Om en eftersatt blogg och om att sätta kant på ett lapptäcke

Den här bloggen har verkligen blivit eftersatt då mitt jobb helt och fullt tycks ha tagit över mitt liv och har blivit det enda jag fokuserar på för tillfället. Jag hinner/orkar inte med så mycket hantverk just nu och det blir inte många maskor eller stygn gjorda per vecka, vilket innebär att det nog kommer att vara glesare mellan inläggen framöver tills jag får tid till att koncentrera mig mer på detta mitt intresse. 

 

En hantverksmässig syssla har dock blivit gjord på sistone i alla fall, och det var för några helger sedan då mamma hjälpte mig att sy fast en kant på mitt handsydda lapptäcke. Jag sydde klart handsömnaden på det här täcket med beige botten för mer än ett år sedan, och sedan dess har det legat på vänt för att jag inte kunde bestämma mig för vilket kanttyg jag skulle använda mig av.

Efter många om och men så fick det nu till slut bli det knallrosa tyget. Alldeles för skrikigt enligt somliga, men jag tycker att det ser bra ut, så jag bestämde mig till slut för att lita på mitt eget omdöme och använda mig av det i alla fall. Det är ju ändå mitt täcke, och därmed mitt beslut. 

Och så här blev det; nu har täcket fått sin knallrosa kant. Nästa steg blir att sy ihop det med ett baksidestyg, men det kommer nog att dröja innan det blir gjort, ty det har jag inte tid med för tillfället. Det blir kanske till jul, om jag får lite ledig tid då. Eller till sommaren...

Om att knyta drejad frans

Helgens sysselsättning innefattar att knyta mattfransar. Det skall bli drejad frans på de här trasmattorna, hade jag tänkt; det blir enligt min erfarenhet det mest hållbara. Dock tar det lite extra tid att dreja fransarna än att bara göra vanliga knutar, så det återstår en god stund ännu innan mattan blir klar. Fortsättning följer.

Om två färdigvävda trasmattor

Mina trasmattor med bottnar i vinrött/rosa/lila och bårder i orange och brunt har färdigställts. Det blev två mattor i olika längd med fem respektive sex bårder. Den här gången gick det betydligt snabbare än vad det gjorde med de blå mattorna (det tog ju ett helt år att färdigställa dem), men så har jag ju haft en hel del tid över till vävstolen i sommar också. Det har blivit en del podcastlyssnande och vävning om dagarna, vilket har gjort att dessa mattor har vuxit fram förhållandevis snabbt. 

Eftersom jag gör mina bottnar av skräptrasor och plockar in varje trasa i skälet istället för att skyttla så är det jämförelsevis mer arbete att väva en matta på det här sättet. Dock är det roligt också att hela tiden välja vilken trasa jag skall använda mig av härnäst och huruvida den kommer att passa bäst in i väven eller ej.

Och ganska fint blir det också, om jag får säga det själv, då bottnarna blir livfullt melerade av alla olikfärgade trasor. Härnäst skall jag knyta fransar och renklippa trasmattorna, och det tar ju en del tid det också, så det dröjer ännu ett tag innan de blir klara att lägga på golvet.

Om handsömnadens fortskridande

Det märks kanske inte så stor skillnad i jämförelse med förra gången jag visade mitt handsydda lapptäcksprojekt, men faktum är att det har växt lite grann sedan sist. Under sommaren har jag suttit uppe sent och sytt en del om kvällarna, så täcket har utökats med några fyr- och åttkanter med jämna mellanrum. Sakta men säkert blir det således lite större, bit för bit, lapp för lapp.

De flesta tygerna i täcket är loppisfynd, några är ärvda och några kommer från gamla sängkläder och gardiner, men jag har faktiskt köpt lite nytt tyg också, trots att det egentligen är emot mina principer. Det här röda tyget med svarta tassavtryck kunde jag bara inte motstå. Nuförtiden har jag ju ingen katt som kan lämna spår på täcket i form av katthår och klösmärken, så jag får väl använda mig av spår av katter i form av tassavtryck på tyget istället, då.

På baksidan ser mitt blivande täcke ut så här. Mallarna har jag klippt från gamla snoddmappar i papp, och tejpar gör jag med maskeringstejp eftersom det enligt min erfarenhet är den tejp som håller bäst. Av någon anledning tycker jag att baksidor ser minst lika intressanta ut som framsidor, så det gäller att passa på att titta på baksidan medan den ännu är synlig. Sedan när täcket blir klart så blir den ju insydd och syns inte. Fast dit är det förstås ett bra tag till; ett eller flera år kanske. Fortsättning följer så småningom...

Om mitt nya trasmattsprojekt

Jag har börjat väva på ett par nya trasmattor, denna gång med bottnar i vinrött/rosa/lila och bårder i orange och brunt. När jag väver bottnarna trampar jag vanlig tuskaft, medan bårderna blir i rosengång. Min tanke var först att bottnarna skulle vara helt vinröda men eftersom jag i vanlig ordning använder mig av skräptrasor så passade det bra att även använda en del närliggande färger, och det gör att bottnarna blir melerade i olika nyanser.  

Till det orange i bårderna använder jag pappas gamla utslitna underlakan och till det bruna ett loppisfyndat påslakan med rosa blommor på brun botten. Bra att kunna återbruka gamla utslitna textilier; till det är ju mattvävning perfekt!

Tanken är att dessa trasmattor skall ligga i hallen när de blir klara; det är den plats i huset där mattorna blir mest utsatta för slitage och smuts och där behövs det mörka mattor som hôller mä lorten, som det heter på min dialekt. Om dessa är tillräckligt mörka och slitstarka för att passa där återstår ännu att se, men det är den nuvarande planen i alla fall. Fortsättning följer...

Om mammas virkade lapptäcksfilt och hur den har vuxit sedan sist

Här går det undan; mamma virkar intensivt på sin lapptäcksfilt och den har vuxit en del sedan sist. Nu är den så stor att det går att gömma sig bakom den vid bloggfotograferingen 😊

Om de färdigställda trasmattorna

Äntligen är det här evighetsprojektet klart; alla fransar är knutna, mattorna är renklippta och de ligger nu på sin rätta plats på trägolvet. Jag har nog aldrig varit så här långsam med att få ett par trasmattor klara; vanligtvis brukar det ta några veckor och inte ett helt år. Men så har jag haft mycket annat att göra i år också i form av arbete och slika ting, och det har gjort att det inte har funnits lika mycket tid över till mitt hantverk (jag använder det som bortförklaring i alla fall).

Min tanke är att jag skall börja väva på ännu ett par nya trasmattor i sommar; jag har behov av nya mattor till hallen också, men innan jag börjar måste jag sortera lite i min mattrassamling. Den är till största delen undanstuvad i plastsäckar för tillfället, och jag behöver få lite överblick gällande vad jag har tillgång till för färger innan jag börjar med ett nytt vävprojekt. Dock vet jag ju sedan tidigare att vi har gott om blå trasor, så ett hett stalltips kan vara att det även i nästa par trasmattor kommer att förekomma någon form av blått...

Om fransknytning

Trasmattorna har legat på vänt ett tag men nu har arbetet med att knyta mattfransar till sist börjat (vilket för övrigt är en passande uppgift att ägna sig åt medan man ser på TV, kan jag meddela). Det blir enkla fransar med två knutar, vilket får anses duga till dessa vardagsmattor.

Om mammas virkade lapptäcksfilt

Mamma virkar snabbt och målmedvetet på sin filt och den har därmed växt en hel del på sistone. Nu syns det tydligt hur mönstret är tänkt att bli och man kan se att de diagonala ränderna blir effektfulla. Risken finns bara att det här virkade lapptäcket kommer att bli fortare klart än det som jag själv (om än ganska sporadiskt) virkar på, ty mamma är desto mer flitig med virkkroken än vad undertecknad är...

Om ett tenntrådsarmband med röd, rosa och lila nylontråd

Jag är som bekant begeistrad i färgkombinationen rött, rosa och lila (exempel på min förtjusning för detta finns bland annat här och här), så den här gången har jag sytt ett tenntrådsarmband i just den färgskalan.

Armbandet består av enkla fyrflätor av tenntråd och nylontråd i tre olika färger, fastsydda i rad på renskinnet. Detta blev en tämligen enkel modell som inte alls är särskilt svår att göra men man behöver inte alltid krångla till det heller; ibland kan det enkla vara gott nog.

Jag har ibland fått frågan varför jag använder något så enkelt som simpel nylontråd till mina armband istället för mer påkostade material. Skälet till detta är att jag tycker om att arbeta med nylontråd; den är smidig att använda, lätt att få tag i och finns i många olika färger och tjocklekar. Dessutom blir resultatet ofta bra i kombination med tenntråd. Jag upprepar således det jag skrev ovan; ibland kan det enkla vara gott nog. 

Om mörkbruna handledsvärmare med mönster av gyllenbruna pärlor

Dessa pärlrika handledsvärmare har varit färdigstickade ett tag men har blivit liggande omonterade, fram tills för någon vecka sedan då jag äntligen sydde ihop dem. I vanlig ordning har jag använt mig av minsta sortens glaspärlor och tunt alpackagarn, och de garnrester som blev över kan jag få bruk för till min lapptäcksfilt som jag förhoppningsvis får lust att virka klart någon gång; kanske under sommarens ledighet.

Ofta brukar jag rita mina egna mönster till handledsvärmare men den här gången gjorde jag inte det; istället använde jag mig av en vävnota som jag hittade i en handarbetstidning och stickade in pärlorna utefter det mönstret. Man får utgå från vad man har att tillgå och det här gick minst lika bra det också.

Om min marsma

En marsma eller maschma är en liten påse med stängningsanordning, gjord för att förvara sybehör i. Enligt vad jag har fått lära mig är ordet marsma från början av samiskt ursprung. Om man söker på Pinterest på ordet marsma så kommer det upp massvis med bilder på oerhört kreativa sypåsar i olika material och med olika dekorationer; där kan man få mängder av inspiration om man vill tillverka en egen. 

Jag har precis som många andra sömnadsintresserade en egen marsma som jag kan förvara sybehör i. Den är gjord i svart skinn och har ett påsytt färgglatt band som dekoration. Jag har dock inte tillverkat den själv utan jag köpte den på Fårfesten i Kil för tre-fyra år sedan, och jag borde nu förstås ge kredd till den person som har tillverkat den men tyvärr minns jag inte vem jag köpte den av, dumt nog.

Så här ser min marsma ut när den är stängd. Den röda tofsen var inte där från början utan den har jag sytt dit som lite extra dekoration.

Inuti är den fodrad med grönt kläde och längst ner finns en ficka att lägga sina sybehör i. Från början fanns också det breda bunadsbandet till att fästa nålar i; i övrigt är det jag som har dekorerat min marsma ytterligare genom att sy dit det smala bandet och den virkade blomman. Dessutom har jag egocentriskt nog broderat mitt eget namn i rött ullgarn. Jag har också gjort en ögla och sytt i en knapp till fickan, så att jag verkligen kan lita på att den skall hållas stängd.

I fickan får det plats en del småsaker till sömnad; bland annat en liten sax, måttband, sprättkniv, fingerborg och sytråd. Och i bunadsbanden skall man förstås fästa nålar av olika slag; både knapp-, säkerhets- och broderinålar. Det är praktiskt att ha allt nära till hands på det sättet.

Min marsma brukar komma till användning när jag skall sy någon annanstans än vid min vanliga plats, till exempel om jag skall sy ute i trädgården eller om jag skall ut och resa. Den är väldigt praktisk; lätt att ta med och tar ingen plats men rymmer ändå det viktigaste. Så har man ingen egen marsma är det dags att skaffa en, tycker jag. Man kan antingen göra en egen (med till exempel inspiration från Pinterest) eller så kan man göra som undertecknad och köpa en för att sedan dekorera den så att den blir personlig. Båda sätten är lika bra.

Om ett virkat lapptäcke av mormorsrutor

I ett försök att göra av med en del alpackagarner i vår överfulla stash har mamma påbörjat en virkad lapptäcksfilt i mormorsrutor.

Tanken är att den skall bli diagonalmönstrad; den uppmärksamme ser ju att färgerna i den andra raden har förskjutits med en ruta, och så är det meningen att hela filten skall bli. Själv får jag tillstå att jag blir lite sugen på att ta tag i min virkade lapptäcksfilt nu när mamma har börjat på en egen och se till att försöka få min filt klar till sist. Jag började virka på den hösten 2012, vilket gör att den har varit under tillverkning i snart fem år, och då är det ju verkligen på tiden att den blir klar. Jag hoppas få tid till att avsluta den i sommar.

Om de färdigvävda trasmattorna

Sådärja, de blåbottnade trasmattorna har äntligen blivit färdigvävda. Jag har klippt loss dem ur vävstolen och nu är de också isärklippta från varandra.

Eventuellt blev bårderna lite väl julbetonade, inser jag; rött och grönt är ju typiska julfärger, men jag tänker att de blå bottnarna kanske kommer att leda bort tankarna från julen. Jag hoppas på den saken i alla fall. 

Det har verkligen tagit lång tid att få dessa mattor klara; jag började på dem i juli förra året och nu har det hunnit bli april. Nåja, dels har ju vävningen gått långsamt då jag har plockat istället för skyttlat trasorna, men dessutom så har jag också bara vävt när jag har haft tid och lust, vilket ibland inte har varit så ofta. Å andra sidan har det inte varit någon brådska med vävningen heller, utan arbetet har fått ta den tid det har tagit, helt enkelt.

Nu skall jag bara ta bort förvävningen, knyta fransar och renklippa mattorna. Fortsättning följer...

Om mitt handsydda lapptäcke i rött och lila

Nå, hur går det med det handsydda lapptäcket? Ja, det kan man kanske fråga sig. Arbetet går framåt i alla fall; sakta men säkert så växer det bit för bit. Dock är det långt kvar innan det kommer att vara stort nog till att ens närma sig storleken av ett täcke; det jag har sytt nu är inte mer än ett litet hörn. Det skall komma att bli minst dubbelt så brett och åtskilliga gånger längre, har jag tänkt.

Jag har nu i alla fall lyckats bemästra sömnaden av åttkanter riktigt väl; det är inte alls särskilt svårt när man väl lär sig tekniken. Riktigt snyggt tycker jag att det blir också; det lila tyget ramar in de mer röriga mönstrade tygerna på ett bra sätt, och ännu snyggare kommer det naturligtvis att bli när det är färdigsytt och lapparna dessutom inramas av en bred lila kant. Om jag nu inte hinner ändra mig innan den dagen kommer, förstås, det kan ju mycket väl hända...

Om sista rycket med de blåbottnade trasmattorna

Vävstolen har jag inte haft särskilt mycket tid till på sistone, men nu under påskledigheten har jag faktiskt kommit igång med arbetet med de blåbottnade trasmattorna igen. Tanken är att de skall bli två nya mattor till köket, och jag är nu strax klar med den sista bården på den andra mattan. Dags för sista rycket med trasmattsväven, således.

Som synes på bilden ovan så är vävstolen lite dammig efter att ha stått orörd ett tag. Det värsta är dock inte dammet som har samlats på vävstolen utan allt det damm och alla små textilfibrer som ryker åt alla håll när jag slår in trasorna. Tur att jag inte är dammallergiker; då hade jag varit tvungen att hitta ett annat intresse att ägna mig åt.

Det börjar faktiskt bli några meter färdig trasmattsväv på bommen, och det skall bli spännande att se hur mattorna kommer att ta sig ut när de är klara och jag får klippa ur dem. Fortsättning följer...

Om ett tenntrådsarmband med gyllenbrun nylontråd

Jag har sytt ett nytt tenntrådsarmband; denna gång är det tillverkat av tenntråd och gyllenbrun nylontråd. I mitten sitter en bred fyrfläta och denna omgärdas av två tenntrådssnoddar och två treflätor.

Egentligen skall man väl inte påpeka de fel man har gjort då andra kanske inte ens lägger märke till dem, men den uppmärksamme ser ju att det på bilden ovan sticker fram en bit av det svarta skinnet längs den högra kanten på armbandet. Det beror på att den remsa renskinn som jag har sytt fast tenntrådsflätorna på var lite för bred, och därför har jag inte lyckats vika undan allt skinn på baksidan. Sådana här småfel irriterar mig oerhört mycket, just för att jag har en föreställning om att det jag gör skall vara så perfekt som möjligt.

Jag försöker dock anamma mammas devis: "dä ska synns att dä ä hanngjort" när det gäller mitt eget hantverk. Det är betydligt lättare sagt än gjort, naturligtvis, men jag jobbar på det. Förr eller senare kanske jag till och med lär mig att acceptera att även jag gör misstag, och att det faktiskt är helt OK.

Om mina cirkusvantar

Dessa hemstickade vantar, som mamma kallar cirkusvantarna eftersom de är så färgglada, har varit klara ett tag men av någon anledning har jag inte kommit mig för att visa dem på bloggen tidigare. Nå, nu får de äntligen komma med; bättre sent än aldrig.


Mönstret till vantarna är i grunden baserat på Hanna Leväniemis Pearl Chain Mittens, men jag freestylade lite och gjorde bland annat tummarna annorlunda så att de skulle passa till mitt garn och min stickfasthet.

Vantarna är stickade i tjockt ullgarn varav allt är smårester som jag har haft liggande i flera år. Eftersom jag som bekant är förtjust i rött, rosa och lila valde jag att använda mig av färger inom det spektrat.

Kavelfransen, eller flossen som den kallas på min dialekt, gjorde jag med min allra grövsta flosspinne så att den skulle bli riktigt tjock och generös, och den värmer verkligen ordentligt runt handlederna. Här använde jag mig också av restgarn; ett tjock svart lovikkagarn som hade blivit över efter något gammalt projekt (oerhört svårt att fånga på bild, för övrigt, eftersom garnet är just svart).

Vantsäsongen är ju i princip över, så dessa mina cirkusvantar kommer knappast att bli välanvända under den närmaste tiden. Men när hösten kommer, däremot; då lär de komma väl till pass. Eftersom de är stickade i så tjockt garn är de väldigt varma, och de går att använda även under kalla vinterstormar utan att man behöver frysa om händerna.

Om en sjal i regnbågens alla färger

Av delar av garnet i föregående inlägg har jag påbörjat en regnbågssjal. Det blir en enkel modell i slätstickning med ett hålvarv vid varje färgbyte. Arbetet går dock enormt långsamt då det inte finns mycket tid över till mitt hantverk nuförtiden, och det gör att jag börjar längta till sommarledigheten då jag äntligen kommer att få ordentligt med tid till att slöjda. Det återstår ännu att se om den här sjalen kommer att bli klar före eller efter sommaren; mitt hetaste stalltips är att det nog inte blir förrän efter...

Om nyinköp av garn

Detta med att jobba heltid på annan ort är verkligen förödande för hantverks-orken (och lusten), så just nu blir det tyvärr inte så mycket gjort på den punkten som jag skulle önska. Men nytt garn har jag köpt i alla fall, så jag planerar en del nya projekt. Detta skall bli något regnbågsfärgat, hade jag tänkt. Fortsättning följer...

Om ännu en rosensjal med virkade kanter

Fördelen med sportlovet är att man hinner avsluta en del gamla projekt som har blivit liggande. Den här rosensjalen (som jag har skrivit om tidigare här) köpte jag på loppis någon gång före jul med avsikten att min vana trogen ge den en ny kant. Dock har det tagit mig ovanligt lång tid att få den färdig då jobb och annat har prioriterats före, men så häromdagen fick jag den äntligen avslutad och klar.

I vanlig ordning har jag virkat en kant med bågar av luftmaskor som man fäster i varandra med en fast maska, och så har jag satt pärlor på den nedersta raden. Jag har gjort ett antal sådana här kanter på rosensjalar nu och det känns måhända lite som att jag upprepar mig själv, men å andra sidan har jag inte så mycket annat i kantväg att komma med för tillfället. Jag har försökt experimentera mig fram till andra typer av virkade kanter men med mina begränsade virkningsskills lyckas jag inte få till något som fungerar bättre än detta, så av den anledningen fortsätter jag med det koncept jag har.

En färggrann rosensjal piggar onekligen upp både klädseln och vardagen, och jag känner mig faktiskt riktigt snygg när jag har den på mig. Fast när jag fick se bilden ovan (som jag liksom alla andra bilder i detta inlägg har tagit med självutlösaren) så fick jag se att jag visst inte alls var så snygg som jag kände mig, ty på naglarna skymtar visst ett par sorgkanter. Nåja, "så blir dä när en arbeter," som mamma skulle ha sagt.