Om min Ellen-kudde

För tillfället är det väldigt tyst och tråkigt i det här huset, ty båda våra katter dog i somras med bara två månaders mellanrum. De betydde väldigt mycket för mig, och jag bestämde mig därför för att försöka göra någonting till minne av dem båda. Det skall bli två kuddar, och först ut är den här Ellen-kudden.

Jag började med att välja ut en bild på Ellen som jag tyckte var fin och passade till ändamålet, och sedan skrev jag ut den på t-shirt-transferpapper (finns att köpa i hobbybutiker). Därefter överförde jag bilden till en bit oblekt lakansväv. Detta var första gången jag provade transferpapper, och det blev riktigt lyckat, tycker jag. Den uppmärksamme betraktaren ser dock att bilden är lite skrynklig; det blev den när jag vände kudden ut och in, och jag vågar inte stryka på trycket, eftersom jag är rädd att värmen från strykjärnet kommer att förstöra det. Jag räknar dock med att skrynklorna kommer att släta ut sig när man har lutat sig mot kudden tillräckligt många gånger. 

Jag ramade in bilden med två olika tyger; först ett bomullstyg och sedan ett svart glesvävt linnetyg. Bomullstyget med hjärtan är en stuv som jag köpte i ett svagt ögonblick i en tygaffär för ett tag sedan; jag tyckte att tyget var fint men ångrade mig sedan när jag kom hem ty jag hade ingen aning om vad jag skulle använda det till. Det blev därför liggande i en byrålåda, tills jag nu äntligen fick bruk för i alla fall en del av tyget. 

I den svarta linneväven broderade jag in Ellens namn. Det var oerhört svårt att brodera jämna stygn på svart tyg, i alla fall för mina ögon, och fem bokstäver var fullt tillräckligt. Det lilla hjärtat satt på ett julklappspaket som jag fick en gång för många år sedan, och jag sparade det i fall att det skulle kunna användas till någonting. Och till den här kudden tyckte jag att det passade bra.

De fyra tofsarna i hörnen är gjorda i rosa ullgarn, i samma färg som några av de hjärtan som finns på tyget, och de är till för såväl dekoration som för att dölja det faktum att kudden inte blev exakt så rak som jag hade önskat. En rar liten minneskudde blev det i alla fall, och jag måste säga att den har det finaste motivet som någon av mina kuddar någonsin har haft. Härnäst skall jag sy en Hugo-kudde.

Om det återupptagna arbetet med stjärntäcket

Mitt lapptäcke med stjärnor har jag inte skrivit något inlägg om på länge, och det beror på att jag har varit ganska trött på det under en period och låtit det ligga i träda i väntan på bättre tider. Det är verkligen en fördel med att ha flera projekt på gång samtidigt; om man tröttnar på ett kan man lägga undan det och jobba med någonting annat tills man får lusten och inspirationen tillbaka. Och lusten att sy är precis vad jag har fått tillbaka nu, ty jag har börjat arbeta på mitt handsömmade stjärntäcke igen.

Det är naturligtvis ännu en bit kvar innan stjärnmönstret är färdigsytt, men det syns ändå att det alltmer börjar likna ett täcke i storlek. Jag hade sedan tänkt att sy en enfärgat kant runt alla stjärnor när de så småningom är färdigsydda; för att rama in och framhäva mönstret ordentligt, och jag har redan börjat fundera på vilken färg den kanten skall ha. Jag tycker mycket om rött och tror att det skulle passa, men jag ramade som bekant in blomsterträdgården med rött tyg, och för variationens skull vore det på sin plats att ta en annan färg den här gången. Frågan är bara vilken. Som tur är finns det ännu tid kvar till att fundera på vad jag skall välja för färg till mitt täcke. 

Beträffande tyget med julbockarna så funderade jag ett tag på om det verkligen passar med ett sådant uppenbart julmotiv i ett icke säsongsbetonat täcke. Till slut bestämde jag mig dock för att det fick vara med i alla fall; jag gillar julbockar, och dessutom har jag inte så gott om mörkgröna tyger, så jag behöver använda varje liten bit i den färgen som finns att tillgå...

Om hemstickade raggsockor

Raggsockor är ett måste om man vill undvika kalla fötter i detta hus, och de hemstickade är förstås de allra bästa. Detta par är stickat i ett ull- och nylongarn; ull värmer fötterna på ett oöverträffat sätt och nylon gör att sockorna blir hållbara och inte slits sönder med en gång. Den här gången användes också ett garn som randar sig självt, vilket gör att sockorna blir färgglatt randiga utan någon extra ansträngning alls. Enkelt, grant och oumbärligt i dessa hösttider. 

Om mammas grönmelerade fingervantar

När nu vintern snart är i antågande passar det bra med ett par hemstickade fingervantar i tunt ullgarn. Dessa är precis lagom; varken för varma eller för kalla och lätta att ta på och av vid behov. Just det här paret har mamma stickat, och hon har valt ett grönmelerat garn som randar sig själv, vilket förstås är smidigt när man vill att vantarna skall bli randiga utan att man behöver byta och skarva garnet hela tiden.

Att sticka fingervantar är kanske inget nybörjarprojekt, men samtidigt är det inte så svårt som man kanske skulle kunna tro. Det gäller bara att lugnt, metodiskt och noggrant sticka ett finger i taget.

Och här ser vi en nöjd och glad vantbärare med sina grönmelerade fingervantar.

Om ett traditionellt tenntrådsarmband

De flesta av mina tenntrådsarmband brukar vara egna påhitt med olika kombinationer av pärlor, nylontråd eller koppartråd, men jag kan faktiskt göra armband av det mer traditionella slaget också. Det här armbandet är tillverkat av tenntråd och svart skinn, de material som man vanligtvis brukar använda när man gör tenntrådsarmband.

De traditionella tenntrådsarmbanden är vackra, men tyvärr ligger det inte för mig att göra armband som ser likadana ut. Jag vill hellre experimentera och prova nya saker, testa olika färger och material i nya kombinationer, och av den anledningen är det sällan som jag gör traditionella armband. Det blir bara någon enstaka gång då och då, som vid det här tillfället...

Om mitt fortsatta sexkantsvirkande

Jag fortsätter att virka och virka ihop mina sexkanter, och nu har det blivit en lite större bit. Det är förstås långt kvar till den filt som jag tror och hoppas att det skall bli, men det märks att arbetet i alla fall går framåt. Alla garner är restgarner efter handledsvärmare som mamma och jag har gjort sedan minst fem år tillbaka, så det syns att vi har tillverkat en hel del av den varan, och i många olika färger...