Om en tornsvala i krympplast

Häromveckan berättade jag om mitt egengjorda silverlöv: den här gången tänkte jag visa upp ännu ett smycke, dock av ett betydligt simplare material än silver.

Den här tornsvalan har jag tillverkat av krympplast; en speciell sorts plast som krymper när man sätter in den i ugnsvärme. Jag ritade först upp min svala i ganska stort format på den svarta krympplasten, klippte ut den och gjorde ett hål för öglan med en håltång. Sedan satte jag in den i ugnen och då krympte svalan till den storlek den är nu: precis lagom stor till att hänga i en enkel silverkedja. Nu tänker jag bära den varje dag tills de riktiga tornsvalorna anländer, vilket inte borde dröja särskilt länge.

Krympplast var ganska roligt att prova: det var spännande att se hur materialet krympte i ugnen och hur resultatet skulle bli. Allt jag tillverkade såg dock inte så bra ut; den här svalan får nog anses vara den mest lyckade av mina projekt. Och ja, jag vet att tornsvalor numera skall kallas tornseglare om man skall vara korrekt, men jag tänker fortsätta att använda den benämning som jag lärde mig som barn. Kompromisslös stönighet är något som jag kan kosta på mig nu när jag i princip är medelålders, tycker jag. Dessutom undrar jag varför man valde att byta namn på just tornsvalan; det är ju inte den enda fågel som har ett underligt/felaktigt namn. Talgoxen är ju ingen oxe, till exempel och spillkråkan är ju ingen kråka. När tänker man byta namn på dessa?

Om mina loppisfyndade rosensjalar och hur de till sist blev klara

Så har efter många om och men de sista två av mina tre loppisfyndade sjalar gjorts i ordning och färdigställts. Den första gjorde jag klart i höstas och den intresserade kan läsa om den här. Dessutom har jag hittat ännu en rosenmönstrad sjal på loppis, och den skall jag också passa på att berätta om i detta inlägg.

Den här sjalen med blått mittparti och ett fantastiskt fint rosenmönster hade jag till en början tänkt fålla för hand. Jag gjorde ett tappert försök med nål, tråd och fingerborg men det var så besvärligt; det blev snett och vint, stygnen syntes alltför väl och det blev inte alls så bra som jag hade tänkt mig. Således bestämde jag mig för att fålla sjalen på symaskin ändå, trots att jag inte alls är särskilt duktig på att sy på maskin. Det visade sig dock gå ganska bra i alla fall, fast det krävdes en hel del förarbete med att mäta och vika och stryka och nåla. Allt förarbete tog betydligt längre tid än själva maskinsömnaden. Jag hade också tänkt sätta någon slags kant eller fransar på den här sjalen, men efter att jag hade fållat den tyckte jag att den gjorde sig bäst som den var i all sin enkelhet utan kant.

Den andra sjalen visade sig ha ett snett tryck, och det gör att ett av hörnen ser ut så här efter att jag har klippt och fållat det trådrakt, även det förstås på symaskin.

Lyckligtvis ser ett annat av hörnen desto bättre och rakare ut, så jag får se till att dölja det sneda och istället hålla det raka hörnet synligt när jag har sjalen på mig.

Som jag har gjort här ovan, till exempel. Även den här sjalen fick vara utan kant då jag tyckte att den var tillräckligt bra ändå.

Så till sist vill jag också visa en tredje rosenmönstrad sjal, även denna har jag hittat på loppis för en billig summa. Den här sjalen är precis likadan som den röda och den gröna som jag har sedan tidigare fast den har svart botten istället. Således har jag nu tre sjalar med samma mönster i olika färger. Den här sjalen fick en virkad kant av luftmaskor med en farfallepärla längst ner: precis samma sorts kant som jag har gjort på flera andra sjalar. Det är ju ett fungerande koncept, uppenbarligen, så jag fortsätter med det i brist på nya idéer då det gäller sjalkanter.

Nu skulle man kanske kunna tro att mitt behov av rosenmönstrade sjalar skulle vara mättat; jag har ju samlat på mig ett antal på mina loppisrundor. Nå, helt mättat är behovet nog inte; jag håller fortfarande ögonen öppna efter sjalar när jag går i second hand-butiker. Jag har ju ännu inte hittat någon riktigt stor sjal; så stor att man kan vira den flera varv runt halsen. Vi får se om jag stöter på en sådan någon gång inom den närmaste framtiden...

Om ett löv i silver

Jag har gått en helgkurs i silversmide, något som jag har tänkt under flera års tid att jag skulle vilja göra men det har inte blivit av. Inte förrän nu.

Med ett stort mått hjälp och vägledning lyckades jag under helgen förfärdiga ett hängsmycke i formen av ett löv. Min tanke var att det skulle likna ett asplöv; den förlaga jag skissade utefter föreställde nämligen ett sådant, fast jag vet inte om slutprodukten blev så värst lik ett asplöv, egentligen. Någon sorts löv blev det till sist, i alla fall.

Att arbeta med silver var på sätt och vis både svårare och enklare än jag hade förväntat mig. Att såga ut formen på lövet var förhållandevis enkelt men att sedan ciselera ytan var desto svårare, i alla fall om man har ambitionen att det skall se någorlunda rakt och snyggt ut, vilket jag naturligtvis hade. Jag var inte tillräckligt stadig på handen så ådringen blev inte alls såsom jag hade tänkt mig utan mina linjer blev hackiga och spretade åt alla håll. Först trodde jag att jag hade förstört mitt löv helt och hållet med mitt ojämna hackande, men sedan kom jag på att jag för att dölja hur snett och vint det blev kunde fylla hela ytan med linjer. Så gjorde jag också och då såg det betydligt bättre ut.

Mitt löv är inte på något vis perfekt utan det är såväl snett som skevt och ojämnt i alla möjliga avseenden; ett typiskt nybörjararbete kan jag tro, men trots det är jag omåttligt stolt över det eftersom det är MITT första försök att smida i silver. Jag har burit mitt silverlöv med stolthet hela veckan och kommer nog att fortsätta ha det på mig varje dag under ett bra tag framöver...

Om de färdigmålade tidsskriftssamlarna

Det är mer än ett år sedan som vi visade våra egenhändigt målade tidsskiftssamlare här på bloggen. Den gången hade jag precis grundmålat dem och tanken var att mamma sedan skulle dekorera dem med något litet detaljmåleri. Så blev det också men av någon anledning glömde vi bort att visa det färdiga resultatet på bloggen. Nå, det kommer nu istället; bättre sent än aldrig som det ju heter. 

Vi ville att det skulle vara blommor på tidskriftssamlarna så vi letade i olika böcker om målerier tills vi hittade förlagor som passade att utgå ifrån, imitera och inspireras av. Till både grundmålningen i engelskt rött och blomstermotiven användes vanlig allmogefärg.

Och nu har vi en uppsättning riktigt fina och framförallt unika tidsskriftssamlare att sätta tidningar och diverse papper i. Jag är jättenöjd med dem och tycker att de är superfina. Frågan är om inte vi skall försöka göra i ordning några fler, ty tidningar som bara ligger och skräpar i osorterade högar finns det onekligen gott om.

Om gamla ärvda tyglappar och hur några av dem kom till användning

Vi städade nyligen på vinden och där hittades en påse med omsorgsfullt klippta lappar. Flera av dem är av samma tyger som finns i de lapprutor som jag använde till de här kuddarna och mamma tror därför att tygbitarna är efter hennes mormor, alltså min mormorsmor, en teori som verkar mycket rimlig. Lapparna går mestadels i blått och rött, och med tanke på när min mormorsmor avled så borde tygerna vara från fyrtiotalet eller tidigare.

De flesta av bitarna är ganska små men ett fåtal av dem är lyckligtvis lite större, så pass stora att de skulle kunna räcka till ett hörn i mitt pågående lapptäcke. Det här blommiga tyget i blått, svart och vitt valde jag ut och bestämde att tyglapparna med det mönstret skulle få vara med i mitt täcke.

Och så här blev det; lapparna räckte precis till en kantblomma. Tyget är dock ganska tunt så frågan är hur hållbart det kommer att vara över tid, men jag bestämde mig för att ändå ta chansen att använda det; det är ju häftigt att kunna använda sig av sin mormorsmors tyglappar i ett pågående projekt och den möjligheten kunde jag bara inte motstå. Jag gillar verkligen att kunna samarbeta över generationsgränserna (och i det här fallet med någon som jag aldrig har träffat eftersom hon dog långt innan jag föddes).

För övrigt så noterar säkert den uppmärksamme att jag nu äntligen har börjat på den sista och avslutande raden halva blommor på mitt täcke. Jag har mätt och provat täcket på olika sängar för att se vad som skulle kunna vara en passande längd på det, och slutligen bestämde jag mig för att den här längden får vara lagom. Så nu återstår bara att sy de sista och avslutande blommorna. Kanske kommer täcket att bli färdigt snabbt men det kan också dröja ett bra tag, beroende på hur min sömnadslust kommer att se ut framöver...

Om början på ett yllebroderat armband

Mamma och jag fick lust till ett nytt yllebroderiprojekt, och den här gången bestämde vi att vi skulle tillverka ett armband. Mamma ritade ett enkelt mönster och jag överförde det sedan till en bit varmgult kläde så att hon kunde brodera därefter.

Själva skissen ser kanske inte så märkvärdig ut men när väl mamma hade broderat motivet på tyget såg det desto bättre ut. Det är det som är charmen med yllebroderi; även det enklaste mönster blir riktigt fint. Nästa steg är att jag skall montera armbandet och hitta på en passande stängningsanordning (till exempel knappar och knapphål, hyskor och hakar, tryckknapp, etc.) och vi har båda lite olika teorier om hur det bäst skall göras. Det återstår ännu att se vilken metod som vi kommer att använda oss av. Fortsättning följer.

Om blå tumvantar med korsstygnsbroderi

Egentligen är det ju helt fel tidpunkt på året för att visa upp varma tumvantar, men när nu dessa har blivit klara så måste de ju dokumenteras, vårväder eller ej. Detta par har mamma stickat av ett blått blandgarn som från början var tänkt till ett annat projekt som dock aldrig blev av, och det har gjort att garnet har blivit liggande. Nu kom det dock till sist till användning. Den slätstickade modellen är tämligen enkel och har resårstickning runt handlederna.

På handryggarna broderades med korsstygn vad som mest liknar två stiliserade hjärtan. Broderiet är hämtat ur en mönsterbok och visade sig passa perfekt till detta par vantar. (Det är för övrigt inte lätt att hitta på kreativa sätt att ta bilder på vårt hantverk; ofta blir alla bilder ganska lika varandra, men att luta vantar mot ett stånd med snödroppar har jag inte gjort förut. En ny och kreativ idé, således.)