Om stickade handledsvärmare i rött och mörkgrått

Dessa handledsvärmare är stickade i ett tjockt Lovikka-liknande garn i färgerna rött och mörkgrått. Mönstret är mycket enkelt; man lägger upp ett ojämnt antal maskor och stickar sedan flerfärgsstickning med två maskor av varje färg, vilket gör att mönstret förskjuts vid varje varv. Att sticka handledsvärmare i ett så här tjockt garn går riktigt snabbt; detta par tog inte särskilt lång tid att färdigställa.

Både det röda och det mörkgrå garnet är rester som har blivit över från andra projekt, och just handledsvärmare är utmärkta att ta till när man vill tillvarata överblivna restgarner. Det ger dessutom tillfälle att prova på nya mönster och tekniker; en handledsvärmare är ju så liten att om det skulle visa sig att det inte blir lyckat så går det ju snabbt att repa upp arbetet. Så nu skall jag ta tillfället i akt och försöka experimentera fram några fler handledsvärmare i restgarner. Om dessa kommer att bli lyckade eller ej återstår ännu att se...

Om arbetet med att pärlsticka handledsvärmare

Den lite kyligare väderleken gör att behovet av varma handledsvärmare kommer allt närmare. Detta par arbetar mamma för tillfället med. Handledsvärmarna stickas med ljusrosa pärlor och mörkrosa garn och har en smal bård i ett ganska enkelt men effektfullt mönster.

Att sticka handledsvärmare med pärlor är inte alls särskilt svårt; faktum är att det är betydligt enklare än vad det kanske ser ut. Alla maskor stickas räta vilket innebär att man bara behöver hålla reda på var i mönstret man skall sticka in pärlorna, och det är en ganska enkel sak om man har ett okomplicerat mönster som det här att följa. För en nybörjare i pärlstickning kan således en handledsvärmare med ett mönster som detta vara passande att prova på som ett första projekt.

Om tenntrådsarmband med gula glaspärlor

Gult har de senaste åren blivit till en riktig favoritfärg, så nu har jag tillverkat ett tenntrådsarmband dekorerat med gula glaspärlor. Själva modellen har jag använt mig av förut, bland annat är det här armbandet gjort på samma sätt, men valet av pärlor och färgen på dessa är förstås inte desamma.

Enligt min mening är det roligaste med att göra tenntrådsarmband det faktum att man får prova nya saker; man kan experimentera med olika flätor, bredder, färger och material. Att serieproducera likadana armband är således ingenting för mig. Dock kan det vara bra att ha en del modeller som man vet fungerar och som är lätta att anpassa till exempelvis pärlor av en viss sorts storlek eller flätor av ett specifikt slag. Och denna modell får nog anses vara en sådan...

Om arbetet med den virkade filten

Min virkade lapptäcksfilt fortsätter att växa, och den har nu blivit ännu lite större. Arbetet går dock inte särskilt fort framåt; jag har ju virkat sexkanter i snart två år och det kommer nog att ta minst ett eller två år till innan arbetet blir klart. Å andra sidan är det ingen brådska utan det får ta den tid det tar; jag virkar bara på min filt när jag har lust, vilket innebär att jag ibland virkar på den varje kväll medan den andra gånger kan ligga orörd under flera månader. 

Det är kanske svårt att utifrån en bild bedöma hur stor den har blivit, men den är i alla fall så stor att jag kan breda den över mig när jag ligger i soffan och ser på TV eller vilar middag, och den täcker mig ända från fötterna upp till axlarna. Så storleksmässigt börjar den närma sig målet, åtminstone på längden.

Själva virkandet av sexkanter är ett ganska så roligt handarbete, men det tråkigaste (eller tôligaste som det heter på min dialekt) med alltihop är förstås att fästa alla lösa trådar som uppstår vid garnbyten. Det är inte min favoritsysselsättning, precis. Jag försöker dock ta några i taget och se till att fästa dem under arbetets gång, så inte jag sedan i slutet av arbetet sitter med en färdigvirkad filt och tusentals lösa trådar att fästa. Det vore inte roligt...