måndag 24 augusti 2015

Om att fläta pinnband

Soliga och fina sensommardagar kan det vara passande med något lite enklare handarbete att roa sig med medan man sitter utomhus. Jag har därför börjat tillverka pinnband i tvåtrådigt ullgarn, ett riktigt roligt arbete som görs i en ganska enkel flätteknik.

Det är ganska många år sedan som jag senast ägnade mig åt att fläta pinnband och jag hade nästan glömt bort hur man gjorde, så det var ett evigt krånglande innan jag lyckades minnas och bemästra tekniken. Det är inte alls svårt när man vet hur man skall göra men mitt minne hade suddat ut all hågkomst av det och jag fick börja om från början igen. Till sist lyckades jag dock få till det. Jag valde emellertid ett ganska enkelt mönster på mitt pinnband, ty jag ville inte göra det alltför komplicerat när det nu var första försöket på väldigt länge.

När man tillverkar pinnband behöver man inga särskilda verktyg, endast en enkel bräda med två spik; en i varje ände. Jag flätar mina band på en gammal bräda som jag hittade i uthuset och snabbt spikade fast två spik i. Inte det vackraste arbetsredskapet, kanske, men fullt funktionellt.

Trådarna fästs genom att de lindas runt spikarna, och just nu ser det hemskt trassligt ut där i ändarna. Trasslet klipper man dock bort sedan, så det är inte så noga med hur det ser ut nu under arbetets gång.

Färgordningen får man fram genom att plocka trådarna upp och ner i den ordning de ligger och de bildar då ett specifikt mönster.

Så här går plockningen till.

 
Det är viktigt att hålla ordning på i vilken ordning trådarna skall flätas och man måste också se till att man inte tappar det skäl som bildas då man plockar. För att ha kontroll på skälet fäster jag en vanlig kulspetspenna där, vilken förhindrar att trådarna snurrar ihop sig. 

Skälet finns i mitten av brädan och det gör att det när man plockar trådarna bildas två band, ett på varje sida av skälet. Allteftersom banden blir längre minskar dock också skälet, och det gör att det kan vara ganska svårt att fläta den sista biten när skälet är som minst, i alla fall om man har så knubbiga och tjocka fingrar som jag. Dock skall jag fortsätta att fläta en bit till så att pinnbanden blir så långa som det är möjligt, ty ju längre banden är desto mer användbara är de. 

Den som är intresserad av att fläta egna pinnband får leta på antikvariat, loppisar eller bibliotek efter den här boken. Där kan man läsa en enkel beskrivning av hur man gör pinnband och även ta del av några förslag på mönster.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar