Om mitt handsydda lapptäcke i rött och lila

Nå, hur går det med det handsydda lapptäcket? Ja, det kan man kanske fråga sig. Arbetet går framåt i alla fall; sakta men säkert så växer det bit för bit. Dock är det långt kvar innan det kommer att vara stort nog till att ens närma sig storleken av ett täcke; det jag har sytt nu är inte mer än ett litet hörn. Det skall komma att bli minst dubbelt så brett och åtskilliga gånger längre, har jag tänkt.

Jag har nu i alla fall lyckats bemästra sömnaden av åttkanter riktigt väl; det är inte alls särskilt svårt när man väl lär sig tekniken. Riktigt snyggt tycker jag att det blir också; det lila tyget ramar in de mer röriga mönstrade tygerna på ett bra sätt, och ännu snyggare kommer det naturligtvis att bli när det är färdigsytt och lapparna dessutom inramas av en bred lila kant. Om jag nu inte hinner ändra mig innan den dagen kommer, förstås, det kan ju mycket väl hända...

Om sista rycket med de blåbottnade trasmattorna

Vävstolen har jag inte haft särskilt mycket tid till på sistone, men nu under påskledigheten har jag faktiskt kommit igång med arbetet med de blåbottnade trasmattorna igen. Tanken är att de skall bli två nya mattor till köket, och jag är nu strax klar med den sista bården på den andra mattan. Dags för sista rycket med trasmattsväven, således.

Som synes på bilden ovan så är vävstolen lite dammig efter att ha stått orörd ett tag. Det värsta är dock inte dammet som har samlats på vävstolen utan allt det damm och alla små textilfibrer som ryker åt alla håll när jag slår in trasorna. Tur att jag inte är dammallergiker; då hade jag varit tvungen att hitta ett annat intresse att ägna mig åt.

Det börjar faktiskt bli några meter färdig trasmattsväv på bommen, och det skall bli spännande att se hur mattorna kommer att ta sig ut när de är klara och jag får klippa ur dem. Fortsättning följer...

Om ett tenntrådsarmband med gyllenbrun nylontråd

Jag har sytt ett nytt tenntrådsarmband; denna gång är det tillverkat av tenntråd och gyllenbrun nylontråd. I mitten sitter en bred fyrfläta och denna omgärdas av två tenntrådssnoddar och två treflätor.

Egentligen skall man väl inte påpeka de fel man har gjort då andra kanske inte ens lägger märke till dem, men den uppmärksamme ser ju att det på bilden ovan sticker fram en bit av det svarta skinnet längs den högra kanten på armbandet. Det beror på att den remsa renskinn som jag har sytt fast tenntrådsflätorna på var lite för bred, och därför har jag inte lyckats vika undan allt skinn på baksidan. Sådana här småfel irriterar mig oerhört mycket, just för att jag har en föreställning om att det jag gör skall vara så perfekt som möjligt.

Jag försöker dock anamma mammas devis: "dä ska synns att dä ä hanngjort" när det gäller mitt eget hantverk. Det är betydligt lättare sagt än gjort, naturligtvis, men jag jobbar på det. Förr eller senare kanske jag till och med lär mig att acceptera att även jag gör misstag, och att det faktiskt är helt OK.

Om mina cirkusvantar

Dessa hemstickade vantar, som mamma kallar cirkusvantarna eftersom de är så färgglada, har varit klara ett tag men av någon anledning har jag inte kommit mig för att visa dem på bloggen tidigare. Nå, nu får de äntligen komma med; bättre sent än aldrig.


Mönstret till vantarna är i grunden baserat på Hanna Leväniemis Pearl Chain Mittens, men jag freestylade lite och gjorde bland annat tummarna annorlunda så att de skulle passa till mitt garn och min stickfasthet.

Vantarna är stickade i tjockt ullgarn varav allt är smårester som jag har haft liggande i flera år. Eftersom jag som bekant är förtjust i rött, rosa och lila valde jag att använda mig av färger inom det spektrat.

Kavelfransen, eller flossen som den kallas på min dialekt, gjorde jag med min allra grövsta flosspinne så att den skulle bli riktigt tjock och generös, och den värmer verkligen ordentligt runt handlederna. Här använde jag mig också av restgarn; ett tjock svart lovikkagarn som hade blivit över efter något gammalt projekt (oerhört svårt att fånga på bild, för övrigt, eftersom garnet är just svart).

Vantsäsongen är ju i princip över, så dessa mina cirkusvantar kommer knappast att bli välanvända under den närmaste tiden. Men när hösten kommer, däremot; då lär de komma väl till pass. Eftersom de är stickade i så tjockt garn är de väldigt varma, och de går att använda även under kalla vinterstormar utan att man behöver frysa om händerna.

Om en sjal i regnbågens alla färger

Av delar av garnet i föregående inlägg har jag påbörjat en regnbågssjal. Det blir en enkel modell i slätstickning med ett hålvarv vid varje färgbyte. Arbetet går dock enormt långsamt då det inte finns mycket tid över till mitt hantverk nuförtiden, och det gör att jag börjar längta till sommarledigheten då jag äntligen kommer att få ordentligt med tid till att slöjda. Det återstår ännu att se om den här sjalen kommer att bli klar före eller efter sommaren; mitt hetaste stalltips är att det nog inte blir förrän efter...

Om nyinköp av garn

Detta med att jobba heltid på annan ort är verkligen förödande för hantverks-orken (och lusten), så just nu blir det tyvärr inte så mycket gjort på den punkten som jag skulle önska. Men nytt garn har jag köpt i alla fall, så jag planerar en del nya projekt. Detta skall bli något regnbågsfärgat, hade jag tänkt. Fortsättning följer...

Om ännu en rosensjal med virkade kanter

Fördelen med sportlovet är att man hinner avsluta en del gamla projekt som har blivit liggande. Den här rosensjalen (som jag har skrivit om tidigare här) köpte jag på loppis någon gång före jul med avsikten att min vana trogen ge den en ny kant. Dock har det tagit mig ovanligt lång tid att få den färdig då jobb och annat har prioriterats före, men så häromdagen fick jag den äntligen avslutad och klar.

I vanlig ordning har jag virkat en kant med bågar av luftmaskor som man fäster i varandra med en fast maska, och så har jag satt pärlor på den nedersta raden. Jag har gjort ett antal sådana här kanter på rosensjalar nu och det känns måhända lite som att jag upprepar mig själv, men å andra sidan har jag inte så mycket annat i kantväg att komma med för tillfället. Jag har försökt experimentera mig fram till andra typer av virkade kanter men med mina begränsade virkningsskills lyckas jag inte få till något som fungerar bättre än detta, så av den anledningen fortsätter jag med det koncept jag har.

En färggrann rosensjal piggar onekligen upp både klädseln och vardagen, och jag känner mig faktiskt riktigt snygg när jag har den på mig. Fast när jag fick se bilden ovan (som jag liksom alla andra bilder i detta inlägg har tagit med självutlösaren) så fick jag se att jag visst inte alls var så snygg som jag kände mig, ty på naglarna skymtar visst ett par sorgkanter. Nåja, "så blir dä när en arbeter," som mamma skulle ha sagt.