Om en ölhöna i förvandling

Detta är vad man brukar kalla för en ölgås, spritgås, fågelskål eller som vi säger i detta hus: ölhöna. Skålar av det här slaget använde man till att dricka ur förr i tiden, och man lyfter ölgåsen till munnen genom att gripa tag om huvudet och stjärten.

Just den här ölgåsen är dock inte så gammal ty den har pappa snidat i lindträ en gång i världen.

Den är naturligtvis fin som den är men tanken var att den skulle bli ännu vackrare med lite färg på sig. 

Så nu är ölgåsen i förvandling.

Med vanlig allmogefärg blir den målad på sidorna...

...och till och med på den stolta tuppkammen.

Hur skall månne detta sluta?

Om ett tenntrådsarmband som inte höll

När man tillverkar tenntrådsarmband är det roligt att experimentera och prova nya idéer, tycker jag. Ibland blir det riktigt bra, andra gånger blir det mindre bra eller till och med riktigt dåligt. Den här gången valde jag att i mitt armband kombinera en fyrfläta av tenntråd och knallrosa nylontråd med två treflätor av tenntråd, dekorerade med glaspärlor i nära nog samma nyans som nylontråden.

Dessa glaspärlor är betydligt större än de jag brukar använda mig av när jag tillverkar tenntrådsarmband, men det kan ju visa sig vara effektfullt även med denna större pärlvariant, tänkte jag, och bestämde mig för att prova för att se hur det skulle ta sig ut.

Nå, det visade sig inte vara någon särskilt lyckad idé, ty även om armbandet såg helt okej ut så höll inte tenntråden för de stora pärlorna utan brast ganska snart på ett ställe. Och så var det med den saken; ibland när man experimenterar så kan det resultera i ett riktigt bra resultat, medan det andra gånger inte blir särskilt lyckat alls. Och det blev ju det inte den här gången. Dock är det bra att göra misstag ty man lär sig som bekant av dem, och nu har jag lärt mig att inte använda så här stora och tunga glaspärlor när jag skall tillverka tenntrådsarmband...

Om ordet pyssel

Jag måste få berätta att jag avskyr ordet pyssel och jag blir nästan förnärmad när någon påpekar att jag är "pysslig", trots att jag förstår att vederbörande inte lägger någon medveten värdering bakom sitt val av ord utan blott menar det som beröm. Jag tolkar dock ordet pyssel som något av ringa vikt som till exempel ett litet barn håller på med som sitt tidsfördriv. Det kan till exempel vara att klippa och klistra lite, kanske färglägga innanför konturerna i någon målarbok eller trä stora plastpärlor på en tråd. Men det kreativa skapande som vi ägnar oss åt i detta hus, det vill jag verkligen inte kalla för pyssel. Kalla gärna det vi håller på med för slöjd, handarbete, hantverk, hemslöjd eller liknande, men inte för pyssel.

Trots min personliga avsky gentemot ordet i fråga så är det ett ord som ändå tycks användas i många seriösa sammanhang, och flera personer som skapar de mest fantastiska saker vars like jag aldrig kommer att kunna tillverka hur mycket jag än anstränger mig och övar kallar sitt arbete för pyssel. Varför väljer man att göra det?

Nå, jag tycker mig ha märkt att ordet pyssel ofta appliceras på sömnad, stickning och annan typ av mjukslöjd, alltså den sortens slöjd som kvinnor traditionellt sett har ägnat sig åt. Däremot har jag då aldrig hört någon kalla det arbete som utförs av en person som står i sin verkstad och yxar ut ett rejält tråg av en trästam, alltså traditionellt manlig slöjd, för pyssel. Hur kommer det sig att det är så? Varför väljer somliga mjukslöjdare att kalla sitt hantverk för pyssel, medan hårdslöjdare inte gör det?

Om handledsvärmare av tjockt ullgarn

Nu när vi går mot kyligare tider har det blivit dags att inleda handledsvärmarsäsongen igen. Detta par är stickat på strumpstickor av ett ganska tjockt ullgarn i ett mönster där maskorna förskjuts ett steg för varje varv, vilket bildar en spiraleffekt. Därefter har jag sytt fast floss, eller kavelfrans som det också kallas, längs kanterna på de färdiga handledsvärmarna. Flossen gjorde jag av restgarn som hade blivit över efter ett tidigare projekt.

Själva flossen kan man göra på flera olika sätt; jag har sett att man i vissa fall till och med behöver vara två personer för att tillverka en flossad kant enligt en särskild metod. Jag gör dock min floss på egen hand, och den som är nyfiken på hur det går till kan ta en titt på det här inlägget där jag kort förklarar hur jag brukar göra. Till dessa handledsvärmare har jag dock inte använt en lika tjock flosspinne som den jag visar upp i det inlägget; här har jag istället haft en betydligt tunnare variant för att flossen skall bli tunnare och nättare. Ty det är ju så att ju större och tjockare flosspinne desto större och tjockare floss. Och det passar sig inte med alltför tjock och klumpig floss till handledsvärmare.

Om att lappa och laga

Jag anser att textil hemslöjd inte endast handlar om att tillverka nya saker av nytillverkat material, utan det är minst lika viktigt att lappa och laga sådant som man redan har och därmed se till att det håller så länge som möjligt. Jag har ett gäng färgglada handdukar som jag har ärvt; de är säkert fyrtio år gamla vilket gör att alla kemikalier bör vara borttvättade sedan länge, och av det skälet föredrar jag att använda dessa framför nyköpta. Visst är de lite slitna, det medges, men handdukarna duger gott och väl till att använda i vardagslag.

Problemet med gamla handdukar är att hankarna som man hänger dem i brukar bli slitna av all användning och så småningom gå av. Den här handduken är en av flera som behöver lagas och få en ny hank.

Med nål och tråd och en bit band tillverkar man enkelt nya hankar. Jag brukar titta efter band när jag går på loppisar; där finns det ofta många färgglada och unika bandstumpar i olika kvaliteter, mönster och färger. Just den här gången valde jag dock ett föga färgglatt band med små hjärtan på eftersom jag tyckte att handduken i sig var färgglad så det räckte.

Sådärja, nu går dessa handdukar att använda ett bra tag till.

Att sy fast nya hankar på handdukar är kanske någonting som anses vara självklart för de flesta och därför kan det tyckas vara överflödigt att jag tipsar om det här, men faktum är att jag har märkt att många människor inte gör sådant här handarbete längre. Jag tycker mig ha noterat att många slänger hela handduken när hanken har gått sönder eller slänger en fullt användbar skjorta för att den saknar en knapp. Somliga tycks inte ens ha nål och tråd hemma längre. Att inte laga utan istället slänga trasiga textilier anser jag vara slöseri, i synnerhet med tanke på att vi verkligen behöver se över vår alltför stora textilkonsumtion. Så fram med nål och tråd och börja lappa och laga!

Om de färdigflätade pinnbanden

Sådär ja, nu är pinnbanden färdigflätade. Jag har klippt loss dem från brädan och knutit en tråd i ändarna för att förhindra att banden repar upp sig. Som bilden visar så vill de färdiga pinnbanden gärna snurra sig, vilket kan vara effektfullt i sig men jag föredrar att ha platta och släta band eftersom det gör att mönstret framträder bättre.

Av den anledningen brukar jag stryka lite försiktigt på mina pinnband, vilket gör att de blir släta och fina. På bilden ovan syns att det främre bandet är struket och det bakre ännu är ostruket.

När det sedan gäller vad man skall ha sina pinnband till så kan de användas till olika saker, till exempel olika typer av dekorationer. Jag har tidigare bland annat använt pinnband som gardinomtag och som fastsytt dekorationsband på en kudde. Den stora fördelen med banden är dessutom att de är elastiska, vilket gör att de fungerar bra till att fästa upp håret med.

Efter att ha färdigställt de första pinnbanden har jag nu börjat fläta i en ny färgställning. Denna gång valde jag orange och brunt, två riktigt fina 70-talsfärger vilka jag har en del restgarn i (och att tillverka pinnband är ju ett utmärkt sätt att ta vara på restgarner). Det ullgarn jag använder mig av här tycks vara lite mer luddigt än det föregående och det gör att mönstret inte framträder riktigt lika tydligt. Å andra sidan kan det också ha sin charm och vara effektfullt på sitt sätt. Det återstår ännu att se hur det blir när det blir klart.

Om att fläta pinnband

Soliga och fina sensommardagar kan det vara passande med något lite enklare handarbete att roa sig med medan man sitter utomhus. Jag har därför börjat tillverka pinnband i tvåtrådigt ullgarn, ett riktigt roligt arbete som görs i en ganska enkel flätteknik.

Det är ganska många år sedan som jag senast ägnade mig åt att fläta pinnband och jag hade nästan glömt bort hur man gjorde, så det var ett evigt krånglande innan jag lyckades minnas och bemästra tekniken. Det är inte alls svårt när man vet hur man skall göra men mitt minne hade suddat ut all hågkomst av det och jag fick börja om från början igen. Till sist lyckades jag dock få till det. Jag valde emellertid ett ganska enkelt mönster på mitt pinnband, ty jag ville inte göra det alltför komplicerat när det nu var första försöket på väldigt länge.

När man tillverkar pinnband behöver man inga särskilda verktyg, endast en enkel bräda med två spik; en i varje ände. Jag flätar mina band på en gammal bräda som jag hittade i uthuset och snabbt spikade fast två spik i. Inte det vackraste arbetsredskapet, kanske, men fullt funktionellt.

Trådarna fästs genom att de lindas runt spikarna, och just nu ser det hemskt trassligt ut där i ändarna. Trasslet klipper man dock bort sedan, så det är inte så noga med hur det ser ut nu under arbetets gång.

Färgordningen får man fram genom att plocka trådarna upp och ner i den ordning de ligger och de bildar då ett specifikt mönster.

Så här går plockningen till.

 

Det är viktigt att hålla ordning på i vilken ordning trådarna skall flätas och man måste också se till att man inte tappar det skäl som bildas då man plockar. För att ha kontroll på skälet fäster jag en vanlig kulspetspenna där, vilken förhindrar att trådarna snurrar ihop sig. 

Skälet finns i mitten av brädan och det gör att det när man plockar trådarna bildas två band, ett på varje sida av skälet. Allteftersom banden blir längre minskar dock också skälet, och det gör att det kan vara ganska svårt att fläta den sista biten när skälet är som minst, i alla fall om man har så knubbiga och tjocka fingrar som jag. Dock skall jag fortsätta att fläta en bit till så att pinnbanden blir så långa som det är möjligt, ty ju längre banden är desto mer användbara är de. 

Den som är intresserad av att fläta egna pinnband får leta på antikvariat, loppisar eller bibliotek efter den här boken. Där kan man läsa en enkel beskrivning av hur man gör pinnband och även ta del av några förslag på mönster.