Om att virka på bussen

Ibland när andan faller på brukar jag virka mina sexkanter på bussen. Det är rätt intressant att se omgivningens reaktion; de flesta bryr sig naturligtvis inte om vad jag gör men somliga ger mig underliga blickar, och ibland har någon kommit fram och visat intresse för vad jag håller på med och frågat vad det så småningom skall bli. Däremot har jag nog aldrig sett någon annan människa handarbeta på bussen, åtminstone inte på någon av de bussar som jag brukar åka med. 

Mina garnrester och min blå virkkrok har jag liggande i en liten ärvd plåtask som jag sedan stoppar ner i handväskan. Asken är i perfekt storlek, tar ingen större plats, och rymmer garn i lagom stora mängder. Den är nog ganska gammal, skulle jag tro, ty på baksidan har någon ristat in namnen på mormor och hennes systrar, samt deras föräldrar. Baserat på det skulle jag tro att plåtasken är från sent 20-tal eller tidigt 30-tal, kanske. En ganska så gammal ask, således, men likväl perfekt att använda när jag vill virka på bussen. 

Om ett tenntrådsarmband med vita pärlor

Det här tenntrådsarmbandet är sytt på vitt skinn, och består av två flätor med pärlor längs kanterna. Jag syr vanligtvis alltid mina armband på svart skinn, men den här gången använde jag mig för omväxlings skull av vitt. Detta eftersom pärlorna är vita och det då helt enkelt ser bättre ut med vitt skinn än med svart, i synnerhet vid knäppningen. Tenntråden som jag använde mig av den här gången är lite kraftigare än vad jag brukar ha till flätor, eftersom jag ville att flätorna skulle bli bredare och fylla ut armbandet lite bättre.

Beträffande pärlorna så borde de förstås vara fina glaspärlor, men erkännas bör att jag i det här fallet använde mig av plastpärlor av enklaste sort. Det syns kanske inte på bilden, men så är likväl fallet. Om jag någon gång skall tillverka ett likadant armband kommer jag dock att göra det med pärlor av betydligt finare material än plast, det är en sak som är säker.

Om en skärva som blev ett hänge

En gång i tiden hittade jag en liten stenskärva på marken intill ett hus byggt av sten. Den hade rasat från väggen, och en bit av murbruket sitter fortfarande kvar på baksidan. Jag bestämde mig för att ta vara på den lilla skärvan, och göra den till ett hänge. Jag lindade den med silvertråd, på samma sätt som jag gjorde med det här lilla hänget, fast denna gång använde jag mig av en lite tjockare tråd. Tyvärr lyckades jag inte med att få baksidan snygg; den var svår att få till och ser ärligt talat inte alls bra ut, men som tur är syns den inte när man använder hänget.

När jag nu bär mitt hänge i en kedja innebär det att jag kan gå omkring med en liten bit av min familjehistoria hängande om halsen. Det där huset som skärvan föll ifrån ligger nämligen på den plats där min mormor var uppvuxen...

Om en kudde av ett ärvt broderi

Min farmors syster var en mycket duktig och flitig korsstygnsbrodös, och det finns otaliga ärvda broderier efter henne både här hemma och hos andra släktingar. Många av dem är inramade och upphängda på väggarna, men en del har vi också undanstoppade på vinden. Det kan jag tycka är lite synd, så jag beslöt mig för att ta vara på i alla fall ett av broderierna, och göra någonting av det. Och det fick bli den här blåmesen, som jag bestämde mig för att använda till en kudde. 

Broderiet i sig är ganska så litet, så jag ramade först in det med en bit av ett randigt gardintyg som jag har haft liggande bland mattrasorna i flera år. Sedan kantade jag det med ett blått linnetyg; en rest efter ett tidigare projekt. Jag tyckte att det passade bra eftersom blått matchar blåmesens färger.

Sedan skulle det förstås vara ett korsstygnsbroderi med någon typ av text, som jag brukar ha på mina kuddar, och jag funderade länge på vad jag skulle kunna brodera på den här kudden. Det skall ju inte bara vara vadsomhelst, utan någonting som passar ihop med bilden, och som jag dessutom har någon sorts relation till. Jag bestämde mig till slut för två rader ur en gammal välkänd psalm som jag och troligen varenda människa som har varit med på ett antal skolavslutningar kan utantill.

I hörnen har jag som vanligt tofsar, dels för att jag tycker att det är fint men också för att maskera det faktum att kudden ofrånkomligen är lite sned och vind. Bättre sömmerska än så är jag tyvärr inte, men det är som det är och ingenting att göra åt, inte annat än att jag får träna mer på att sy, i hopp om att bli skickligare med tiden.

Sammanfattningsvis tycker jag att min kudde blev riktigt bra, och det var roligt att kunna använda farmors systers gamla alster. Somliga skulle kanske ifrågasätta huruvida det verkligen är rätt att sy en banal kudde av ett sådant fint ärvt broderi, och kanske har de rätt i den saken, men samtidigt  kan jag tycka att det är bättre att använda saker och ting än att ha dem undanstoppade på vinden. Nu kommer broderiet i alla fall fram, och jag kan titta på det och njuta av det varje dag.

Om virkade handledsvärmare

Vanligtvis brukar vi ju sticka våra handledsvärmare, men dessa är för ovanlighetens skull virkade, i samma mjuka alpackagarn som vi alltid brukar använda när vi gör handledsvärmare. Det är mamma som har gjort det här paret, i två olika lila nyanser. På sistone har det blivit ganska många handledsvärmare gjorda, och det är naturligtvis bra, ty ju fler vi gör desto mer restgarn blir det också över till min växande virkade filt...

Om handsömnadens färdigställande

Äntligen är jag klar med handsömnaden på mitt stjärntäcke. Jag började att sy på det i april, så det har tagit ganska lång tid att få det klart. Men då har jag förstås inte sytt på det varje kväll, utan bara när jag har haft lust. Pappa frågade mig hur många lappar täcket består av, och det var en bra fråga som jag med mina begränsade kunskaper i matematik inte kan besvara. Men många lappar är det i alla fall; det kan min välslitna  läderfingerborg intyga.

Det roliga med det här lappsömnadsarbetet har varit att välja ut och kombinera ihop tyger till stjärnorna. Jag har försökt välja tyger som matchar eller i alla fall liknar varandra i varje stjärna. Dessutom är det extra roligt att kunna använda tyger som jag tycker mycket om eller som jag har en särskild relation till. Det här randiga tyget i stjärnan ovan hade vi kuddar i när jag var liten, till exempel, och det är med som ett litet barndomsminne.

Det fina tyget med svalor i den här stjärnan tilltalar mig mycket, eftersom jag så här års saknar de levande svalornas kvitter och flygningar. Så nu kan jag titta på det här tyget medan jag väntar på att svalorna skall återvända söderifrån, fast det återstår ju ännu många månader tills dess, förstås.

Härnäst återstår arbetet med att montera ihop täcket. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag skall sy en kant runt de handsydda stjärnorna, eller om jag skall låta det vara som det är med bara den svarta kanten runt alltihop. Till baksidestyg hade jag tänkt använda det ovan; ett fint gardintyg som jag har köpt i second hand-butiken. Under förutsättning att det räcker, vill säga; det beror på om jag beslutar mig för att kanta täcket eller inte. Det återstår ännu att se vad jag bestämmer mig för.

Om ett tenntrådsarmband med blåmelerade pärlor

Detta tenntrådsarmband är flätat av sex tenntrådar. Jag har flätat det på samma sätt som man gör en fyrfläta, det vill säga jag har vävt med trådarna upp och ner i tur och ordning. Samtidigt har jag trätt upp de blåmelerade glaspärlorna på tenntråden och låtit dessa följa med i flätan. Ganska enkelt, egentligen, men likväl effektfullt. 

Jag är ganska nöjd med mönstret men erkännas bör att utförandet kanske inte blev riktigt lika snyggt som jag hade tänkt mig. Den uppmärksamme betraktaren ser nog att trådarna inte är helt jämna. Detta var dock första gången som jag gjorde en fläta till ett tenntrådsarmband på det här sättet, så om jag bara får träna mig fler gånger på att göra den här modellen kommer jag nog att kunna få det att se bättre ut. Hoppas jag.