Om de färdigvävda trasmattorna

Sådärja, de blåbottnade trasmattorna har äntligen blivit färdigvävda. Jag har klippt loss dem ur vävstolen och nu är de också isärklippta från varandra.

Eventuellt blev bårderna lite väl julbetonade, inser jag; rött och grönt är ju typiska julfärger, men jag tänker att de blå bottnarna kanske kommer att leda bort tankarna från julen. Jag hoppas på den saken i alla fall. 

Det har verkligen tagit lång tid att få dessa mattor klara; jag började på dem i juli förra året och nu har det hunnit bli april. Nåja, dels har ju vävningen gått långsamt då jag har plockat istället för skyttlat trasorna, men dessutom så har jag också bara vävt när jag har haft tid och lust, vilket ibland inte har varit så ofta. Å andra sidan har det inte varit någon brådska med vävningen heller, utan arbetet har fått ta den tid det har tagit, helt enkelt.

Nu skall jag bara ta bort förvävningen, knyta fransar och renklippa mattorna. Fortsättning följer...

Om mitt handsydda lapptäcke i rött och lila

Nå, hur går det med det handsydda lapptäcket? Ja, det kan man kanske fråga sig. Arbetet går framåt i alla fall; sakta men säkert så växer det bit för bit. Dock är det långt kvar innan det kommer att vara stort nog till att ens närma sig storleken av ett täcke; det jag har sytt nu är inte mer än ett litet hörn. Det skall komma att bli minst dubbelt så brett och åtskilliga gånger längre, har jag tänkt.

Jag har nu i alla fall lyckats bemästra sömnaden av åttkanter riktigt väl; det är inte alls särskilt svårt när man väl lär sig tekniken. Riktigt snyggt tycker jag att det blir också; det lila tyget ramar in de mer röriga mönstrade tygerna på ett bra sätt, och ännu snyggare kommer det naturligtvis att bli när det är färdigsytt och lapparna dessutom inramas av en bred lila kant. Om jag nu inte hinner ändra mig innan den dagen kommer, förstås, det kan ju mycket väl hända...

Om sista rycket med de blåbottnade trasmattorna

Vävstolen har jag inte haft särskilt mycket tid till på sistone, men nu under påskledigheten har jag faktiskt kommit igång med arbetet med de blåbottnade trasmattorna igen. Tanken är att de skall bli två nya mattor till köket, och jag är nu strax klar med den sista bården på den andra mattan. Dags för sista rycket med trasmattsväven, således.

Som synes på bilden ovan så är vävstolen lite dammig efter att ha stått orörd ett tag. Det värsta är dock inte dammet som har samlats på vävstolen utan allt det damm och alla små textilfibrer som ryker åt alla håll när jag slår in trasorna. Tur att jag inte är dammallergiker; då hade jag varit tvungen att hitta ett annat intresse att ägna mig åt.

Det börjar faktiskt bli några meter färdig trasmattsväv på bommen, och det skall bli spännande att se hur mattorna kommer att ta sig ut när de är klara och jag får klippa ur dem. Fortsättning följer...

Om ett tenntrådsarmband med gyllenbrun nylontråd

Jag har sytt ett nytt tenntrådsarmband; denna gång är det tillverkat av tenntråd och gyllenbrun nylontråd. I mitten sitter en bred fyrfläta och denna omgärdas av två tenntrådssnoddar och två treflätor.

Egentligen skall man väl inte påpeka de fel man har gjort då andra kanske inte ens lägger märke till dem, men den uppmärksamme ser ju att det på bilden ovan sticker fram en bit av det svarta skinnet längs den högra kanten på armbandet. Det beror på att den remsa renskinn som jag har sytt fast tenntrådsflätorna på var lite för bred, och därför har jag inte lyckats vika undan allt skinn på baksidan. Sådana här småfel irriterar mig oerhört mycket, just för att jag har en föreställning om att det jag gör skall vara så perfekt som möjligt.

Jag försöker dock anamma mammas devis: "dä ska synns att dä ä hanngjort" när det gäller mitt eget hantverk. Det är betydligt lättare sagt än gjort, naturligtvis, men jag jobbar på det. Förr eller senare kanske jag till och med lär mig att acceptera att även jag gör misstag, och att det faktiskt är helt OK.

Om mina cirkusvantar

Dessa hemstickade vantar, som mamma kallar cirkusvantarna eftersom de är så färgglada, har varit klara ett tag men av någon anledning har jag inte kommit mig för att visa dem på bloggen tidigare. Nå, nu får de äntligen komma med; bättre sent än aldrig.


Mönstret till vantarna är i grunden baserat på Hanna Leväniemis Pearl Chain Mittens, men jag freestylade lite och gjorde bland annat tummarna annorlunda så att de skulle passa till mitt garn och min stickfasthet.

Vantarna är stickade i tjockt ullgarn varav allt är smårester som jag har haft liggande i flera år. Eftersom jag som bekant är förtjust i rött, rosa och lila valde jag att använda mig av färger inom det spektrat.

Kavelfransen, eller flossen som den kallas på min dialekt, gjorde jag med min allra grövsta flosspinne så att den skulle bli riktigt tjock och generös, och den värmer verkligen ordentligt runt handlederna. Här använde jag mig också av restgarn; ett tjock svart lovikkagarn som hade blivit över efter något gammalt projekt (oerhört svårt att fånga på bild, för övrigt, eftersom garnet är just svart).

Vantsäsongen är ju i princip över, så dessa mina cirkusvantar kommer knappast att bli välanvända under den närmaste tiden. Men när hösten kommer, däremot; då lär de komma väl till pass. Eftersom de är stickade i så tjockt garn är de väldigt varma, och de går att använda även under kalla vinterstormar utan att man behöver frysa om händerna.