Om lappsömmade kuddar och samarbete över generationsgränserna

När vi städade på vinden i somras hittade jag tre lapprutor i en tillknycklad papperskasse. De är gjorda i tunna bomullstyger och verkar vara sydda på trampsymaskin med pyttesmå stygn. Mammas teori var att rutorna är sydda av hennes mormor, förmodligen någon gång på 40-talet, och att de tyger som har använts är gamla städrockar och skjortor. Kulturminnen i sig, tycker jag, som inte gillar att sådant skall ligga på vinden till ingen nytta.  

Så jag kantade två av lapprutorna med blå lakansväv som jag hade i tyggömmorna, och med en baksida i samma färg så blev det två kuddar. De är ganska enkla i modellen och tog inte lång tid att sy.

På den ena kudden sydde jag en naiv liten fågel med stjälkstygn. Jag är lite rädd för flaxande fåglar, och det har jag hört sägas att mammas mormor också var, så det blev det förenade draget mellan oss. Och där har vi ett samarbete över generationsgränserna.  

Om tenntrådsarmband med bunadsband

I detta tenntrådsarmband har jag utgått ifrån ett brett bunadsband som jag en gång i tiden klippte loss från en utsliten tröja. Det är egentligen riktigt enkelt att göra ett armband med tenntråd och band, och det går snabbare än att sy ett med flera tenntrådsflätor. Man kan använda ylle-, bomulls- eller sammetsband beroende på vad man tycker om, och man syr helt enkelt fast bandet på en bit renskinn med osynlig sytråd. Sedan kantar man med tenntrådsflätor eller snoddar; här har jag använt en fläta med små röda glaspärlor och två snoddar längs sidorna, och så syr man ihop det. Klart!

"Ditt armband är ju för härligt!" var det en dam på jobbet som sade, och det var ju roligt att hon tyckte det. Unikt är det  ju i alla fall.

Och bunadsbandet är i alla fall rätt härligt, tycker jag.

Om blomsterträdgårdens fortsatta framväxt

Blomsterträdgården fortsätter att växa i storlek.

En normal människa skulle förmodligen ta litet i taget och kanske sy några rutor om dagen, men sådan är inte jag. Jag låter istället blomsterträdgården ligga orörd i flera veckor, för att sedan ta fram den och hetssy i sju timmar fram till klockan två på natten. Och sedan låter jag den ligga i sykorgen i ett par veckor igen. Allt eller inget, inget eller allt, sådan är jag.  

Om en röd stickad och maskintovad kuvertväska

Den här röda kuvertväskan var ett riktigt sorgbarn, som blev liggande i stickorgen i flera år innan den äntligen färdigställdes.

Mamma stickade och tovade väskan. För att den skulle bli stadigare sydde jag in en tillklippt bit av en plastmapp i fodret, och i botten sydde jag in tredubbla lager av plast. Inte särskilt hemslöjdigt att använda sådana moderna material, kanske, men man får ta det som man har tillgång till. Knapparna (som egentligen är ett par gamla gardintyngder) på sidorna är fastsydda med gummitråd, så att öppningen skall ge med sig när man vill lägga ner någonting i väskan.

Så här.

Spännet är ena hälften av ett stort tennspänne, och haken fäster i en liten ögla som jag har sytt fast längs den nedre kanten. Det blev riktigt snyggt, tycker jag, men det kändes som slöseri att bara använda halva spännet.

Min kloka mamma kom dock på ett bra användningsområde för den andra hälften av spännet. Ganska snyggt, tycker jag. 



Om riktigt varma vintervantar

Dessa vantar har jag stickat i ett svart, tjockt och mjukt ullgarn. Själva vanten är gjord efter en tämligen enkel basmodell med resår runt handleden, men med jämna mellanrum har jag lindat rosa garn runt en maska i taget. Detta för att få fram det prickiga mönstret, men också för att få vantarna riktigt varma.

Inuti hänger sedan alla de rosa garnstumparna lösa; jag har inte fäst en enda en, och dessutom har jag sytt i några extra tofsar av det svarta garnet. Det ser ganska illa ut när man som ovan vränger den, och en syslöjdsfröken skulle säkert inte godkänna en sådan insida. Fast det är ju just alla de där lösa trådarna som är själva poängen, eftersom all luft som lägger sig runt dem inuti vanten värmer även de mest frusna händer.

Idén till de här vantarna är dock inte min, utan jag läste i en bok att man brukade sticka vantar på det här viset förr i tiden, fast då använde man förstås inte rosa garnstumpar utan tussar av ospunnen ull istället. Helst ull som var otvättad och därmed också ganska fet, vilket förmodligen värmer extra bra.

Tyvärr har den här vintern varit så mild att jag inte har kunnat använda mina varma vantar en enda gång. I det avseendet hoppas jag således på lite kallare och mer vantvänligt väder.

Om handledsvärmare kantade med okardad ull

Av några överblivna rester Lovikka-garn och färgad okardad ull gjorde jag ett par handledsvärmare. De gick snabbt och enkelt att göra, och de värmer gott åt handlederna.

Däremot är kanske inte den okardade ullen särskilt praktisk; den fäller och vill gärna tova ihop sig. Det gör att man får försöka reda ut den med fingrarna när man har använt dem ett par gånger.

Men vad gör man inte för konstens och skönhetens skull...

Om en maskintovad stickad väska

Detta med att tova i tvättmaskin kan vara någonting utav ett lotteri, kan jag vis av erfarenhet konstatera; ibland blir det väldigt lyckat och andra gånger blir hela plagget förstört. Den här väskan är dock ett exempel på när det blev riktigt bra. Mamma stickade den i ett tvåtrådigt ullgarn, och sedan lät vi den gå med i en vanlig 40 gradig maskintvätt. Därefter fylldes den med frottéhanddukar så att den skulle få rätt form, och så fick den stå och torka.

När den sedan var helt torr fodrades den med ett blommigt bomullstyg för att den inte skulle förlora formen. I handtagen sydde jag dessutom in ett brett band, så att dessa inte skulle töja sig och bli jättelånga.  

Och som dekoration stickade mamma två blommor som vi också tovade, beströdde med pärlor och sydde fast. Klart!