i kragvantar; de är varma och sköna och de vida kragarna gör att man kan ha både armband och handledsvärmare på sig under dem om det skulle behövas. Nu har jag äntligen färdigställt ett par enkla kragvantar som länge har legat på vänt i UFO-högen. 

Jag berättade om arbetet med detta par vantar redan för ett och ett halvt år sedan i det här inlägget, så det har verkligen tagit tid att få dem färdiga. Anledningen till att de har legat ofärdiga så länge är den att jag stickade fel på den andra vanten; jag placerade tummen för långt ner och upptäckte det inte förrän jag nästan var klar. Det gjorde att jag blev tvungen att repa upp en lång bit, och när jag sedan skulle sticka om det stycket hade jag ingen inspiration till att sticka på vantarna alls utan de blev liggande. Det finns ingenting som är så förödande för min arbetsmoral som att vara tvungen att repa upp och göra om långa stycken. Men om de får ligga tillräckligt länge glömmer man bort det inträffade, och då kan det vara desto mer inspirerande att färdigställa dem. Och det var just det som skedde den här gången. 

Vantarna är stickade i ett blandgarn av ull och alpacka. De vida kragarna blev klockade och nästan lite puffärmsliknande. Dessa är stickade i ett enkelt mönster medan resten av vantarna är slätstickade, och vid övergången från kragarna till slätstickningen minskade jag maskantalet med nära nog hälften.

Sammanfattningsvis är jag ganska nöjd med mina vantar och hoppas att de kommer att komma till nytta under vintern (ännu är väderleken dock lite för varm för att det skall vara lämpligt att använda tumvantar). Nu återstår bara frågan om de skall ha ett broderi på handryggen eller ej. Nog för att jag tycker att vantarna är fina som de är men ett broderi skulle nog göra dem ännu finare. Vi får se hur det blir med den saken...

Om att knyta solv

Jag har lite planer på att få igång en vävstol nu i vinter; dock inte den stora som man väver breda mattrasor på utan en liten vävstol som passar till mindre projekt, såsom till exempel löpare. Innan vi kan sätta upp väven behövs dock knytas nya solv, så det ägnar vi oss åt för tillfället. Det är inte svårt men däremot ett ganska långtråkigt och enformigt arbete, i alla fall om man måste knyta många.

Själva solvstocken, som redskapet man knyter solv på tydligen kallas, är givetvis hemgjord. Efter att ha mätt och räknat ut hur stora våra solv skulle vara sågade pappa till träet och satte fast metallpinnarna. Jag gjorde sedan grundmålningen och mamma gjorde dekorationsmålningen. Ett riktigt samarbetsprojekt, således.

Och nu håller vi på att knyta solv för fullt.

Förhoppningsvis blir det väl färdigt så småningom...