Om min virkade lapptäcksfilt

Här står jag bredvid min virkade lapptäcksfilt: ett gammalt ufo som jag påbörjade för tre och ett halvt år sedan men inte har arbetat med under det senaste året. Nå, nu har jag dragit fram den igen för att göra ett försök att få den färdig inom en någorlunda rimlig framtid.

Min filt är faktiskt rätt så stor; jag har inte mätt den men jag har ställt träskorna intill den för att få med proportionerna på bild. Jag kan dra den över mig när jag ligger i soffan och ser på TV, fast tårna sticker ut lite grann längst ner så en smula längre behöver den nog bli innan den kan anses vara helt klar.
 

Mitt första steg blir dock att försöka få de böljande kanterna jämna, för här har jag virkat lite hursomhelst och utan någon ordentlig ordning. Och så måste jag fundera ut ett sätt att virka halva hexagoner; jag skall experimentera lite grann och se om jag klarar av att räkna ut hur jag skall göra. Annars får jag be min virkbegåvade mamma om hjälp.

En ny hexagon är påbörjad och lapptäcksfilten kommer snart att utökas med ännu en färgglad sexkant. Och sedan ännu en och ännu en tills den sist och slutligen blir klar. Det återstår att se om den blir färdigställd i sommar eller om det kommer att dröja tre och ett halvt år till...

Om ett tenntrådsarmband med vitt skinn och glaspärlor

Det har blivit dags att förevisa ett tenntrådsarmband igen; denna gång blir det ett armband med vitt skinn i mitten och vita glaspärlor längs kanten.

Fyrflätan i mitten av armbandet består av tenntråd i två grovlekar: en grövre tråd i mitten och två tunnare trådar på varsin sida om den. Inuti flätan har jag lagt med en bit vitt skinn. Längs kanterna sitter sedan två enkla treflätor dekorerade med vita glaspärlor längs den yttersta kanten på respektive sida.

Att sätta glaspärlor så här längs kanten gör att armbandet ser lite taggigt ut och det fungerar som en riktigt snygg effekt, tycker jag. Nackdelen är dock att pärlorna inte är fastsydda utan endast sitter uppträdda på tenntrådsflätan, vilket gör att de kan vicka fram och tillbaka. Det syns om man tittar noga på bilden att de spretar lite åt olika håll. Dock tycker jag inte att spretigheten gör så mycket: det gör bara att armbandet ser lite mer livfullt ut.

Om en tornsvala i krympplast

Häromveckan berättade jag om mitt egengjorda silverlöv: den här gången tänkte jag visa upp ännu ett smycke, dock av ett betydligt simplare material än silver.

Den här tornsvalan har jag tillverkat av krympplast; en speciell sorts plast som krymper när man sätter in den i ugnsvärme. Jag ritade först upp min svala i ganska stort format på den svarta krympplasten, klippte ut den och gjorde ett hål för öglan med en håltång. Sedan satte jag in den i ugnen och då krympte svalan till den storlek den är nu: precis lagom stor till att hänga i en enkel silverkedja. Nu tänker jag bära den varje dag tills de riktiga tornsvalorna anländer, vilket inte borde dröja särskilt länge.

Krympplast var ganska roligt att prova: det var spännande att se hur materialet krympte i ugnen och hur resultatet skulle bli. Allt jag tillverkade såg dock inte så bra ut; den här svalan får nog anses vara den mest lyckade av mina projekt. Och ja, jag vet att tornsvalor numera skall kallas tornseglare om man skall vara korrekt, men jag tänker fortsätta att använda den benämning som jag lärde mig som barn. Kompromisslös stönighet är något som jag kan kosta på mig nu när jag i princip är medelålders, tycker jag. Dessutom undrar jag varför man valde att byta namn på just tornsvalan; det är ju inte den enda fågel som har ett underligt/felaktigt namn. Talgoxen är ju ingen oxe, till exempel och spillkråkan är ju ingen kråka. När tänker man byta namn på dessa?

Om mina loppisfyndade rosensjalar och hur de till sist blev klara

Så har efter många om och men de sista två av mina tre loppisfyndade sjalar gjorts i ordning och färdigställts. Den första gjorde jag klart i höstas och den intresserade kan läsa om den här. Dessutom har jag hittat ännu en rosenmönstrad sjal på loppis, och den skall jag också passa på att berätta om i detta inlägg.

Den här sjalen med blått mittparti och ett fantastiskt fint rosenmönster hade jag till en början tänkt fålla för hand. Jag gjorde ett tappert försök med nål, tråd och fingerborg men det var så besvärligt; det blev snett och vint, stygnen syntes alltför väl och det blev inte alls så bra som jag hade tänkt mig. Således bestämde jag mig för att fålla sjalen på symaskin ändå, trots att jag inte alls är särskilt duktig på att sy på maskin. Det visade sig dock gå ganska bra i alla fall, fast det krävdes en hel del förarbete med att mäta och vika och stryka och nåla. Allt förarbete tog betydligt längre tid än själva maskinsömnaden. Jag hade också tänkt sätta någon slags kant eller fransar på den här sjalen, men efter att jag hade fållat den tyckte jag att den gjorde sig bäst som den var i all sin enkelhet utan kant.

Den andra sjalen visade sig ha ett snett tryck, och det gör att ett av hörnen ser ut så här efter att jag har klippt och fållat det trådrakt, även det förstås på symaskin.

Lyckligtvis ser ett annat av hörnen desto bättre och rakare ut, så jag får se till att dölja det sneda och istället hålla det raka hörnet synligt när jag har sjalen på mig.

Som jag har gjort här ovan, till exempel. Även den här sjalen fick vara utan kant då jag tyckte att den var tillräckligt bra ändå.

Så till sist vill jag också visa en tredje rosenmönstrad sjal, även denna har jag hittat på loppis för en billig summa. Den här sjalen är precis likadan som den röda och den gröna som jag har sedan tidigare fast den har svart botten istället. Således har jag nu tre sjalar med samma mönster i olika färger. Den här sjalen fick en virkad kant av luftmaskor med en farfallepärla längst ner: precis samma sorts kant som jag har gjort på flera andra sjalar. Det är ju ett fungerande koncept, uppenbarligen, så jag fortsätter med det i brist på nya idéer då det gäller sjalkanter.

Nu skulle man kanske kunna tro att mitt behov av rosenmönstrade sjalar skulle vara mättat; jag har ju samlat på mig ett antal på mina loppisrundor. Nå, helt mättat är behovet nog inte; jag håller fortfarande ögonen öppna efter sjalar när jag går i second hand-butiker. Jag har ju ännu inte hittat någon riktigt stor sjal; så stor att man kan vira den flera varv runt halsen. Vi får se om jag stöter på en sådan någon gång inom den närmaste framtiden...