Om att virka på bussen

Ibland när andan faller på brukar jag virka mina sexkanter på bussen. Det är rätt intressant att se omgivningens reaktion; de flesta bryr sig naturligtvis inte om vad jag gör men somliga ger mig underliga blickar, och ibland har någon kommit fram och visat intresse för vad jag håller på med och frågat vad det så småningom skall bli. Däremot har jag nog aldrig sett någon annan människa handarbeta på bussen, åtminstone inte på någon av de bussar som jag brukar åka med. 

Mina garnrester och min blå virkkrok har jag liggande i en liten ärvd plåtask som jag sedan stoppar ner i handväskan. Asken är i perfekt storlek, tar ingen större plats, och rymmer garn i lagom stora mängder. Den är nog ganska gammal, skulle jag tro, ty på baksidan har någon ristat in namnen på mormor och hennes systrar, samt deras föräldrar. Baserat på det skulle jag tro att plåtasken är från sent 20-tal eller tidigt 30-tal, kanske. En ganska så gammal ask, således, men likväl perfekt att använda när jag vill virka på bussen. 

Om ett tenntrådsarmband med vita pärlor

Det här tenntrådsarmbandet är sytt på vitt skinn, och består av två flätor med pärlor längs kanterna. Jag syr vanligtvis alltid mina armband på svart skinn, men den här gången använde jag mig för omväxlings skull av vitt. Detta eftersom pärlorna är vita och det då helt enkelt ser bättre ut med vitt skinn än med svart, i synnerhet vid knäppningen. Tenntråden som jag använde mig av den här gången är lite kraftigare än vad jag brukar ha till flätor, eftersom jag ville att flätorna skulle bli bredare och fylla ut armbandet lite bättre.

Beträffande pärlorna så borde de förstås vara fina glaspärlor, men erkännas bör att jag i det här fallet använde mig av plastpärlor av enklaste sort. Det syns kanske inte på bilden, men så är likväl fallet. Om jag någon gång skall tillverka ett likadant armband kommer jag dock att göra det med pärlor av betydligt finare material än plast, det är en sak som är säker.

Om en skärva som blev ett hänge

En gång i tiden hittade jag en liten stenskärva på marken intill ett hus byggt av sten. Den hade rasat från väggen, och en bit av murbruket sitter fortfarande kvar på baksidan. Jag bestämde mig för att ta vara på den lilla skärvan, och göra den till ett hänge. Jag lindade den med silvertråd, på samma sätt som jag gjorde med det här lilla hänget, fast denna gång använde jag mig av en lite tjockare tråd. Tyvärr lyckades jag inte med att få baksidan snygg; den var svår att få till och ser ärligt talat inte alls bra ut, men som tur är syns den inte när man använder hänget.

När jag nu bär mitt hänge i en kedja innebär det att jag kan gå omkring med en liten bit av min familjehistoria hängande om halsen. Det där huset som skärvan föll ifrån ligger nämligen på den plats där min mormor var uppvuxen...