Om en ölhöna i förvandling

Detta är vad man brukar kalla för en ölgås, spritgås, fågelskål eller som vi säger i detta hus: ölhöna. Skålar av det här slaget använde man till att dricka ur förr i tiden, och man lyfter ölgåsen till munnen genom att gripa tag om huvudet och stjärten.

Just den här ölgåsen är dock inte så gammal ty den har pappa snidat i lindträ en gång i världen.

Den är naturligtvis fin som den är men tanken var att den skulle bli ännu vackrare med lite färg på sig. 

Så nu är ölgåsen i förvandling.

Med vanlig allmogefärg blir den målad på sidorna...

...och till och med på den stolta tuppkammen.

Hur skall månne detta sluta?

Om ett tenntrådsarmband som inte höll

När man tillverkar tenntrådsarmband är det roligt att experimentera och prova nya idéer, tycker jag. Ibland blir det riktigt bra, andra gånger blir det mindre bra eller till och med riktigt dåligt. Den här gången valde jag att i mitt armband kombinera en fyrfläta av tenntråd och knallrosa nylontråd med två treflätor av tenntråd, dekorerade med glaspärlor i nära nog samma nyans som nylontråden.

Dessa glaspärlor är betydligt större än de jag brukar använda mig av när jag tillverkar tenntrådsarmband, men det kan ju visa sig vara effektfullt även med denna större pärlvariant, tänkte jag, och bestämde mig för att prova för att se hur det skulle ta sig ut.

Nå, det visade sig inte vara någon särskilt lyckad idé, ty även om armbandet såg helt okej ut så höll inte tenntråden för de stora pärlorna utan brast ganska snart på ett ställe. Och så var det med den saken; ibland när man experimenterar så kan det resultera i ett riktigt bra resultat, medan det andra gånger inte blir särskilt lyckat alls. Och det blev ju det inte den här gången. Dock är det bra att göra misstag ty man lär sig som bekant av dem, och nu har jag lärt mig att inte använda så här stora och tunga glaspärlor när jag skall tillverka tenntrådsarmband...

Om ordet pyssel

Jag måste få berätta att jag avskyr ordet pyssel och jag blir nästan förnärmad när någon påpekar att jag är "pysslig", trots att jag förstår att vederbörande inte lägger någon medveten värdering bakom sitt val av ord utan blott menar det som beröm. Jag tolkar dock ordet pyssel som något av ringa vikt som till exempel ett litet barn håller på med som sitt tidsfördriv. Det kan till exempel vara att klippa och klistra lite, kanske färglägga innanför konturerna i någon målarbok eller trä stora plastpärlor på en tråd. Men det kreativa skapande som vi ägnar oss åt i detta hus, det vill jag verkligen inte kalla för pyssel. Kalla gärna det vi håller på med för slöjd, handarbete, hantverk, hemslöjd eller liknande, men inte för pyssel.

Trots min personliga avsky gentemot ordet i fråga så är det ett ord som ändå tycks användas i många seriösa sammanhang, och flera personer som skapar de mest fantastiska saker vars like jag aldrig kommer att kunna tillverka hur mycket jag än anstränger mig och övar kallar sitt arbete för pyssel. Varför väljer man att göra det?

Nå, jag tycker mig ha märkt att ordet pyssel ofta appliceras på sömnad, stickning och annan typ av mjukslöjd, alltså den sortens slöjd som kvinnor traditionellt sett har ägnat sig åt. Däremot har jag då aldrig hört någon kalla det arbete som utförs av en person som står i sin verkstad och yxar ut ett rejält tråg av en trästam, alltså traditionellt manlig slöjd, för pyssel. Hur kommer det sig att det är så? Varför väljer somliga mjukslöjdare att kalla sitt hantverk för pyssel, medan hårdslöjdare inte gör det?

Om handledsvärmare av tjockt ullgarn

Nu när vi går mot kyligare tider har det blivit dags att inleda handledsvärmarsäsongen igen. Detta par är stickat på strumpstickor av ett ganska tjockt ullgarn i ett mönster där maskorna förskjuts ett steg för varje varv, vilket bildar en spiraleffekt. Därefter har jag sytt fast floss, eller kavelfrans som det också kallas, längs kanterna på de färdiga handledsvärmarna. Flossen gjorde jag av restgarn som hade blivit över efter ett tidigare projekt.

Själva flossen kan man göra på flera olika sätt; jag har sett att man i vissa fall till och med behöver vara två personer för att tillverka en flossad kant enligt en särskild metod. Jag gör dock min floss på egen hand, och den som är nyfiken på hur det går till kan ta en titt på det här inlägget där jag kort förklarar hur jag brukar göra. Till dessa handledsvärmare har jag dock inte använt en lika tjock flosspinne som den jag visar upp i det inlägget; här har jag istället haft en betydligt tunnare variant för att flossen skall bli tunnare och nättare. Ty det är ju så att ju större och tjockare flosspinne desto större och tjockare floss. Och det passar sig inte med alltför tjock och klumpig floss till handledsvärmare.

Om att lappa och laga

Jag anser att textil hemslöjd inte endast handlar om att tillverka nya saker av nytillverkat material, utan det är minst lika viktigt att lappa och laga sådant som man redan har och därmed se till att det håller så länge som möjligt. Jag har ett gäng färgglada handdukar som jag har ärvt; de är säkert fyrtio år gamla vilket gör att alla kemikalier bör vara borttvättade sedan länge, och av det skälet föredrar jag att använda dessa framför nyköpta. Visst är de lite slitna, det medges, men handdukarna duger gott och väl till att använda i vardagslag.

Problemet med gamla handdukar är att hankarna som man hänger dem i brukar bli slitna av all användning och så småningom gå av. Den här handduken är en av flera som behöver lagas och få en ny hank.

Med nål och tråd och en bit band tillverkar man enkelt nya hankar. Jag brukar titta efter band när jag går på loppisar; där finns det ofta många färgglada och unika bandstumpar i olika kvaliteter, mönster och färger. Just den här gången valde jag dock ett föga färgglatt band med små hjärtan på eftersom jag tyckte att handduken i sig var färgglad så det räckte.

Sådärja, nu går dessa handdukar att använda ett bra tag till.

Att sy fast nya hankar på handdukar är kanske någonting som anses vara självklart för de flesta och därför kan det tyckas vara överflödigt att jag tipsar om det här, men faktum är att jag har märkt att många människor inte gör sådant här handarbete längre. Jag tycker mig ha noterat att många slänger hela handduken när hanken har gått sönder eller slänger en fullt användbar skjorta för att den saknar en knapp. Somliga tycks inte ens ha nål och tråd hemma längre. Att inte laga utan istället slänga trasiga textilier anser jag vara slöseri, i synnerhet med tanke på att vi verkligen behöver se över vår alltför stora textilkonsumtion. Så fram med nål och tråd och börja lappa och laga!