Om de färdigflätade pinnbanden

Sådär ja, nu är pinnbanden färdigflätade. Jag har klippt loss dem från brädan och knutit en tråd i ändarna för att förhindra att banden repar upp sig. Som bilden visar så vill de färdiga pinnbanden gärna snurra sig, vilket kan vara effektfullt i sig men jag föredrar att ha platta och släta band eftersom det gör att mönstret framträder bättre.

Av den anledningen brukar jag stryka lite försiktigt på mina pinnband, vilket gör att de blir släta och fina. På bilden ovan syns att det främre bandet är struket och det bakre ännu är ostruket.

När det sedan gäller vad man skall ha sina pinnband till så kan de användas till olika saker, till exempel olika typer av dekorationer. Jag har tidigare bland annat använt pinnband som gardinomtag och som fastsytt dekorationsband på en kudde. Den stora fördelen med banden är dessutom att de är elastiska, vilket gör att de fungerar bra till att fästa upp håret med.

Efter att ha färdigställt de första pinnbanden har jag nu börjat fläta i en ny färgställning. Denna gång valde jag orange och brunt, två riktigt fina 70-talsfärger vilka jag har en del restgarn i (och att tillverka pinnband är ju ett utmärkt sätt att ta vara på restgarner). Det ullgarn jag använder mig av här tycks vara lite mer luddigt än det föregående och det gör att mönstret inte framträder riktigt lika tydligt. Å andra sidan kan det också ha sin charm och vara effektfullt på sitt sätt. Det återstår ännu att se hur det blir när det blir klart.

Om att fläta pinnband

Soliga och fina sensommardagar kan det vara passande med något lite enklare handarbete att roa sig med medan man sitter utomhus. Jag har därför börjat tillverka pinnband i tvåtrådigt ullgarn, ett riktigt roligt arbete som görs i en ganska enkel flätteknik.

Det är ganska många år sedan som jag senast ägnade mig åt att fläta pinnband och jag hade nästan glömt bort hur man gjorde, så det var ett evigt krånglande innan jag lyckades minnas och bemästra tekniken. Det är inte alls svårt när man vet hur man skall göra men mitt minne hade suddat ut all hågkomst av det och jag fick börja om från början igen. Till sist lyckades jag dock få till det. Jag valde emellertid ett ganska enkelt mönster på mitt pinnband, ty jag ville inte göra det alltför komplicerat när det nu var första försöket på väldigt länge.

När man tillverkar pinnband behöver man inga särskilda verktyg, endast en enkel bräda med två spik; en i varje ände. Jag flätar mina band på en gammal bräda som jag hittade i uthuset och snabbt spikade fast två spik i. Inte det vackraste arbetsredskapet, kanske, men fullt funktionellt.

Trådarna fästs genom att de lindas runt spikarna, och just nu ser det hemskt trassligt ut där i ändarna. Trasslet klipper man dock bort sedan, så det är inte så noga med hur det ser ut nu under arbetets gång.

Färgordningen får man fram genom att plocka trådarna upp och ner i den ordning de ligger och de bildar då ett specifikt mönster.

Så här går plockningen till.

 

Det är viktigt att hålla ordning på i vilken ordning trådarna skall flätas och man måste också se till att man inte tappar det skäl som bildas då man plockar. För att ha kontroll på skälet fäster jag en vanlig kulspetspenna där, vilken förhindrar att trådarna snurrar ihop sig. 

Skälet finns i mitten av brädan och det gör att det när man plockar trådarna bildas två band, ett på varje sida av skälet. Allteftersom banden blir längre minskar dock också skälet, och det gör att det kan vara ganska svårt att fläta den sista biten när skälet är som minst, i alla fall om man har så knubbiga och tjocka fingrar som jag. Dock skall jag fortsätta att fläta en bit till så att pinnbanden blir så långa som det är möjligt, ty ju längre banden är desto mer användbara är de. 

Den som är intresserad av att fläta egna pinnband får leta på antikvariat, loppisar eller bibliotek efter den här boken. Där kan man läsa en enkel beskrivning av hur man gör pinnband och även ta del av några förslag på mönster.

Om det fortsatta arbetet med lapptäcket

Hur går det då med det handsydda lapptäcket? Jodå, arbetet fortskrider, även om det tycks gå ganska långsamt. Jag har jobbat hela sommaren och har därför inte hunnit sy så mycket som jag skulle önska, men en och annan blomma har jag hunnit få ihop under kvällar och helger i alla fall.

Just nu funderar jag på hur brett täcket skall bli; skall den rödmönstrade blomman högst upp till vänster vara den sista hela blomman innan jag syr en rad med halva blommor längs kanten, eller skall jag lägga till ytterligare en blomma innan det blir dags för de halva? Det beror förstås på hur stort det slutliga täcket skall bli och vad jag skall ha det till, och det har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Jag får fortsätta fundera, och det återstår ännu att se hur det blir.

Om fler loppisfyndade sjalar

Jag har inte stött på några blommiga yllesjalar på loppis förr om åren men i år tycks jag plötsligt hitta sådana lite nu och då. Tidigt i våras köpte jag ju tre stycken (mina inlägg om dem kan man ta del av här och här) och nu har jag lyckats få tag i tre till inom bara några månaders tid, på en och samma loppis dessutom. Jag tycker att de är så fantastiskt fina och lyckan är därför stor!

Även till dessa tre sjalar måste jag se till att ordna nya fransar; en av dem har en mycket sliten frans (den röda) och de andra två har inga fransar alls; de är inte ens fållade. Så nu skall jag sätta igång arbetet med att börja sy en fåll på den här sjalen. Jag tänker sy den för hand vilket är ett rätt så tråkigt arbete så det kommer nog att ta tid innan det blir klart. Därefter skall jag försöka hitta på några passande fransar eller virkade kanter till de tre sjalarna. Fortsättning följer någon gång i en avlägsen framtid.

Om en gammal trasmatta som fick nytt liv

Den här bleka gamla mattan var en av de första trasmattorna jag vävde då vi först satte upp vävstolen för ungefär tio år sedan. Då var bottnarna färgglatt orange- och aprikosmönstrade, men tidens tand och framförallt solens strålar har blekt mattan och gjort den både färglös och trist. Dessutom hade den fått en stor ful och synnerligen missprydande fläck mitt i en av bottnarna.

I övrigt var det dock inget fel på trasmattan; den var inte trasig och till och med kanten och fransarna var hela, så jag ville inte gärna slänga bort den. Därför bestämde jag mig för att prova att färga den, för att förhoppningsvis kunna ge den ett nytt liv.

Och det visade sig gå riktigt bra! Efter att ha snurrat runt i tvättmaskinen tillsammans med lite textilfärg fick mattan en ny blå färg och den ser nu inte längre så trist ut. Och fläcken syns inte heller, dessutom. Det gör att trasmattan går att använda igen och förhoppningsvis kommer jag nu att kunna ha bruk för den i tio år till. Minst.

Sedan är ju frågan vad som är det mest miljömässigt gångbara alternativet; att göra som jag har gjort här, alltså färga en gammal matta och därmed kunna använda den i flera år till, eller om det är bättre att helt enkelt väva en ny trasmatta. Det uppenbara svaret tycks kanske vara att färga och använda den gamla istället för att göra en helt ny, men färgen innehåller troligtvis en del kemikalier och är väl knappast helt miljövänlig i det avseendet, misstänker jag. Så det är inte alltid så lätt att veta vad som är det bästa alternativet...

Om den färdigsydda yllebroderade väskan

Nu har mammas lilla yllebroderade väska blivit ihopsydd, fodrats och försetts med en dragkedja, och därmed har den blivit klar att använda.

Det blev en riktigt lyckad liten väska som mamma är mycket nöjd med; extra roligt är det förstås att ha någonting som man både har sytt och broderat själv, och dessutom har satt ihop mönstret till. Det gör den helt unik och den enda i sitt slag.

Väskan fodrades med en liten loppisfyndad bit bomullstyg som plockades fram ur gömmorna, och dragkedjan som den stängs med är gammal, bortsprättad från något utslitet plagg en gång i tiden. Det syns att den är lite sliten men det tycker jag inte gör så mycket. Det känns ju mer värdefullt att återbruka en dragkedja man redan har i sin ägo och som fungerar alldeles utmärkt än att gå ut och köpa en helt ny.

Väskans lämpliga storlek gör att den kan användas till lite olika saker, till exempel kan man ha den som pennskrin eller som förvaring för småsaker (såsom värktabletter, näsdukar, cerat, våtservetter, etc.) i en större handväska. Eller så kan man helt enkelt använda den till att slänga ner nycklar, mobil och plånbok i när man bara skall ut i ett snabbt ärende. Användningsområdena är många.

Om att göra om när ens tycke och smak förändras

För några år sedan så köpte jag en trådrullshållare i luffarslöjd som jag dekorerade med gröna tofsar för att den skulle bli extra fin (jag har tidigare berättat om den i det här inlägget). Trådrullshållaren har jag stående på mitt arbetsbord så jag ser och använder den varje dag, men trots att jag tycker mycket om den så har de där gröna tofsarna stört mig lite på sistone. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag använde ett grönt och ganska blankt bomullsgarn till tofsarna när nåldynan som den redan var försedd med är sydd i rött kläde. Den kombinationen matchar inte riktigt.

Så en dag då jag inte hade något annat i händerna gjorde jag nya tofsar till min trådrullshållare; denna gång i entrådigt ullgarn i nära nog exakt samma röda färg som nåldynan. Garnet är en överbliven rest efter en sjal som jag stickade en gång i tiden. Nu tycker jag att trådrullshållaren ser betydligt bättre ut än förut eftersom de röda tofsarna matchar nåldynan bättre både när det gäller materialkvalitet och färg. Jag slängde dock inte bort de gröna tofsarna utan jag har dem sparade i en liten ask ifall att de kan visa sig komma till användning vid något projekt i framtiden.

Det är intressant det där med hur tycke och smak kan förändras och utvecklas med tiden. Det som jag uppenbarligen tyckte såg bra ut för några år sedan uppskattar jag inte alls nu längre; det gäller naturligtvis långt ifrån allt men så var det åtminstone i det här fallet. Fast det ligger väl i människans natur, förmodar jag; att utvecklas och förändras. Och förhoppningsvis blir det väl till det bättre...