Om en kudde av ett ärvt broderi

Min farmors syster var en mycket duktig och flitig korsstygnsbrodös, och det finns otaliga ärvda broderier efter henne både här hemma och hos andra släktingar. Många av dem är inramade och upphängda på väggarna, men en del har vi också undanstoppade på vinden. Det kan jag tycka är lite synd, så jag beslöt mig för att ta vara på i alla fall ett av broderierna, och göra någonting av det. Och det fick bli den här blåmesen, som jag bestämde mig för att använda till en kudde. 

Broderiet i sig är ganska så litet, så jag ramade först in det med en bit av ett randigt gardintyg som jag har haft liggande bland mattrasorna i flera år. Sedan kantade jag det med ett blått linnetyg; en rest efter ett tidigare projekt. Jag tyckte att det passade bra eftersom blått matchar blåmesens färger.

Sedan skulle det förstås vara ett korsstygnsbroderi med någon typ av text, som jag brukar ha på mina kuddar, och jag funderade länge på vad jag skulle kunna brodera på den här kudden. Det skall ju inte bara vara vadsomhelst, utan någonting som passar ihop med bilden, och som jag dessutom har någon sorts relation till. Jag bestämde mig till slut för två rader ur en gammal välkänd psalm som jag och troligen varenda människa som har varit med på ett antal skolavslutningar kan utantill.

I hörnen har jag som vanligt tofsar, dels för att jag tycker att det är fint men också för att maskera det faktum att kudden ofrånkomligen är lite sned och vind. Bättre sömmerska än så är jag tyvärr inte, men det är som det är och ingenting att göra åt, inte annat än att jag får träna mer på att sy, i hopp om att bli skickligare med tiden.

Sammanfattningsvis tycker jag att min kudde blev riktigt bra, och det var roligt att kunna använda farmors systers gamla alster. Somliga skulle kanske ifrågasätta huruvida det verkligen är rätt att sy en banal kudde av ett sådant fint ärvt broderi, och kanske har de rätt i den saken, men samtidigt  kan jag tycka att det är bättre att använda saker och ting än att ha dem undanstoppade på vinden. Nu kommer broderiet i alla fall fram, och jag kan titta på det och njuta av det varje dag.

Om virkade handledsvärmare

Vanligtvis brukar vi ju sticka våra handledsvärmare, men dessa är för ovanlighetens skull virkade, i samma mjuka alpackagarn som vi alltid brukar använda när vi gör handledsvärmare. Det är mamma som har gjort det här paret, i två olika lila nyanser. På sistone har det blivit ganska många handledsvärmare gjorda, och det är naturligtvis bra, ty ju fler vi gör desto mer restgarn blir det också över till min växande virkade filt...

Om handsömnadens färdigställande

Äntligen är jag klar med handsömnaden på mitt stjärntäcke. Jag började att sy på det i april, så det har tagit ganska lång tid att få det klart. Men då har jag förstås inte sytt på det varje kväll, utan bara när jag har haft lust. Pappa frågade mig hur många lappar täcket består av, och det var en bra fråga som jag med mina begränsade kunskaper i matematik inte kan besvara. Men många lappar är det i alla fall; det kan min välslitna  läderfingerborg intyga.

Det roliga med det här lappsömnadsarbetet har varit att välja ut och kombinera ihop tyger till stjärnorna. Jag har försökt välja tyger som matchar eller i alla fall liknar varandra i varje stjärna. Dessutom är det extra roligt att kunna använda tyger som jag tycker mycket om eller som jag har en särskild relation till. Det här randiga tyget i stjärnan ovan hade vi kuddar i när jag var liten, till exempel, och det är med som ett litet barndomsminne.

Det fina tyget med svalor i den här stjärnan tilltalar mig mycket, eftersom jag så här års saknar de levande svalornas kvitter och flygningar. Så nu kan jag titta på det här tyget medan jag väntar på att svalorna skall återvända söderifrån, fast det återstår ju ännu många månader tills dess, förstås.

Härnäst återstår arbetet med att montera ihop täcket. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag skall sy en kant runt de handsydda stjärnorna, eller om jag skall låta det vara som det är med bara den svarta kanten runt alltihop. Till baksidestyg hade jag tänkt använda det ovan; ett fint gardintyg som jag har köpt i second hand-butiken. Under förutsättning att det räcker, vill säga; det beror på om jag beslutar mig för att kanta täcket eller inte. Det återstår ännu att se vad jag bestämmer mig för.

Om ett tenntrådsarmband med blåmelerade pärlor

Detta tenntrådsarmband är flätat av sex tenntrådar. Jag har flätat det på samma sätt som man gör en fyrfläta, det vill säga jag har vävt med trådarna upp och ner i tur och ordning. Samtidigt har jag trätt upp de blåmelerade glaspärlorna på tenntråden och låtit dessa följa med i flätan. Ganska enkelt, egentligen, men likväl effektfullt. 

Jag är ganska nöjd med mönstret men erkännas bör att utförandet kanske inte blev riktigt lika snyggt som jag hade tänkt mig. Den uppmärksamme betraktaren ser nog att trådarna inte är helt jämna. Detta var dock första gången som jag gjorde en fläta till ett tenntrådsarmband på det här sättet, så om jag bara får träna mig fler gånger på att göra den här modellen kommer jag nog att kunna få det att se bättre ut. Hoppas jag.

Om handledsvärmare med pärlor igen

Den senaste perioden har det tillverkats ett stort antal handledsvärmare i det här huset. Det är så det fungerar när man låter intresset och viljan styra sitt handarbetande; man gör det man har lust med och ibland kan det bli intensiva perioder då man gör mycket utav en sak. Och just nu är det handledsvärmare som gäller hos oss. Det här paret är stickat av mamma, och har pärlstickade bårder med hjärtan närmast handen. 

De glaspärlor som mönstret är stickat med är transparenta, och vi var först osäkra på om mönstret verkligen skulle framträda tillräckligt väl så att man skulle kunna se vad det skall föreställa. Lyckligtvis fungerade det alldeles utmärkt; mönstret syns och pärlorna glittrar dessutom riktigt fint i solsken (eller lampsken).

Om min tidiga talang

Jag hittade den här medfarna lilla trasan i ett skåp en dag häromdagen. Det är ett av mina första egenhändiga broderier. Mitt namn och min ålder har jag förstås inte korsstygnsbroderat själv, utan det har mormor gjort, och sedan har hon nog demonstrerat för mig hur man syr korsstygn i prydliga rader, till exempel längst ner till höger. Alla andra stygn är dock mitt eget verk.

Ni ser, jag var en mycket tidig talang beträffande textilt handarbete... 

Om varma vintervantar med fårskinnsbräm

Dessa varma tumvantar är stickade i ett tjockt lovikkaliknande garn i två färger. Mönstret utformade jag allteftersom jag stickade, och av det skälet blev de kanske lite underliga i formen vid hoptagningen mot slutet. Helt nöjd med dem blev jag därför inte riktigt; jag vill gärna att det jag tillverkar skall bli så fint och perfekt som det bara är möjligt (hur man nu definierar perfekt, vill säga), men de är att betrakta som acceptabelt dugliga, i alla fall.

"Dä ska synns att dä ä hanngjort!" är en kommentar som jag har hört mamma säga många gånger, och som jag försöker ta till mig i det här fallet. Med det menas förstås att ett handarbete skall bära spår av den som har gjort det, och inte vara lika exakt som ett föremål som har tillverkats i en fabrik. Och den här vanten bär ju verkligen spår av mig, i form av den lite knepigt utformade hoptagningen.

Vantarnas bräm är gjorda av fårskinnsbitar som jag har skurit bort från ett par handledsvärmare som jag har haft liggande länge i en byrålåda. De var fina men inte i rätt storlek för mig, så därför bestämde jag mig för att offra dem och återanvända fårskinnsbitarna till det här projektet istället. Och det var nog ett klokt beslut, ty vantarna ser onekligen bättre ut nu än de gjorde innan jag sydde på fårskinnet. "Nu blev de riktiga tomtevantar", som någon sade.

Inuti vanten har jag fodrat brämen med jeanstyg. Tanken var från början att jag skulle ha fårskinnet dubbelvikt så att det skulle bli extra varmt och ulligt även på insidan, men mitt sparsamma sinne sade mig sedan att det var för slösaktigt, och jag fodrade istället insidan av vanten med en bit jeanstyg som jag klippte till från ett par gamla utslitna jeans. Det innebär också att jag i och med min sparsamhet har två till likadana bitar fårskinn kvar i mina gömmor att använda till att kanta ett par andra vantar med, den gång det blir aktuellt. Och det blir det nog, förr eller senare...