Dessa varma tumvantar är stickade i ett tjockt lovikkaliknande garn i två färger. Mönstret utformade jag allteftersom jag stickade, och av det skälet blev de kanske lite underliga i formen vid hoptagningen mot slutet. Helt nöjd med dem blev jag därför inte riktigt; jag vill gärna att det jag tillverkar skall bli så fint och perfekt som det bara är möjligt (hur man nu definierar perfekt, vill säga), men de är att betrakta som acceptabelt dugliga, i alla fall.
"Dä ska synns att dä ä hanngjort!" är en kommentar som jag har hört mamma säga många gånger, och som jag försöker ta till mig i det här fallet. Med det menas förstås att ett handarbete skall bära spår av den som har gjort det, och inte vara lika exakt som ett föremål som har tillverkats i en fabrik. Och den här vanten bär ju verkligen spår av mig, i form av den lite knepigt utformade hoptagningen.
Vantarnas bräm är gjorda av fårskinnsbitar som jag har skurit bort från ett par handledsvärmare som jag har haft liggande länge i en byrålåda. De var fina men inte i rätt storlek för mig, så därför bestämde jag mig för att offra dem och återanvända fårskinnsbitarna till det här projektet istället. Och det var nog ett klokt beslut, ty vantarna ser onekligen bättre ut nu än de gjorde innan jag sydde på fårskinnet. "Nu blev de riktiga tomtevantar", som någon sade.
Inuti vanten har jag fodrat brämen med jeanstyg. Tanken var från början att jag skulle ha fårskinnet dubbelvikt så att det skulle bli extra varmt och ulligt även på insidan, men mitt sparsamma sinne sade mig sedan att det var för slösaktigt, och jag fodrade istället insidan av vanten med en bit jeanstyg som jag klippte till från ett par gamla utslitna jeans. Det innebär också att jag i och med min sparsamhet har två till likadana bitar fårskinn kvar i mina gömmor att använda till att kanta ett par andra vantar med, den gång det blir aktuellt. Och det blir det nog, förr eller senare...
.JPG)
.JPG)
